Bild: Fotoakuten.se

Vilken kväll! En magisk solnedgång över Stockholm – Katarina kyrkas torn glödde med en gloria av den nedåtgående solens oreangeröda strålar runt sig. Blommande rönn och syrén, fågelsång, människor som sitter ute på barer, caféer och restauranger, Saltsjöns blåa vatten… Allt förgyllde min längsta-hittills-och snabbast-också-runda ikväll.

Det var tungt stundtals – nere i Hammarbyhamnen ville inte luften komma in i lungorna lika snabbt som jag ville att den skulle göra. Men jag orkade också betydligt mer än jag trodde – hela Sofiabacken till exempel! Små, små långsamma steg, jobba med armarna, blicken högt upp, sträck på mig, bara en lyktstolpe till – och vips var jag uppe! Ära vare Gud i höjden!

Även om jag tillbringat större delen av maj med vad som tydligen är att vila mig i form så sprang jag alltså snabbare än jag någonsin gjort. Det känns bra inför onsdagens Vårrus.

Vila mig i form – jo, för sjukdom och jobb har gjort att det blev ett högst ofrivilligt NMT-uppehåll i  tre veckor. Skulle jag överhuvudtaget våga mig tillbaka; det var den stora frågan i torsdags. Men pannbenet har tjocknat och jag trampade dit. Nya smittande glada träningskompisen Ann-Sofie, tränarMaria och superankaret Andreas inspirerade och peppade mig genom ett pass med mycket styrke- och intervallövningar i par. Många tårar, armhävningar och burpees senare släppte det tunga trycket  över bröstet som jag hade gått med hela veckan. Thank God almighty, I was free at last!

När jag berättade om den känslan för maken fastslog han: ”Du behöver ju verkligen träna varje dag!” Och så är det. Att få till det kommer att kräva disciplin, vilket jag inte direkt har i överflöd. Men jag kan kanske börja med att sikta på att träna två ggr NMT plus två gånger löpning i veckan och lite styrke- och yogalek hemma med barnen på det.

Med sådana kvällar som ikväll är det mycket lätt att längta – och lite lättare att väl komma – ut!