Kommer du ihåg min nya utmaning #midnattsloppet och träningsprogrammet Spring en mil på tio veckor? Det gör inte jag.
Iallafall är det så det känns när jag konstaterar att ytterligare 12 dagar har gått utan att jag fått till ytterligare löppass. Inte ens ambitionen att göra en daglig sjuminutare har infriats – de eländans jumping jacksen i början av programmet är såååå avtändande.
”Avtändande”? Att just det ordet kommer ur fingrarna när jag ska beskriva varför det inte blir något tränat avslöjar för mig, och på samma gång för dig som läser, att, ja, min inställning till träning är fortfarande så där ”känna efter- och lustdominerad” som jag egentligen inte vill att den ska vara. Detta trots all min teoretiska kunskap om och praktiska erfarenhet av rörelsens fundamentala betydelse för vår hälsa och välbefinnande, trots alla högt satta mål och högtidliga utfästelser, trots alla försök att bygga accountability via sociala medier.
Så vad gör jag med den insikten då? Tja, för det första får jag lägga krut på att inte hamna i self-bashing-diket. Det är som det är, och det blir inte bättre av att jag börjar gnälla på mig själv. För det andra… ”Det är bara att börja” typ. Blä.
När jag skriver detta sitter jag och tittar på 8-åringens fotbollsträning på Zinkensdamms idrottsplan. Barn och vuxna spelar fotboll (tyvärr inte lekfullt med varandra, utan som organiserad träning i ålders- och könsindelade grupper), en grupp av yngre vuxna samlas runt kulstötningsgropen för styrketräning, andra människor springer varv efter varv på löparbanorna.
Inspiration till rörelse finns det alltså gott om just nu, ändå känner jag bara – just det – blä.
Jag vill, men har inte lust. ”Anden är villig, men köttet är svagt” skrev Paulus. Jag är i gott (?) sällskap med andra ord. I teorin skulle jag kunna stänga öronen för känslorna, men… Jag orkar inte, de skriker nej så himla högt. Huruvida de är min sanna röst, den där som möjligen är förutsättningen för fullföljandets svåra konst, det vet jag inte just nu.
Du undrar kanske varför jag skriver detta inlägg; det är ju inte direkt ett inlägg om det där goda, perfekta, framgångsrika livet? Jag skriver för att, tillsammans med Paulus, göra sällskap med dig som i perioder också hamnar i de trögstartade utmaningarnas kvicksand. Tillsammans kanske vi kan komma på sätt att simma och så småningom nå den fasta marken, där träningen är något vi ”bara gör”. Som tandborstningen, andningen eller bloggandet…
Skickar med en tanke från kloka dottern, som cyklar till skolan dryga 5 km in i stan… eller rättare sagt, som avser att cykla till skolan. Men ibland blir det bussen, ibland ganska ofta tom. Så hon har kommit på grejen, förra veckan. Hon lämnar busskortet hemma. Cyklar på morgonen och m å s t e då cykla hem oxå. Himla smart tänker jag, och tänker på det smarta i att piggy-back:a på vanor som liksom redan sitter. Vet inte om det kanske kan göra någon skillnad, eller inte. Men det kändes som en god idé att skriva en rad eller två.
Och du. Från en som sjuat i exakt 639 dagar i rad så säger jag – om jumping jacks är avtändande och först i övningen – byt uuuuut dem för bövelen! Kör hej vild dance-sjua istället till bästa musiken, eller börja med burpees eller squats eller what-ever som du tycker är påtändande vettja!
Och in the meantime – kram på dig du fina! Jag gläds åt att läsa att du medvetet avstår från själv-bashing!! Bra där!