Maken noterade en freudiansk felskrivning i förra inlägget. Min ambition är naturligtvis att ta mig runt banan på max 90 minuter! Det är liksom maxgränsen, åtminstone som det verkar av anmälningsformuläret.

Så det är ju tur att löppasset i Skrapans källare faktiskt har följts av några fler träningspass av varierande karaktär. Åttaåringen förklarade i lördags att hon och jag minsann skulle ut och springa nu på helgerna – och en sådan utmaning säger jag inte nej till! Så iväg och införskaffa löpartights (att visa sig offentligt i sådana krävde MYCKET mod, för att inte säga dumdristighet), vindjacka och handskar. Så drog vi!

Dottern har ärvt sin korta uthållighet av åtminstone sin mor – så det gick väldigt fort för henne att bli trött. Å andra sidan kan hon nästan inte springa rakt fram, utan kör slalom så fort det finns något att svänga kring, hoppar upp på bänkar och allt annat som kan hoppas på, kör sidohopp, grodhopp och så vidare, så hon tränar nog aningens intensivare än vad jag gör. Trots allt blev det dryga 30 minuter i den kyliga vinterkvällen i rask gång/långsam jogg. Schysst känsla att komma in, andfådd, lite köldnupen men ändå varm!

Vidare har bootcampproffset fått visa resten av familjen var träningsskåpet ska stå – ett styrkepass med (försök till) armhävningar, supermans, cyckling och annat smått och gott blev det igår.

Idag trängde jag mig in på gymmet igen och rodde och crosstrainade för glatta livet. Lite för kort tid egentligen – knappa 30 minuter. Men – hellre lite varje dag plus att ta trappor istället för hissar och rulltrappor för effekt på ork och humör än (som vanligt för mig) brustna ambitioner om lååånga och hårda pass.