”Do you dislike who you are?” Personlighetstestet ställde frågan rakt upp och ner.

Mitt svar – så där snabbt och intuitivt som svar på såna här tester ska vara – fick mig att studsa. ”Instämmer helt”.

Men?! Jag har ju jobbat med acceptans och förlåtelse och självmedkänsla och att omfamna min sårbarhet och med fan och hans moster så länge jag kan minnas?!

Och ändå. Jag gillar uppenbarligen inte den jag är.

Och när jag tänker efter så vet jag att det stämmer. Ett återkommande tema i samtalen med olika coacher genom åren har varit deras iakttagelse att jag är så sträng och fördömande, förminskande och ibland rent ut elak mot mig själv.

Jag ser det också, och så gör jag ett fördömande av mina fördömanden…

Intellektuellt vet jag att vägen ur denna helvetesspiral är att släppa taget. Att släppa taget om att försöka bli (nåt annat än vad jag är – smalare, mer strukturerad, mer balanserad, mer… ). Att vila i varandet. I det jag är. Inte det jag gör. Inte det jag ska bli. I det jag är. Utan etiketter.

Det är svårt. Tycker jag. Att landa det i kropp och själ.

Kanske var det därför instagramposten från Wild Women Sisterhood grep tag så i mig ikväll. Jag har i och för sig inget behov av stolthet. Men av att ”sit back” och ”marvel at my life” lite mer.