jag kränger mig ur stålrustningen del för del
stålrustningen som hållit hjärta och hjärna i schack
som valt vilka samtalsämnen, inläggsämnen, tankar, känslor, ord
som får passera som passande
del för del slår slamrande i golvet
jag väller fri över alla bräddar
fri att utforska
fri att bli sårad
fri att bli helad
fri att växa
fri att vara stilla
fri att dra mig tillbaka
utan rustningens tyngd rör jag mig lättare
svävar
dansar
flyger fram
när jag stannar upp och tar mark
tar långsamma, inkännande steg
gräver ner fötterna i jorden
är det för att jag själv vill
inte för att rustningen tvingar mig till det
fri att
hålla utrymme för livet med all dess
ovisshet
glädje
smärta
sorg
vrede
rädsla
hopp
fri att
samtala
observera
lyssna
känna in
reflektera
skriva
tänka
känna
minnas
glömma
fri.
Reblogga detta på Saras goda. och kommenterade:
Som fredagsdikt bjuder jag på en repris. Fortfarande lika aktuell – ständigt aktuell kanske? Rustningen är oftast av, men ibland tar den sig på mig utan att jag kan kontrollera det. Som om Tony Starks IronMandräkt gått i baklås och levde sitt eget liv. Ibland när den är av överraskas jag av dolkstick som gör rejält ont. Som orsakar lätt blodförlust. Men som än så länge har gått att förbinda och läka innan de gjort större skada.
Frivilligt drar jag inte på mig rustningen igen. För att andas, utforska, röra mig fritt är så mycket mer värt än det skydd den gav. Skyddet mot rädslan för att bli bortvald, övergiven, utanför.
Nu jobbar jag på att låta styrkan som rustningen gav – den chimära styrkan – ta plats i min kärna istället.
Oh så vackert!