Nej, det är inte mig det är frågan om, utan 7-åringen som förklarade att tränarna på NMT Kids hade tyckt att hon var just en träningsgudinna. ”Åh, vad bra”, sa jag, ”då kanske jag kan få ärva lite av dig!”.

Fast när jag ser tillbaka på kvällens träningspass infinner sig nog lite en gudinnekänsla ändå. Som vanligt gjorde jag inte alla övningarna, och en del bara till hälften. Men än en gång höll jag ut hela passet. Jag orkade dessutom fokusera på kvaliteten, tekniken och att ge järnet i de övningar och de sträckor jag ändå gjorde. TränarJohan bjöd på ett regelrätt intervallträningspass med massor av plankor (upptäckte att jag orkar längre om jag spänner magen genom att dra in den mot ryggraden), jägarvilor, sit-ups, step-ups, armhävningar och dips som styrkemoment. Faktiskt känns det som att jag börjar närma mig en riktigt djup armhävning utan knän i backen. Många löpintervaller i backe med peppande ankaret Maria och träningskompisen Annelie som stöd på det gjorde min kväll!

Att träna med NMT innebär ganska ofta att återupptäcka barnet inom mig. I kväll har jag lekt kull och rullat som ett barn över gräset. Under den senare övningen fick jag än en gång en påminnelse om att balanssinnet inte riktigt hänger med med åren… Undrar om det går att träna upp.

Återigen kan jag konstatera att det a) är oerhört motigt att börja träna igen efter ett uppehåll, men b) att jag relativt snabbt kommer tillbaks och vidare. Känns tröstefullt på något sätt.

I morgon är det äntligen dags för VårRuset – rapport kommer!