Dags att välja årsord

Inför 2016 gjorde jag som min tidigare träningskompis Lisen: jag valde ett årsord. Jag hade bestämt mig för Balans, när ett Facebooktest slängde upp Sanning i ansiktet på mig. Skrev i januari om detta, och om sambanden mellan de båda begreppen.

Med facit i hand får jag konstatera att Facebooktestet var kusligt och smärtsamt nog på pricken för vad jag främst kommer att minnas 2016 för. Min soon-to-be-exhusband valde under året att bryta upp från vad som strax skulle varit vårt 25-åriga äktenskap utifrån nyfådd insikt om Sanningen i sitt liv.

Mitt självvalda ord Balans har därmed satts på rejält prov. Jag har varit utan både fotfäste och riktmärke i perioder under hösten, ja, till och med fritt fall vissa dagar (inser att jag är lyckligt lottad som bara upplevt det i kortare perioder). Och jag svajar fortfarande betänkligt, även om jag återfått blicken på riktningen framåt.

Nu funderar jag på vad jag ska välja inför 2017. Funderar på att trotsigt gå all-Kay-Pollack och ”välja glädje”. Eller kanske ”varsamhet” – något jag djupt känner att jag vill ge mig själv från och med denna punkt i livet.

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 00.02.25
Min livsdevis. Grunden för årsord, nystartsföresatser och livsriktning.

 

Den svåra konsten att prioritera

Häromdagen listade jag mina ambitioner för hösten. Idag har jag känt en lätt, men ack så tydlig, ångest av insikten att jag måste prioritera, framförallt tiden hemma i förhållande till tiden borta. 

Den utlösande faktorn för dagens gnagande magkänsla var 8-åringens telefonsamtal medan jag var på väg hem (ovanligt tidigt i själva verket): ”Mamma, var är du?”. Tonfallet sade ”Varför är du inte hemma än?”.

Samma 8-åring förklarade, efter en heldag med bara oss två som turistade i Stockholm när jag förklarade att jag skulle vara borta på fredagkvällen, att ”det är så tråkigt utan dig.” (När jag är hemma är han oftast djupt försjunken i en skärm, och kommunicerar bara med mig när han vill att jag ska köpa ”Gems” till honom i spelet.) Och han har överöst mig med kärleksbetygelser i sms-form den senaste veckan.

I jobbet finns det oändligt många anledningar att gå på frukostmöten och kvällsaktiviteter, liksom att resa på konferenser på andra orter. Kören tar åtminstone en kväll i veckan, kårstyrelsen (som i och för sig har en tendens att krocka med något jobbevent) en kväll i månaden. Och så vill jag kanske träffa vänner någon gång – kväll eller helg. Konsert/bio – kväll. Skrivhelg – borta.

Jag behöver prioritera.

För att kunna prioritera måste jag ha något att prioritera mot – önskade tillstånd, grundvärderingar, begränsande förutsättningar med mera.

Vis av att skadan att ha satt mig själv i andra rummet i många år är det lätt att formulera som en princip för prioritering att jag ska välja det som ger mig själv välmående på längre sikt. Utmaningen är bara att det är mycket som gör det… Umgänge med familjen, umgänge med vänner och bekanta privat och i jobbet, träning, skapande, reflektion, lärande…

Inser att jag behöver utveckla fler grunder för prioriteringar (tja, de ekonomiska ramarna är givetvis en grund. Men den är så tråkig och självklar, så den räknas nästan inte).

Baserat på 13- respektive 12-åringens begränsade intresse för att prioritera umgänge med mig får jag väl passa på att njuta av att vara efterlängtad. Det är därför som en annan grund blir ”tid hemma”. Även om det bara innebär att vi är hemma samtidigt utan att umgås.

Alltså får jag välja att försöka minimera resandet den här terminen. Och så får jag sålla hårt bland alla roliga och potentiellt värdefulla meet-ups och seminarier (det blir svårt att efterleva). Att försöka hinna hem innan eventuella kvällsaktiviteter är också en prioritering (som dock är ett tveeggat svärd – det skapar ju onekligen en viss stress… ).

