Eller – orden finns ju i mig, hos mig. De tar sig bara inte vägen hit till bloggen. De flödar, bubblar och dansar i chattar och samtal person till person, i talmanus, presentationer och annat material till kunder.
Skrivandet för min egen reflektion, i min dialog med mig själv med er läsare som ytterligare ”förmånstagare” är det som stannat upp. Ebbat ut. För tillfället. Säger vi.
För jag vill ju att det ska vara en del av mitt liv. Det är en viktig del av mitt liv. Reflektionen, skapandet och det bollande med en annan människa som uppstår när någon kommenterar. Viktigt.
Längtar efter rutin kring min externaliserade inre dialog som det skrivandet är. Hamnar ofta där, i längtan efter rutinen. Och den längtan växer sig så stark och så stor att den skymmer nuet och möjligheten att vara i det som jag vill att rutinen ska ge ett ofrånkomligt rum för, ge den där självklara nödvändigheten som morgonkoppen med varmt kaffe är. Skymmer möjligheten att bara här och nu skapa det utrymmet.
Som nu. Slår upp datorn och skriver några ord. Prövar om dansstegen fortfarande sitter och om dansgolvet håller.
De satt och det höll så här långt. Orden som rinner ur mig ovan i det försiktiga prövandet ger mig insikten om att mina troll och demoner Rutintörst, Perfektionsberoende och Prestationsdriv än en gång vridit om vägskyltarna på min vandring i att vara skapande, reflekterande människa.
Ha! Jag ser er, jag vet var ni bor och vad ni håller på med, era rackare! Och ni vet att jag har mött och bemött er tidigare, så ta nu och pys tillbaka in i era hålor ett tag. Ta sommarlov, semester helt enkelt! Gärna vääääääldigt länge.
WOW! Får jag lov? Alltså … fortsätt gärna dansa! Så himla vackert.
Känner. Och känner igen mig!
TACK!
Klart jag säger ja tack till dansen! Och tack för fina ord ❤️
Åh Sara, det är som att jag är omgiven av vånda, även om den inte känns som tung. Helena skriver om det egna kravet på att skriva ett blogginlägg om dagen. Malin skriver om en av sina självsabotörer och du undrar lite vart bloggorden tagit vägen. När jag ser de ord du skriver, ligger de där så perfekt, det ena ordet efter det andra. Det är en ynnest att läsa dem, även om det i dag är mest ett slags meta-innehåll. Det kanske är så att under den där pandemin, så är det extra mycket spejs för reflektion – och även att skärskåda sig själv. Själv har jag väntat in impulsen att skriva och då liksom tagit orden i flykten. Jag vet inte när jag skriver nästa inlägg, bara detta: När jag läser dig och andra, så vaknar det till, lusten att skriva. Lycka till. <3
Ja, kära du. Att läsa andra är en bra inspiration och lustväckare. Bara Jämförelsejante och Prestationsprinsessan kan hållas på lagom avstånd…
Ja du. Dansskorna sitter. Dansgolvet håller. Dina ord är välkomna, efterlängtade. Jag längtar efter dem. Men ålägg dig inte det som en börda, se det för vad det är, ett bevis på den gåva du ger mig när du ger dig gåvan att sitta där och reflektera och knattra på tangentbordet. Inte ett måste. Inte förväntan på det viset. Bara ren och skär glädje när det trillar in ett mail från din blogg.
❤️
Tack kära själssöstra för bästa sortens uppmuntran. <3