”Vi är bara vänner. ” Sedan en tid har det som började växa fram som ett vackert, härligt ”vi” förra sommaren tagit en annan form. Vi är inte längre ett par, däremot är vi fortfarande goda vänner.
Att inleda och utveckla en parrelation när man är mitt i livet är inte helt enkelt. Vanor och preferenser har formats under många år. Man börjar få någorlunda insikt i vad man behöver och vad man mår bra av.
När förälskelsen och passionen slår ner är det lätt att bortse från, kanske till och med glömma bort, mångårigt rotade behov och preferenser som inte riktigt hittar en naturlig plats i den nya relationen. Som kanske till och med kolliderar med den andres behov och vanor. Efter en tid gör de sig ofrånkomligen påminda igen – vanans makt är stor, och personligheter är ganska så trögrörlig materia.
Visst kan man komma genom sådana skav och ut på andra sidan som ett starkt och tajt ”vi”. Även när man börjar mitt i livet. Det förutsätter hårt jobb, sannolikt både på egen hand och som par. Extern hjälp tas alldeles för sällan, och ofta alldeles för sent.
Vi hyser båda stor tacksamhet och kärlek till varandra för vad vi delat, gett till och fått av varann under vår tid tillsammans. Jag tar med fina minnen av närhet, lust och åtrå, skratt, gemenskap i samtal och praktiska grejer, nya bekantskaper med våra nära och kära, inte minst då med våra respektive barn. Och som sagt, respekt och vänskap finns kvar. En gåva jag är glad att vi kan ge varandra.
Att avsluta en relation gör ont. Gemensamma drömmar och förhoppningar brister. Samhörigheten, tillhörigheten, som jag insett är ett behov som ligger djupt, djupt i mig (hos de flesta kanske) tar annan form. Fastän kärleken kanske fanns kvar.
Ändå – grundtonen av glädje som jag skrev om i mitt förra inlägg lever i mig på något märkligt sätt. Visst faller tårar lite oftare än vanligt (och då är jag ju ändå en lättgråten person). Men någonstans har jag levt textraderna i sången It’ll rain today av Michelle Willis. De hjälper mig att landa i en acceptans och ett varande där känslorna har en självklar plats, men inte kidnappar mig.
The light is gonna keep you goingThough the dark is gonna help you understand(Ljuset får dig att fortsättaÄven om mörket kommer hjälpa dig att förstå)
”De hjälper mig att landa i en acceptans och ett varande där känslorna har en självklar plats, men inte kidnappar mig.”
Så klokt.
<3
När en väl har kunnat börja acceptera att mörkret, smärtan och sorgen är en ofrånkomlig del av livet. När en samlat på sig ännu fler erfarenheter av att inga sinnestillstånd är beständiga. Då blir det lite lättare att vila i observervation, inte överväldigande, av känslor. ❤️
Härligt att kunna gå vidare, att ta det fina från den relationen och vara glad över det som varit, att ha lyckan i sig själv❣
Jag läser..och blir så ledsen…jag har följt dig och ditt liv-min fd kollega -och glatt mig åt ditt nya liv och kärlek…
Med hopp om att lyckan kommer tillbaka till dig…
Kram
Gunilla
Tack kära Gunilla för din omtanke. Lyckan är hos mig fortfarande på många sätt, även utan en kärleksrelation. Jag har en märklig förvissning om att det kommer att falla på plats med tiden. Kram