Ikväll har jag än en gång blivit påmind om musikens väldiga kraft. Jag var på en middag där Örebro Studentsångare stod för underhållningen med värme, innerlighet, stor professionalitet och mycket dynamiska tolkningar som inte alltid följde upptrampade spår. De sjöng arrangemang som jag inte hört förut, med klanger där förhållningarna duggade tätt (något som jag är väldigt svag för) och med enkla förflyttningar och grupperingar i rummet som gjorde sångerna till så mycket mer än bara en körsång rätt upp och ner.

Åh, jag blir så sångsugen, samtidigt som jag inser att jag inte kan klämma in en regelbunden aktivitet till i schemat. Och så är jag så velande mellan vad och var jag vill sjunga. Kyrkokör? Nä, det är ju i de sammanhangen jag tillbringat hela mitt musikaliska liv hittills. Fast Messias och andra stora körverk är ju fantastiska att få göra… Gospel? Nej, jag vill sjunga Byrd, Bach och Beatles också. Showkör? Ja, om man får låta och se ut som i Glee – problemet är att verklighetens showkörer väldigt sällan når upp till den kvaliteten, i synnerhet om jag skulle platsa i dem. Barbershop? Nej, det blir för enformigt. Och så håller jag på. Valfrihet i skola och vård, eller elbolag och bank, har jag inget mot. Men när det gäller en så viktig sak som körsång – då vill jag ha en utpekad femårsplan tack!

Och jag har inte riktigt orken att köra en ny vända med Singnovation just nu, min idé om en kombinerad kör och mötesplats för sångintresserade innovations- och entreprenörskapsnördar i Stockholm.

Så jag får väl börja tralla lite mer här hemma. Sätta upp håret i en tofs och tralla på. Kanske med lite självackompanjemang till; det sägs ju att hjärnaktiviteten stimuleras om man spelar piano.

För behovet av musikterapi blev lite akut ikväll. Upptäckte att jag håller på att utveckla en liten ”kalkonhaka”, om ni förstår vad jag menar – och jag som bestämt mig för att jag ska välkomna mina ålderstecken som kvitton på gjorda erfarenheter och uppnådd vishet reagerade inte precis som tänkt… Håhåjaja. Nu sover alla, så självterapeutandet får vänta till morgondagen. Tills vidare får jag lyssna på Musikhögskolans kammarkör som sjunger Gunnar Erikssons arrangemang av Henry Purcells tonsättning Music for a while med text av John Dryden and Nathaniel Lee:

”Music for a while
Shall all your cares beguile.
Wond’ring how your pains were eas’d
And disdaining to be pleas’d
Till Alecto free the dead
From their eternal bands,
Till the snakes drop from her head,
And the whip from out her hands.”