I olika personlighetstester, om till exempel högkänslighet (ja, det är jag – vilken befrielse det blev när jag började ana det för ett par år sedan) eller vilken grundton jag har i min upplevelse av meningsfullhet (ja, det finns ett sånt test – se här.* ), så instämmer jag alltid i påståenden med innebörden att

I feel easily moved by beauty, whether in music, nature, art, or literature. (Jag berörs av skönhet, i musik, naturen, konst eller litteratur).

När äldsta barnet gör projekt om samisk kultur och spelar Sofia Jannoks Irene, ja, då får jag en sån där upplevelse av att bli berörd. Det är något i hennes röst, fraseringen, i harmoniken och uppbyggnaden av sången som tar tag i mitt hjärta och drar in mig i musiken. Min själ dansar med Sofia som en dansande dervish, förenad med universum och uppfylld av skönheten i filmens snöiga landskap i filmen och i den spirande våren utanför mitt fönster.

*Min grundton är transcendens. Finns skäl att återkomma till det framöver