I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Som jag skrivit om nyligen har jag de senaste veckorna känt av smärtan efter separationen igen. ”Vad hade hänt om jag bara…” är tankar som snurrat som kvarnstenar i mitt huvud, trots att jag med intellektet vet att jag inget kan göra åt det som är förbi. Trots att jag idag omfamnar en ny kärlek som jag inte hade velat vara utan och som jag vårdar ömt och dedicerat. Trots att jag idag kan ta avstamp i erfarenheter som jag inte vill ha ogjorda, liksom i möten med nya och gamla vänner som aldrig skulle blivit av om jag inte slungats ut i det nakna livets smärta och övergivenhet, sorg och vrede, hudhunger och längtan.

I samtal med min coach Alla – mästaren av blottläggande, utforskande lyssnande – har jag fått (möjligen förnyad) syn på ett par av de törnen som gjort mig så ont.

Först trodde vi att det var den gamla ”upplevelsen av att vara bortvald”-taggen som trängde in genom huden och smärtade. Men under luppen visade det sig att det var taggarna ”upplevelsen av att vara misslyckad” och ”upplevelsen av att vara maktlös” som stuckit mig de senaste dagarna. Och som grämt mig, inte minst för barnens skull.

Men idag har jag visat mig nåden att landa i insikten att jag faktiskt utövat min fulla makt, jag har gjort det som stått i min makt, i varje givet ögonblick under de knappt 27 åren av förhållande, givet den kunskap, erfarenhet, mognad och sammanhang som jag haft och funnits i. Men det är lätt att vara efterklok och höja ribban i retrospekt som bekant.

Barnen stöttar vi så gott vi kan för att ge dem de verktyg som de behöver för att låta utveckling gro ur krisen, verktyg som jag av egen erfarenhet vet att de kommer att ha nytta av flera gånger under livet.

Istället för källa till grämelse och skuldbeläggande av mig själv, vill jag använda erfarenheterna och insikterna som källa till växt och grundläggning för mina nya relationer – till mig själv och till min käraste E. Relationen med E är förvisso en helt annan kärleksrelation än min förra. Den kommer med största säkerhet att bjuda på en del fallgropar som vi idag inte kan förutse, även med all erfarenhet av och insikter från tidigare relationer som vi har med oss i bagaget och i vårt samtal. Så någon copy-paste av ”det jag borde gjort-tankarna” blir det inte.

Men, för att tala designspråk, det blir hypotestestande och prototypande utifrån vad vi lärt oss tidigare, liksom reflektion kring vad vi lär oss nu om vad är viktigt för mig och oss, om ”hur det funkar om…” respektive kring huruvida vi fortfarande är på väg i den riktning vi önskar.

Som snödrottningen Elsa i Frozen använder jag den kraft som jag utvecklat under året till att ta mitt nya liv i besittning. Jag släpper taget om det som varit – ”the past is in the past”. Let it go!