För 48 år sedan denna dag kom jag till världen. Mina föräldrar, Anna och Lars-Erland Engberg, bodde sedan några år i Malmö. Eftersom influensan grasserade, låg min mamma inskriven på Sofielunds kvinnoklinik en hel månad innan förlossningen – med besöksförbud…

Klockan 5 på morgonen tisdag 4 mars var det dags. Jag googlar på ”tisdagsbarn” och får reda på följande om mig själv:

• Tisdagsbarn har älskligt sinn
• Tisdagsbarn aldrig någon svika
• Tisdagsbarn är starkt och handlingskraftigt, men är ofta krigiskt och går anfallsvis till väga.
• Tisdagsbarn är älskvärt och gör allt med fart.

Det där med fart gällde inte min start i livet. Tydligen var jag lika morgontrött då som nu, för jag ville INTE komma ut – de fick ta till tången för att få mig att få smak på livet utanför magen.

Enligt min mamma var jag liten och söt, med guldfärgat hår (tänk, så lite som ändrar sig – nu har jag väl mer kopparfärgat… 😉 ). Väl ute låg jag och pratade, pratade och jollrade. Jag visade tidigt att jag var blyg – redan vid tre månader reagerade jag på nya människor. Här har en dubbelhet utvecklats under livet – jag finner som vuxen stor stimulans – ja, livsviktig meningsfullhet –  i mötet med såväl nya som gamla bekantskaper. Men det tar energi, samtidigt som det ger. Jag behöver därför också mycket tid och återhämtning i ensamhet.

Under några skälvande dagar i höstas var det nära att jag slutat mina dagar som 47-åring. Rovdjuret ångest-sorg-vrede-borttappad-mening rev mig desperat med sylvassa klor från insidan.

Desto större är tacksamheten och glädjen över att jag idag firar att ännu en årsring läggs till min livsstam (eftersom jag delvis jobbar med frågor om träbyggnation har denna liknelse fått en djup betydelse för mig). Där fanns några människor, som, där i dödsskuggans dal, var käppar och stavar att klamra mig fast vid, som gav tröst och visade på hopp.

Under hösten fördjupades också relationerna med ett stort antal personer som jag räknat till mina vänner under längre eller kortare tid. Vänskapen fördjupas i takt med att vi öppnar oss i sårbarhet och delar med oss helhjärtat av livserfarenheter, drömmar, farhågor och frågor.

Jag tar de första stegen in i mitt 49e levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.