Vaknar bredvid älsklingen. Varm hud möter varm hud när vi långsamt möter dagen tillsammans.
Den ton av frustration över min kropps tillkortakommanden som jag bär med mig till vardags är bortblåst. Här och nu finns bara en känsla, som när jag försöker fånga den i ord närmast är… underbarhet.
Vartenda kilo av mig är älskat och fyllt med lycka och närhet. Varje cell känner tillförsikt och samhörighet. Med älsklingen, med mig själv. Med livet.
Det här ger mig hopp 🙂
Hittade hit via Leas blogg.
Jag har så många extra kilon, och jag önskar att det finns någon nånstans som kan älska dem.
Det är fyra år sedan skilsmässan. Jag har träffat män efter det förstås.
Men nästan alltid känt mig obekväm… kroppens förfall är som det är.
Välkommen hit kära du, så glad jag är att du hittar hit! Ja, kroppen förfaller ju sett från perspektivet Den unga, slanka, fasta kroppen som är dagens ideal. Från ett annat perspektiv samlar den på sig spår av det som är livet: njutning, smärta, sorg, glädje… Jag är verkligen inte vän med min kropp större delen av tiden. Just därför var känslan av underbarhet som drabbade mig så stark och livgivande. Hoppas verkligen – jag önskar av hela mitt hjärta för dig – att du får uppleva den också! ❤️