Självsamhet i tvåsamhet

Har precis börjat läsa Själv – kraften i egentid av Linus Jonkman. Jag har alltid haft stort behov av just egentid. Har alltid tyckt om att vara själv, gå på bio själv, gå ut och äta själv, gå på promenad själv, gå på kurs själv – ja, helt enkelt umgås med mig själv. Jag åsidosatte det länge till förmån för tvåsamhet och, framförallt de senaste åren, för familjetid. Inte för att jag var tvingad därtill, men för att jag ville det – också. Behovet av egentid tog sig alltför sällan upp till den nivå där det kunde formuleras som vilja, än mindre prioriteras, av mig.

Sedan ett par år (sedan jag deltog i bloggutmaningen #blogg100 2015 och 2016 närmare bestämt) har jag förstått att jag är lagd åt såväl det högkänsliga som det introverta hållet (jag vacklar på gränsen mellan ambivert och introvert, beroende på dagsform). Och eftersom jag lever mer i huvudet än i kroppen, är det när jag får yttre etiketter på mina egenskaper och erfarenheter som jag börjar ta dem på allvar. (Ok, jobbar på att lyssna på min inre röst lite mer. Intuition och självtillit är ju ganska bra saker.)

Är därför så tacksam över att älsklingen min, precis som jag, har behov av självsamheten, som Jonkman kallar det, och att han dessutom är bra på att värna detta behov. Där jag skulle ha kunnat springa hals över huvud in i tvåsamhet och närhet så fort tillfälle gavs för att säkerställa att jag fortfarande var önskad och vald, utmanas jag i att stanna upp och vänta in min egen själ, mitt eget själv.

Just nu är jag i en fas där jag landar mjukt i utmaningen. Där jag får träna på att välja inte bara älsklingen, utan också mig själv. På att bli vald och älskad, inte bara av älsklingen, utan också av mig själv. Och där lugnet i detta har börjat gro igen. Jag känner att det gör mig gott. (Och det behöver jag inget yttre kvitto eller etikett för att konstatera.)

Därför talade ett citat om ett starkt (eller gott) äktenskap av poeten Rainer Maria Rilke i Jonkmans bok så starkt till mig. Jag letade upp sammanhanget för citatet, och så här skrev Rilke om det goda äktenskapet (eller som jag väljer att tolka det, kärleksrelationen.):

Enligt min åsikt handlar äktenskapet inte om att skapa en snabb gemenskap genom att riva ner och störta alla gränser, snarare är ett gott äktenskap är det där varje person utser den andre till väktare av sin ensamhet och därigenom visar denna det största förtroendet han kan ge.

En samexistens av två människor är en omöjlighet och, där den existerar, en inskränkning, ett ömsesidigt avtal som berövar en part eller båda deras fulla frihet och utveckling.

Men när insikten grundats om att det råder ett oändligt avstånd även mellan de människor som står varandra närmast, kan de njuta av en underbar existens sida vid sida, när de lyckas älska rymden mellan sig, som ger dem möjlighet, att alltid se varandra i full gestalt och framför en stor himmel!

Rainer Maria Rilke i Brev till Emanuel von Bodman                              (min översättning)

Från Rilkes ord associerar jag vidare till Khalil Gibrans ord om äktenskapet:

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Giv varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.

Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar, Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; Ty templets pelare står åtskilda, Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga

Eken och cypressen. Det är vi det. Med hjärtana lagda i livets hand. Vårt gemensamma och samtidigt självsamma liv.

9 thoughts on “Självsamhet i tvåsamhet

      1. Ja, man får många likasinnade vänner här.
        Och om man har kommentarsgranskning slipper man att trollens elaka synpunkter sipprar ut mitt i natten.
        Numera har jag sluppit sådana, men det var en tid sedan, för ungefär ett år sedan – som jag fick en del hatkommentarer.

