Sjuka barn, tjänsteresor, mötesspäckade dagar och mina ambitioner ställer till det för mig just nu, inte minst vad gäller brist på överblick och perspektiv. Så när jag, sms-ledes, ställde in ännu ett möte i förmiddags på grund av en febrig 3-åring och får en ”tröstens tanke” av personen som jag skulle ha träffat, svarar jag ”Tack, det är lite motigt nu”. Några sekunder senare kommer den välbehövliga uppmaningen ”Sluta med sådant! Du har en fin familj, bra boende, superintressant jobb. Och nu en extra dag med ett barn. Njut!”. Jag tog till mig de orden, skrattade åt mig själv lite grann och bestämde mig, än en gång, för att försöka stanna upp lite oftare och med tacksamhet reflektera över alla goda gåvor jag fått i livet.

Har ni några knep eller rutin för att inte tappa perspektivet? Eller för att hitta tillbaka till överblicken över tillvaron för den delen?