Jag har slutat med tabletterna. De antidepressiva.
Huruvida det är klokt har jag varit lite vankelmodig till. Men jag känner att de gör att jag skär bort sidor av mig själv som behöver få utrymme, som jag behöver bearbeta, ta mig igenom och ur. Att jag äter dem för att de här sidorna är besvärliga för mig, men kanske framförallt för andra, att hantera. Och det är fan inte ok.
Men utsättningen innebär att jag gråter mer. Att jag är mer lättrörd, lättfångad i känslospiraler (och då har jag ändå varit det även när jag ätit tabletterna), mer sorgsen, mer vemodig, mer ledsen.
Men inte deprimerad!
Jag tror och hoppas att tårarna en dag ebbar ut. Att jag landar i mina känslor och tankar på ett mer balanserat, ägande sätt.
För jag känner mig någonstans starkare än någonsin tidigare. Samtidigt som utsättningen gör att jag känner mig skörare än på länge. Tja, ända sedan hösten 2016 då. Den vidriga. Nedräkning pågår för tillfället till tvåårsdagen av systemkollapsen.
De här två åren har jag hanterat min egen sorg, vrede och maktlöshet över att ha blivit lämnad och brustna drömmar. Jag har välkomnat en ny kvinna in i mina barns familj. Jag har hanterat/balanserat mina barns initiala förtvivlan över splittringen och deras känslor inför nya hem, nya boendeformer, nya familjemedlemmar och i Js fall, ny skola. Jag har idkat varannanveckas boende i nästan ett år. Jag har våndats över att hitta ny bostad, ekonomi och flytt. Jag har dejtat och knutit an, blivit bortvald och valt bort i raskt tempo. Jag har hittat och blivit hittad av en ny kärlek och bygger nu en relation med honom och hans familj, med allt vad det innebär av att lära känna en annan människa och sig själv i relation till honom, liksom av att utforska och utveckla vårt sätt att kommunicera. Jag har gjort en mental djupdykning och kommit till nya insikter på ledarskapskurs. Jag har brutit upp från ett jobb och gått till två andra.
INTE KONSTIGT ATT JAG ÄR SKÖR!
INTE KONSTIGT ATT JAG SÖRJER OCH GRÅTER.
INTE KONSTIGT ATT JAG KÄNNER MIG HELT JÄVLA SLUT.
Men det här är livet. Inte depression. Det här är något som jag känner att jag faktiskt kommer att landa i, kunna släppa och komma vidare ur.
Även om det tar tid.
Ja. Det är klart det får ta tid. Tid. Och varsam samvaro. Med dig och ditt inre.
Du är modig. Skör. Vacker. Stark. Och min allra käraste själssöstra! Älskar dig precis som du är.
<3
Åh, kära du. Nu blir jag djupt rörd. Och tacksam. Käraste själssöstra – kärleken är ömsesidig. ❤️
Pingback: Backspegel i tacksamhet och förundran 33 – Saras goda.
Modigt av dig och SÅ rätt tänkt!
Man ska ta sig igenom allt, inte försöka sig på genvägar.
Det gör ont, det tar tid, men att bearbeta är det enda rätta.
En stor kram till dig!
Tack kära du. Kram!
Så modigt av dig att kasta kryckorna. Klart det kommer att bli ostadigt och du kommer att falla litegrann. Det händer oss ju när livet sätter snarskank. Men medan man ligger där på marken och glor kanske man ser något som man inte sett förut. Det kan bli intressant att utforska det också.
Önskar dig allt gott och att du inte får för många skrubbsår på knäna nu. ❤️
Tack för din uppmuntran kära Du! Skrubbsår läker, även om de gör ont tänker jag. Och som du skriver, en kanske till o med får syn på något nytt ❤️
Jag tänker att känslor är naturligt och måste få ta plats i livet. Jag tycker att du är klok och modig. Du har tänkt igenom vad som är rätt för dig. Du vågar även när det är svårt och inte helt bekvämt. Det finns en mod och mognad i det. Och jag tror inte att det är bråttom, det får ta tid.
Tack kära du för de orden! Ja, jag börjar landa i att den här processen tar tid. Har varit – och blir fortfarande med jämna mellanrum – så otålig. Men livet har sitt eget tempo.