Med en kamera i handen ser jag bättre. Framförallt ser jag skönhet och karaktär. I naturen, i miljöer, byggnader och infrastruktur. Men främst i ansikten och blickar.
Vad är skönhet egentligen? Inte minst som kvinna har jag ofta ställt mig frågan. Kan jag se ut så här? Är jag snygg? Vacker? Söt? Vad ska jag göra för att bli snygg? Vacker? Söt? Är det överhuvudtaget någon idé att försöka?
En gång tidigt i livet, innan huden tjocknat och ryggradskotorna sträckt ut sig till de dimensioner de har idag, fick jag omdömet ”ingen toppsnäcka direkt”. Orden naglade sig fast; de träffade ju ett hjärta som redan tvivlade.
Tvivlet på mitt eget utseende gjorde mig sorgligt nog mer granskande av och (för-)dömande även om andras. Jag mätte andra med samma otillräcklighetens måttstock som jag ställde mig själv mot. Det är inget jag är stolt över, tvärtom.
Så befriande då att betrakta människor genom kameralinsen. Den öppnar för ett annat seende, ett aktivt seende av det intressanta, personliga, karakteristiska. Ett seende av livet och berättelsen i människan. Jag berörs. Förundras. Och förundran är för mig en alkemisk process som skapar skönhet.
Det här seendet lever kvar i mig även när jag tar ner kameran. I de perioder när jag fotar mycket är ”den fotograferande blicken” nästan kontinuerligt påslagen; jag tar in min omgivning mer aktivt. Fascineras och förundras över detaljer och sammanhang. Och dansen mellan självbild och bilden av andra visar sig fungera även i motsatt riktning: när jag ser och uppmärksammar skönheten i mina medmänniskor, ser jag även mer av mitt vackra och bejakar det.
Samma seende uppstår för övrigt, har jag lärt mig med åren, när jag möter människor i öppna samtal om livet eller när jag leker älskogsleken. Den person som jag har framför mig är så förunderligt vacker. Men det är ett annat inlägg.
Det jag fastnade för i inlägget var detta med bedömningar av en själv och andra. Hur vi lär oss att bli självkritiska och ju mer självkritiska vi är, desto mer kritiska blir vi mot andra. En trist spiral. Men det går ju också att ”unwind”. Ju mer jag kan titta på mig själv med snälla blickar, desto snällare blir min blick i förhållande till andra. Och när jag har förmåga att se skönhet och kärlek, ja då smittar det på ungefär samma sätt.
Ja, det är fantastiskt att det går att skruva tillbaka processen i en mycket mer livgivande riktning!
Och du, min vän. Mästarinna. Tack. Och framförallt right back at you! ❤️
Alltså.
Var ska jag börja?
Fotot! Vilket fantastiskt foto på dig!
Rubriken – spot on. Det är ju så där.
Jag minns när jag blev med systemkamera – hur jag helt plötsligt såg hela världen som om jag hade kameralinsen framför ögat, även när jag inte hade det.
”otillräcklighetens måttstock” – ack ja. Den är nog en av de mest använda måttstockar i världen. Hur blev det så, månne?
”ett aktivt seende av det intressanta, personliga, karakteristiska.” – JA! Precis så. Och hur det ”klassiskt sköna” tom kan trumfas rejält av det intressanta, personliga, karakteristiska. Om det nu ska jämföras… vilket det kanske kan få slippa. Bara få vara. Det som är!
Ett i mina ögon mästerligt blogginlägg. I text. I bild. I ordkonstnär:ande.
Du är en mästarinna, på så mycket, min själssöstra!
Men åh. Käraste själssöstra, vad dina ord gör mig varm. Tacksam. Ödmjuk. Beslutsam. Att min nya skrivprocess landar bra. ❤️
Och så härligt med igenkänningen av det aktiva, fotografiska seendet. Håller med om att det intressanta och personliga vackra mycket väl kan trumfa det klassiskt vackra. Om det nu ska jämföras som sagt. Är ju roligare med fler sorters skönhet egentligen.
Var den förbannade måttstocken kommer ifrån… ja du. Säkert finns det någon evolutionär förklaring. Garanterat social och kommersiell. Det är egentligen mindre intressant än hur vi väljer att försöka förhålla oss till den när vi väl fått syn på den.