Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets sjunde vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… känslan av ett golv som dammsugningen befriat från grus och damm. (Jag dammsuger minst en gång i veckan. Men så här års verkar det som om kommunen har ett hemligt grusupplag hos mig, och Busan känner sig tydligen nödgad att tillverka dammråttor på löpande band eftersom hon inte har några andra råttor att jaga.)

… gomiddagen för att fira med min älskade E, min frölovade, på Alla hjärtans dag. Att sedan få somna nära, nära fullbordade lyckan.

… diskussionerna om Descartes gudsbevis i kursen Filosofins historia (distans, halvfart). Himla spännande att reflektera över hur vi sekulariserade människor i 2000-talet tolkar hans närmast axiomatiska antagande om Guds existens – eftersom han upplever den klart och tydligt.

… att bli påmind om/introducerad till Spinozas idé om gud som den substans som allting består av (kommer inte ihåg om jag hört/läst om den tidigare). Spinoza ser inte gud som den personliga gud som jag är van vid från kyrkliga sammanhang, och som jag inte längre kan omfatta. Hans tankar beskriver gud snarare i linje med den hinduiska Brahman, världsjälen. Jag sällar mig till Albert Einstein, som lär ha sagt att ”Om jag tror på en gud, så är det Spinozas gud”.

… skrivandet av en riktigt bra offert (i mitt tycke). Om sen kunden gillar den återstår att se.

… känslan av att hjälpa människor att skapa sig en gemensam bild av möjligheter och framtid genom att facilitera en workshop med lyhördhet och flexibilitet och den upplevelse av trygghet i yrkesrollen som gör det möjligt att vara lyhörd och flexibel i stunden.

… samtalssalongen på tema åldrande. Möte med människor i öppenhet och sårbarhet.

… de dagliga kärleksbetygelserna från 10-åringen på sms och messenger.

… skönheten i snötäckt landskap och skulpturer av vatten som frusit till is, som i ögonblicket.