I onsdags var det dags att bokstavligen niga för nymånens skära och önska sig en ny intention för den kommande måncykeln. De flesta av mina intentioner är sådär flummigt – men angeläget – själsliga: ”stillhet”, ”prestationsbefriad”, ”ett sakraliserat, överlåtet liv”, ”att säga nej för att skapa rymd”, ”lyssnande”.
Några gånger har de varit av mer fysisk, konkret karaktär: ”sensualitet” och ”uteliv” till exempel. Och den här måncykeln blir det så också, och det blir också cykel i flera bemärkelser som gäller: ”trampa på” .
Inspirationen är min nya cykel, tillsammans med det faktum att cykelmomentet i ICA-klassikern slutar den 30 juni. Och att jag bara hade kommit 100 av 300 km då, förra veckan när månen stod i ny.
Idag stämplade jag in min 183:e km, efter att ha satt personligt cykeldistansrekord. Pendling till och från jobbet gör underverk för de avverkade meterna. Och för humöret!
Pingback: Backspegel i tacksamhet och förundran 25 – Saras goda.
Jag har blivit lite cykel/mil-beroende jag. Mår som bäst om jag får ca 2 mil i kroppen/dag (minst), och merparten av det blir cykling även om promenader också bidrar positivt.
Så idag – efter en lång dag (liksom igår) med två halvdags-workshops i Skurups kommun kom jag hem, satte mig på cykeln och cyklade 13-14 km i långsam mak under 1,5 timme. Så himla skönt!
Sämre beroende kan jag tänka mig! Håller med om att det är grymt skönt och avkopplande att cykla!