Bild från se.freepik.com/Image ID: 831331

Ikväll gjorde jag det: jag tog mig igenom mitt första hela NMT-pass! De av er som läste inlägget om prova på-erfarenheten gissade rätt i att det inte var en engångsföreteelse.

Dagen var lätt surrealistisk: en snabb fly in-fly out till Karlstad för att delta i invigningen av det nya tjänsteinstitutet inom SP-koncernen i dräkt och pärlor – det var ju fest (innovationsfrågor är det som fyller mina arbetsdagar)! Som värsta Clark Kent dressade jag sedan om på damtoaletten på Arlanda till träningskläder och tog sedan sikte på Tanto/Zinken för första passet i mitt rookiecamp.

Inför starten har vi fyllt i en ”rookieöverenskommelse”. Den innebär bland annat att jag formulerar målen för mitt campande. Eftersom den här bloggen kanske kan bli en extended, crowdsourced version av den fantastiska peppning som jag möter under träningen kör jag öppna kort med målen:
– jag vill ha ett hälsosammare, smalare och gladare liv,
– jag vill kunna träna med min man (som sedan sin första kontakt med bootcamp i soluppgången i Santa Monica, CA varit frälst bootcampare. Tror jag det, han tilldelades ju ”the distinction of RAMBO”)
– jag vill springa Midnattsloppet utan att bryta (ihop).

Väl framme vid Zinken blev jag snabbt en av 100-talet (kändes det som) blåvästprydda rookiesar. Vi var några som konstaterade att det var lite skolstartsstämning över det hela – många som inte känner någon annan (jag), några som glatt återser varandra. Att träna utomhus sommar som vinter, i regnrusk likaväl som strålande sol: det kunde vi också slå fast är värdefullt för oss kontorsråttor.

Så var det dags att dra iväg. Efter att tränare Jens till sist fått ordning på såväl rookiesars som tränare Annas uppfattning om led, kolonner och hur vi hundra skulle delas upp joggade vi iväg. Lätt jogg… Ha! Jag har alla möjligheter att förbättra min joggning, om man säger så.

Via armbågar, knän, pannor, rumpor och magar (några medrookiesar gjorde värsta imponerande Anja Pärson-sälarna) i marken, jägarvila och plankan varvat med joggandet tog vi oss ner till gräsytan framför Drakensbergsparken. Jag gjorde mina första kullerbyttor på säkert 25 år i en stafett (vi hade nog bästa lagandan i vårt par!) som också innehöll knäböj och sit ups. Lite GI-Jane-känsla fick jag när vi skulle åla oss fram i snön – kände mig riktigt bra på att hålla ner rumpan. Och avslutet av just ålningen bjöd på den starka erfarenheten av den kraft som bara peppande, hejande träningskompisar kan ge. Armtag för armtag hejades jag fram sista meterna. Mer sit ups, fast i grupper om fyra, björngång (hmmm, här krävs viss hemmaträning för att knäcka koordinationen tror jag) och vad jag tror är något slags statisk arm/axelträning i par där vi turades om att hålla emot och pressa uppåt klarade jag och träningskompisarna också av.

Så småningom anslöt vi till Jens grupp – bara för att hamna direkt i en tävling. Priset var Stockholms vackraste utsikt, från toppen i Tanto dit en ganska så brant, snöig och isig bergssluttning var enda vägen. Och tävlingen handlade givetvis om att ta sig först upp. Som tur var tävlade grupperna, inte enskilda personer mot varandra.

Att skutta i berg har liksom aldrig varit min favoritsysselsättning. Ständigt rädd för att förlora greppet eller glida (att tappa kontrollen, helt enkelt) tar jag en väldig tid på mig vare sig det handlar om klipporna på Smögen eller fjällvandringar i Jämtland. Nu fanns ingen tid att ta det lugnt och ha kontroll. Tack vare peppning och stöttning från träningskompisar, fantastiska ankaret Åsa och Anna kom jag upp! Och jag försökte åtminstone återgälda en del av hjälpen under väg – jag hade ju iallafall skor som gav ett fast grepp.

Väl uppe tog jag helt slut. Och då händer det som ofta händer när jag tappar kontrollen (inser jag nu) och dessutom har slut på energi – jag började gråta. Ett jättetack till dig Åsa för att du tog mig tillbaks till  sans och till energin att fortsätta!

Efter en lätt jogg ner mot fotbollsplanen, den avslutande stafetten och avslutningen hade jag klarat det. Kvällens lärdomar:
1) jag är ett kontrollfreak som nu ska lära mig att släppa kontrollen och bara köra, viss om att jag klarar det med andras hjälp.
2) jag kan slutföra ett bootcamppass
3) björngång är vansinnigt svårt och min koordination har stark förbättringspotential!

På torsdag är det dags igen!