Under 2018 vill jag reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets trettonde vecka ser jag bland annat tillbaka på…
Avklarat första jurymöte i Guldlänken, där jag är beredande. Fick fint omdöme på Twitter av en av mina juryledamöter – blev glad och ödmjukt tacksam!
Nu börjar första jurymötet i Guldlänken 2018 under ledning av trygga @smodig
— Johan Quist (@DrQuist) 26 mars 2018
Att jag var lyhörd inför min trötthet dagen efter jurymötet.
Långpromenaden med väninnan P i solen. Ljuvlig blomkålssoppa med ostfylld varm brioche på Petit France och Påskte på Chaikana med utsikt över Tyska kyrkan hann vi med på färden, liksom att se ett mycket tidigt sommartecken i form av årets första luftballong.
Lektionen i Musikhögskolans vackra körsal och det inte fullt lika inspirerande trapphuset. Det var dags att hitta röstplaceringen i kulning på kursen. Så härligt – och läskigt – att pröva stämband och stöd i lockropet! Att jag hamnade i jämförelsens träsk, tja, det är nåt jag får ha överseende med. Och resonera med mig själv om inför nästa gång.
Ord av medkänsla som hjälper mig på väg mot acceptans, upprättelse och förlåtelse.
Älsklingens hand i min över skärtorsdagsfrukosten.
Skärtorsdagsmiddag med kära vänner och god mat.
Timmarna på egen hand under påskhelgen som gav utrymme till såväl städning som vila och umgänge. Liksom till att jobba ikapp det jag skulle ha gjort på tisdagen.
Mina ”nej”. Jo, jag har börjat säga nej. Allt oftare. Och det känns bra.
Långfredagsandakten i tre timmar till tonerna av Matteuspassionen.
Altanhänget med bok, kaffe och ritande 10-åring.
Det trygga utrymmet i älsklingens och min relation. Det är bland annat ett utrymme att prova sig fram i kommunikationens svåra konst. Det är ett utrymme att kliva fel i och lära av densamma, och därigenom komma närmare varandra.
Vad förundras du över i ditt liv just nu?