Jag fick en så klok kommentar av Ola Berg på gårdagens inlägg om tillit och tro. Ola skrev på FB:

En tanke om tilliten och samhället som du skriver om, korsat med en grej från gruppsykologin: För att vi människor ska bilda ingrupp med varandra krävs det två saker: att vi ser ett gemensamt syfte, och att vi är trygga med varandra. När vi är trygga öppnar vi upp och visar sårbarhet, och det stärker ingruppsbanden.

Det lustiga är att de hjärnstrukturer som gör kopplingen sårbarhet-trygghet är så grundläggande att de inte har koll på vad som är orsak och verkan. Om någon tar mod till sig och visar sårbarhet i ett mänskligt samspel där tilliten är låg, så BLIR tilliten högre.

Det tänker jag kan ses som ett gemensamt uppdrag till alla tillitsfyllda, alla troende, oavsett varifrån de hämtar tilliten: visa sårbarhet. Påminna om vår gemensamma mänsklighet, vårt gemensamma syfte att värna varandra, och då våga visa sårbarhet. Om inte vi släpper garden först, vem ska då göra det? Så tänker jag när läser det du skriver.

Tess Mabon hakade på:

Klockrent! Det är som en magisk nyckel till tilliten och tillhörigheten – när en vågar ta klivet fram och stå i sin sårbarhet. Synd att inte fler vågar prova.

Helena Roth anslöt till samtalet, och berättade om hur hon och kollegan Stellan Nordahl testat att

… börja i utgångspunkt att tillit finns, i nya gruppkonstellationer. Kliver rätt ner i ett djupare samkväm på ett bräde på något vis!

Plötsligt hörde vi till en ny gemenskap – ”Sårbarhetsklubben”, en officiell FB-grupp. Ola var blixtsnabb grundare. Klubben är, med högtidliga ord (sådana behövs ibland!), till för

… oss som vill värna och våga sårbarheten, genom att själva lova att visa oss sårbara och att uppmuntra andra att göra detsamma.

Vad vi ska göra i gruppen? Ingen aning. Kanske blir det bara en manifestation av ett  värdefullt tankeutbyte i en kommentarstråd. Kanske postar jag mina favoritcitat eller sånt jag inte förstår från nästa Brené Brownbok Mod att vara sårbar, som jag ska plöja (när turen kommit till den i min att läsa-hög, som är just – hög…) Vad skulle du vilja göra i och få av en Sårbarhetsklubb?

En bra FB-grupp behöver en bra bild. Vi landade i en variant av den daggdroppe som prydde gårdagens inlägg på denna blogg, och som är på topp även idag. Jag tycker så mycket om den bilden, bland annat för att den får mig att tänka på Karin Boyes dikt Ja, visst gör det ont. Den dikten är i sig ett sådant fantastiskt kondensat av sårbarheten, rädslan, tvekan, men också den obönhörliga kraften som ligger i växandet och i kapitulationen inför tilliten som leder till frihet…

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.