Föreställ dig det värsta

Läser och lyssnar lite om stoicismen, den 2 300-åriga livsfilosofi som ibland beskrivits som västerlandets svar på mindfulness. En av de vanligast beskrivna övningarna inom stoicismen är negativ visualisering, som helt enkelt innebär att jag föreställer mig att det värsta hänt alternativt att något bra inte hänt mig.

Jag inser poängen med övningen – att öva upp tacksamheten för det jag faktiskt har. Och att motverka det som kallas hedonistisk anpassning, det vill säga, att vi anpassar oss till höjda nivåer av tillfredsställelse och välbefinnande, så att vi börjar ta det nya, förbättrade läget för givet. Lottovinnarens initiala lycka mattas av över tiden, och välbefinnandet är så småningom i princip tillbaka på samma nivån som innan vinsten.

Men övningen skaver i mig, som länge brottades med ett katastroftänkande (och i slängar fortfarande ibland ser det komma krypandes).

Bestämmer mig för att jag inte måste anamma varje ny övning jag snubblar över för egen del. Som själssöstra Helena brukar fråga: gagnar det mig? I det här fallet är svaret på frågan ”Nja”. Eller kanske till och med ”Nej” faktiskt. Jag har övat upp förmågan att känna tacksamhet och förundran, att inte ta saker för givna, utan att gå via tankar på katastrofer och sånt som kunde inte ha varit.

Eller, det är inte hela sanningen. För när det är som vackrast, härligast, ljuvast… då kan jag ibland få Pär Lagerkvists ord i huvudet.

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra  —

ensam, utan spår.

Eftersom övningen överlevt i 2 300 år har den fyllt och fyller den uppenbarligen ett syfte. Hur tänker du kring att tänka på det värsta som kan hända?

5 thoughts on “Föreställ dig det värsta

  1. Jag tror att det kanske kan vara lite så att vi målar upp en alltför stor bild över vad det värsta som kan hända är. Vi tror att hela världen kommer att gå under när det egentligen inte är så farligt. Övningen är kanske gjord för att man ska våga gå utanför sin komfortzon.

    Nu är jag inte alls insatt i stoicismen så jag gissar vilt! 🙂

    1. Gissa är bra! Man kan nog föreställa sig rätt stora katastrofer i den här övningen. Men jag anar att grejen är att göra det kort och koncist. Inte gå omkring med en ständigt överhängande katastroftanke.

  2. Tänk att människan brottats med samma saker i alla tider. Jag är lösningsorienterad. Har all tid ett par scenarior om vad som kan hända och ösningar på dem i beredskap. Det är kanske mitt sätt att hantera katastroftankarna och få dem under kontroll?

  3. Ja, såsom varande din själssöstra så vet du ju redan (bevisligen!) hur jag tänker kring detta.

    Och liksom du ser jag att det kan fylla sin plats. Ibland. När det gagnar. Vid andra tillfällen är det måhända dess motsats-övning som är tillpass, nämligen den om att föreställa sig det absolut bästa som kan hända. Det är alltför få som nånsin ens tänker den tanken tror jag!

    1. Framför allt tror jag att alltför få tänker tanken på det bästa som kan hända med tron på att det faktiskt skulle kunna inträffa. Så det blir något slags positiv/negativ visualisering: ”tänk om det vore/kunde hända… men inte för mig, nej aldrig i livet”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *