I kväll har jag återknutit bekantskapen med P, som jag bara träffat en gång tidigare, vid en konferens för tre år sedan. Då fann vi flera gemensamma beröringspunkter i vårt samtal för tre år sedan och blev vänner på FB. På ypperligt initiativ av P träffades vi nu igen för lite rosé och mat på en uteservering i den kyliga aprilkvällen.

Ännu en gång fick jag uppleva hur gemensamma insikter, tankar och upplevelser kan delas och växa fram i mötet med en ny bekantskap. Och på vägen hem tänkte jag på alla vänskaper och gemenskaper som berikat och fortsätter att berika och öppna upp mitt liv. Ingen nämnd, ingen glömd – men tack för att ni finns!

Och jag tänker att ytterligare en livsregel för ett helhjärtat liv är att vårda och värdesätta vänskapens gemenskap. En gemenskap där jag vågar lyssna till den andra, mig själv och vad vi säger – och inte säger – tillsammans. En gemenskap där vi ser på oss själva med varandras ögon, och där vi stöttar varandra att växa i insikt och handling. En gemenskap där vi både kan skratta och gråta tillsammans. En gemenskap där vi delar varandras väg för en stund eller två.