Mina promenader i Årstaskogen har blivit en så gott som daglig livlina. Steg för steg villar jag bort trötthet och ångest. Går längre och längre bort från kvävande föreställningar om måsten och borden. Går till glädjen – inte minst därför att skogen är full av träd, som jag ju övat mig på att associera till glädje (något som fungerar, hur märkligt det än låter).

Promenaderna är dessutom en aldrig sinande källa till skönhetsupplevelser. Skönhet i det lilla – droppen efter regnet som inväntar fallet från bladet, grässtråets gracila bugning för vinden, mossans mjukgröna matta på rötter och stenar. Skönhet i det stora – i vyerna in mot Södermalm och det Stockholm jag älskar så innerligt. Spiran på Eclipse, som hälsar från Gröna Lund, och Kaknästornet vid horisonten tar med tanken på resa över resten av stan. Över citypulsen, folkminglet och betongen som ropat på mig så länge jag kan minnas. Över vattnet, båtlivet, grönskan som också för mig blivit en stor och livgivande del av det som är min stad, mitt Stockholm.