Inte sällan läser jag om hur människor inte tycker att meditation är något för dem, eftersom de ”blir rastlösa av att försöka tänka på ingenting”.

För mig handlar meditation inte om det. För mig handlar meditation om att stilla det ständigt pågående tjattret i mitt huvud för en stund, genom att fokusera. Inte på att inte tänka, men på ett ankare av något slag. Ofta är det andningen, men det kan också vara på att scanna igenom kroppen – att fullt ut försöka fokusera på foten, benet och så vidare. Det kan vara på att göra en rad korta återblickar på vad som hänt under dagen eller på att visualisera välbefinnande och avslappning för någon person i min närhet.

När jag sätter eller lägger mig att meditera, är jag fullt medveten om att tankarna kommer att dra igång och dra iväg. Övningen för mig handlar då inte om att krampaktigt hålla fast vid att inte tänka, utan snarare om att föra tillbaka fokus på det som jag valt att fokusera på i just denna meditation.

Föreställningen att det är detta lugna, avslappnade fokus som är mitt grundläggande tillstånd – som den blåa himmel som alltid finns där bakom molnen – har hjälpt mig att få perspektiv på både tjatter och meditation. Som jag tidigare skrivit om är det ”min hjärn-PT” Headspace som fått mig att förstå att det här är vad meditation kan handla om. Jag har nu i sammanlagt 170 dagar, 10 minuter om dagen, tränat på att i liiite högre utsträckning ”bara” observera mina reaktioner i form känslor och tankar utan att dras iväg eller tas gisslan av dem. När känslor och tankar överväldigar mig,  innebär det ofta ältande och akut dalande självkänsla med stress, okoncentration och lättirritation som följd – 9 av 10 gånger helt i onödan.

Så skönt då att kunna stanna upp, observera utan att döma eller klanka ner på mig själv. Ganska snart dör klumpen i maggropen ut.

Jag har bara precis börjat se de här effekterna då och då i min vardag. De ger mersmak!