Har ikväll sett filmen August: Osage County (som på svenska fått titeln En familj) tillsammans med goda vänner. Förutom strålande rollprestationer från Meryl Streep, Julia Roberts med flera – Julianne Nicholson grep särskilt tag i mig med en ganska nedtonad och mycket välspelad roll – bjöd den på tankar kring våra val av förhållningssätt i relationerna till dem som står oss närmast.

Utan att lämna alltför många spoilers kan jag sammanfatta mina omedelbara takes av filmen så här: De val vi gör för att hantera en situation på ett sätt som känns bäst på kort sikt – att överse med en kränkande handling eller ord från den andra – riskerar att på lång sikt underminera inte bara vår relation med personen i fråga, utan också vår självkänsla på sätt som eroderar hela vår förmåga till goda relationer även med andra personer. Samtidigt kanske vi upplever att vi inte har något val i ursprungssituationen, på grund av konvenans, livssituation eller för att andra faktorer i relationen väger tyngre just då.

Därmed inte sagt att överseende – eller snarare ett ärligt menat förlåtande – aldrig kan vara en option. Det handlar snarast om att vi måste se och vara uppmärksamma på varför vi väljer att ha överseende eller förlåta, och på vad detta överseende gör med oss allt eftersom tiden går.

Det vi behöver göra är att ta tempen på vår självkänsla, vår självaktning och vårt självförtroende med jämna mellanrum. Låter vi den parasitera på andras uppfattning om,  deras gärningar mot eller bemötande av oss, eller kan vi hitta en grund i oss själva och ett egenvärde? Mer om det en annan dag.