Jag ska också bli tydligare med när jag kommer hem på dagarna (usch, då måste jag planera, jag som vill vara fri som en fågel). Min tanke är att det kan minimera 8-åringens osäkerhet på den punkten, med färre skuldutlösande telefonsamtal som följd…  (”Jag borde vara hemma mer” är den automatiska tanke som ofelbart utlöses hos den här pavlovska hunden när han ringer med ”När kommer du hem”-frågan.)

Jag får även försöka hitta hem i insikten att mina ambitionsområden kan hållas kvar – men att nivån på mängden [läsning/skrivande/mötande/resande etc.] får anpassas.

Tror nog att jag därför ska prioritera ned ambitionen att ha en bild till varje blogginlägg. Bildsättning tar inte sällan lååång tid för mig. Rätt som det är blir det kanske då och då ett mer renodlat bildinlägg istället. I alla fall så blir det ingen bild till detta inlägg – hur jag gör i morgon och i fortsättningen är en fråga av en så låg dignitet att den kan få ändras från tid till annan.

Känner du igen dig i att slitas mellan olika ambitioner? Hur gör du dina prioriteringar? Och en helt annan fråga – hur tänker du kring foto/bild när du läser eller skriver blogginlägg? Jag vore tacksam om du ville dela dina reflektioner kring dessa frågor!

 

Apropå ambitioner…

De dagliga 12 000 stegen är inte den enda ambitionen jag har för hösten. Inspiration, kreativitet och sug efter lärande är starkt nu hos mig. Jag är väl medveten – på något sätt känns det som att jag till och med kan säga djupare medveten  om att det är en tunn egg mellan goda ambitioner och överinspirationens utmattade efterdyningar. Men här är i alla fall några fler av mina höstambitioner, som gissningsvis också kommer att återspeglas delvis här på bloggen framöver:

  • Fortsätta att leverera högsta kvalitet och vidareutveckla ModigMinoz i några av de spännande riktningar som vi ser angelägna: Innovationsledning, Kollaborativ ekonomi, Social Innovation, Samskapande och lärande möten och utvecklingsprocesser, Design för samhällsutmaningar, Forsknings- och innovationspolitik bland annat. Inte minst genom att se och utveckla korsningarna mellan olika områden och fält.  Två kurser i facilitering och mötesteknik (där jag är elev) står på agendan, ett par konferenser och många roliga uppdrag väntar.
  • Njuta av och bidra till gemenskapen och skapandet i Stockholm City Voices, bland annat genom att träna sångteknik och lära mig repertoar och koreografi.
  • Blogga här så gott som dagligen. Träna på att skriva kortare inlägg med kortare produktionstid.
  • Skriva. Till, än så länge, under cover-projekt…
  • Läsa. Som Camilla på Triloger skriver:”Det mesta handlar om att något stilla alla Hur och Varför. Men jag vet inte, de blir bara fler och fler trots massiv läsning.” Min att läsa-lista på Goodreads bara växer, eftersom jag inte lider någon brist på frågor. Därmed lider jag inte heller av brist av idéer på böcker att läsa. Dessutom har jag efter #blogg100-utmaningen också konsekvent börjat använda Bloglovin’ och ska därför också doppa tårna i bloggosfären då och då.
  • Lyssna på poddar. Återkommer med prenumerationslistan i kommande inlägg. Samma anledning som läsandet – har frågor, söker nya perspektiv och samband.
  • Så har jag visst anmält mig till några MOOCs också – dvs onlinekurser. De flesta av dem är sådana som jag gått förut utan att avsluta (den stora utmaningen för MOOCs-fenomenet generellt, visar studier). Någon ska jag knyta ihop den här terminen, andra tar jag mig en bit längre på.
  • Fota, fota, fota! Och kolla in tips på nätet om både kameran och efterbehandling på sajter som Moderskeppet och Fotosidan. Vilken skillnad på förutsättningar att lära sig och hitta tips och trix idag jämfört med när vi köpte vår första systemkamera för typ 20 år sedan…
  • Laga god, övervägande delen grön mat från grunden (och fota den, hehe) – åtminstone på helgerna efter eget huvud. I veckorna har vi matkasse, som barnen mer än gärna lagar till på villkoret att de får välja matlagningssoundtracket.
  • Hänga med barnen och maken, gärna allihop på en gång, men också på tu man hand. Kanske genom att utforska Stockholms kulturliv och muséer, kanske genom att spela spel, filmkvällar, högläsning (jo, åttaåringen uppskattar det fortfarande. Döttrarna får något milt överseende i blicken när det kommer på tal.)
  • Leka sträng pianofröken till de av barnen som vill.
  • Möta släkt och vänner i fysiska livet eller per telefon/FB.
  • Headspacea och magträna dagligen.
  • Duscha orkidéerna minst en gång i månaden (jo, jag vet att de ska doppas en gång i veckan/var tionde dag enligt regelboken, men det är så meckigt. De verkar glada av att bäras in i duschen en dag varannan vecka eller i månaden och få en ljummen dusch, stå en stund i vattnet och sedan hällas av).
  • Ta digital helg.
  • Sitta i sköna läsfåtöljen och klia Busan under hakan och på huvudet, lyssna på åttaåringens bubblande skratt, 12- och 13-åringarnas gitarr-, ukulele- och pianoframsteg samt makens sångövningar. Och känna stor tacksamhet över livet.