  1. Det du berör vill jag kalla för fredlig samexistens. Det existerar väl under vissa förutsättningar men verkar bli mindre vanligt numera. Sambo-skap, skilsmässor och krig (även handels-krig) exemplifierar vad jag tänker på. Olika kulturer har provat på alternativ till äktenskapet, t.ex. månggifte och att ha bihustrur. I naturen är ju parrelation till för reproduktion varefter honan får hjälpa sitt ”barn” tills det kan klara sig självt.

Jag tycker det var intressant att läsa den här länken:
https://popularhistoria.se/artiklar/aktenskap-ett-karlekens-kontrakt
    
Under de senaste två tusen åren, som kristendomen och/eller andra ideologier tagit ”grepp” över vårt liv har det klargjorts att sexualiteten har lika stort inflytande på vårt liv som förmågan att reproducera oss. Det är väl därför, som litteraturen, i ditt fall representerad av Rilke och Gibran romantiserar och förskönar bilden av den äktenskapliga samvaron.

För några år sedan var det en stor undersökning i USA där man intervjuade gamla par, som fortfarande var gifta med varandra. Den stora frågan var – Varför?
    Sammanfattningsvis var svaret – Vi är bästa kompisar med varandra.
    Det här kanske är inledning till fortsatta funderingar, eller?

    1. Absolut! Här kommer de som först dyker upp: Jag gör ingen skillnad i detta sammanhang på samboskap och äktenskap. Det sammanhang jag sätter in Rilkes och Gibrans ord i är en kärleksrelation där parterna delar intentionen om att leva tillsammans tillsvidare, gärna många år. Sen ser inte jag Rilkes och Gibrans ord som romantiserande och förskönande på något sätt. Snarare faktiskt ganska krassa, även om i oerhört poetisk språkdräkt. Synen om äktenskapet grundat på kärlek, och den där romantiken som vi badar i som nykära gör det ju lätt att drabbas av om en idé om total sammansmältning i relationen, att vi ska vara allt för varandra (en så klart orimlig idé som flera moderna filosofer och parterapeuter menar bidrar till att så många förhållanden kraschar). Även i en relation med flera år på nacken så är vi många som lätt åsidosätter vårt behov av självständighet, självsamhet och egentid till förmån för par- eller familjegemenskapen. Och det sliter på relationen så att (förutsättningarna för) den där bästa vänskapen förgiftas och eroderar. I själva verket tror jag att det både Rilke och Gibran är ute och far efter är just att skapa förutsättningar för den sortens relation där man efter 40, 50, 60 år tillsammans fortfarande kan vara bästa kompisar. Eller vad tror du?

      1. En gång, 1958, på en svenskalektion frågade lektorn mest på skämt hur många det var i klassen (trettio elever) som trodde att man kunde ha en kvinna som kompis. Det var två, som räckte upp handen, jag och en till. Vi satt sedan på kvällen på teknis klubbis och pratade om våra kärleksbekymmer, hahahaha.
        Nåväl, jag tror att om man från början har den inställningen att den kvinna, som man vill leva ihop med också kan vara ens kamrat, kompis, så tror jag att chansen för ett långt äktenskap är god.
        Jag har jämfört vårt liv med våra respektive föräldrar, som levde samman hela livet. Just denna relation, som de hade har vi tydligen ”ärvt” eftersom det
        funkar fortfarande för oss.
        Kamratskapet, som jag upplever det, är att två människor med olikheter och olika uppfattningar gillar varandra just av denna olikhet. Partnern har kanske de egenskaper som omedvetet kompletterar mina egna så att vi liksom blir enhet utåt sett, haha.

  2. Känner så väl igen mig, jag är och har varit sån också. Jag hann bli 45 år innan jag förstod att jag verkligen behövde vara ensam och började lära mig att värna om ensamtid. Det var svårt innan, svårt att få ihop det med rädslan att bli övergiven.

Lämna ett svar till Carita Liljendahl Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *