Rötter. Grus. Lera. Smala, spåriga skogsstigar och fridfulla, lummiga grusvägar. 

Fyra femtedelar av familjen Modig plockade idag ut fyra MTBs för lek och pushande av mentala gränser i Högboskogarna. Vi började på teknikbanan vid startplatsstadion. Lägsta växel, tungan i mungipan och många stödsteg med foten – där har ni mina första varv. Att cykla på grus är ju superläskigt; kroppen minns många skrapade knän och armbågar från barndomen då cykeln fick sladd i gruset och gled  åt sidan under mig, som i slow motion. 

Efter hand som jag cyklar på gränsen för vad jag är bekväm med, flyttar sig  gränsen. Jag vågar mer och mer! När maken tjoar ”Håll farten uppe!” när vi väl tagit oss ut i skogsspåren till de hotande gyttjebad som gårdagens skyfall lämnat åt oss, trampar jag på så att leran sprutar åt alla håll (inte minst upp på ryggen). Och det utan att ha full koll på underlaget under den mörkbruna sörjeytan. 

En paus vid sjön hann vi med, innan vi styrde kosan tillbaka mot den hägrande glassen, mer tekniklek för sonen och mig respektive mer skogsstigar för maken och dotter C. 

Tre timmars cykling känns i rumpa, lår och ben. Och det totala mentala fokuset som krävdes under stor del av sträckan har gett en skön, liksom energisk, trötthet i skallen. 

Igen, jag vill cykla igen!