Står på startlinjen. Känner adrenalinet pulsera. Noterar många andra som varvar upp precis som jag för 100 blogginlägg på 100 dagar. Ett långlopp i text. Ett långlopp i observation, reflektion. I bästa fall också ett långlopp i inspiration, lärande och dialog.
Vissa dagar kommer det att bli sprintinlägg. En snabb länk till en låt, podd eller text som gripit tag i mig. Några medeldistansinlägg – lite recept, lite reflektioner över något jag läst eller lyssnat på. Några mildistanser – längre reflektioner, självcoaching om man så vill.
Jag är nyfiken på att göra en sådan resa som Helena nu har gjort tre gånger: en resa till ökad självinsikt genom dagligt bloggande. Det betyder att jag i första hand skriver för mig själv, i andra hand för att bli läst (även om det naturligtvis är skoj när staplarna sticker iväg i statistiken). Temana kan därför möjligen te sig spretiga. Men från min horisont finns en högst tydlig gemensam nämnare.
Den här bloggen heter Saras Goda. Jag valde namnet för att jag ville berätta om det som jag tycker gör livet gott att leva. Som jag skrev nyligen om har jag insett att en djupare dimension av namnet är att jag i mina inlägg reflekterar – gärna i dialog med dig, kära läsare – över vad som gör mig gott, det vill säga vad som ökar mitt välbefinnande.
När jag befinner mig väl, har jag kraft. Kraft att långsiktigt och vist bidra till välbefinnande för fler, och till att den värld vi lever i vårdas på bästa sätt för de som kommer efter oss.
Välkommen med på mitt mentala Vasalopp 2016, kära läsare. Nuuuuu kör vi!
Foto: mill56 @ Flickr
Pingback: #Blogg100 drar igång… utan mig | HERO – the coach
Fin liknelse – precis så där kändes det år ett för mig, när jag hoppade på #blogg100 (vilket var andra året det hölls). Det var vad jag behövde för att komma in i rytmen att blogga dagligen och sedan dess gör jag just det. Dryga 1000 blogginlägg senare kan jag verkligen se vilken skillnad detta gjort för mig.
Har bestämt mig för att inte hoppa på årets utmaning, dels för att jag vet att jag bloggar dagligen ändå, liksom, men också för att jag numera har två bloggar, en på svenska och en på engelska, och att jag numera bloggar dagligen på endera av dessa två, vilket gör statistiken lite lurigare. Så… hur underligt det än känns att INTE haka på, så ska jag stå fast vid det. På det viset kan jag stå vid sidolinjen och heja på dig på ditt mentala Vasalopp än mer, min vän!
Tack kära du, vet att jag kommer att behöva hejas på! En och annan uppförsbacke väntar säger min erfarenhet.