Håhåjaja. Marissa Meyer, släng dig i väggen!

sport-659549_1920
Foto från https://pixabay.com/en/sport-athletics-high-jump-659549/ CC0 Public Domain

Stegräkning

En av mina ambitioner för hösten är att gå 12 000 steg om dagen. Det här är verkligen en ambition av typen ”sikta mot stjärnorna” för att överhuvudtaget ”nå talltopparna”.

Varför 12 000 kanske du undrar; 10 000 steg om dagen är väl den magiska gränsen? Tja, de rekommendationer som jag tagit del av säger ungefär så här:

10 000 steg är minimum för att långsiktigt upprätthålla goda hälsoeffekter, för bland annat hjärt-kärlsystemet. 12 000 steg behövs för att få effekter på vikten över tid. Och det vill jag få.

Hur går det då? Jag använder mig av appen Moves i min iPhone, med alla felkällor som det valet innebär (alla stegräknarappar har en viss felmarginal jämfört med separata stegräknare som man bär på sig, jag har inte telefonen på mig hela tiden, telefonen laddar ur och så vidare). Den anger att jag, sedan den 1 augusti då jag sjösatte mitt nya liv för hösten 2016, nått målet 3 av 9 möjliga dagar. 3 av de övriga 6 dagarna har jag varit över 10 000 steg. Ett resultat som jag är tillfreds med, samtidigt som jag funderar över hur jag ska underlätta för mig att nå hela vägen fram ännu fler dagar.

Även om idag är en av de dagar då jag inte är riktigt framme vid min ambition (mot förmodan kanske jag går de sista 800 stegen här hemma i lägenheten innan jag lägger mig – nä, skulle inte tro det), är jag ändå helnöjd med att jag motade lusten att slå mig ner i fåtöljen och läsa efter att ha krossat barnen i spelen Vändtia respektive Ryktet går. Jag greppade kameran och gick på motivjakt på Söder. Bland annat fångade jag en vacker skymningshimmel – återstår att se vilket väder den förebådade för morgondagen…

Har du satt någon ambition för din höst?

Kvällshimmel från Monteliusvägen

Fredagsfys – första dagen i resten av mitt liv…

Så himla konstigt att inte skriva ”dag xx i #blogg100” i rubriken. Men så är det, utmaningen är avklarad och nu ska jag utforska andra drivkrafter för mitt dagliga bloggande.

Tänker mig att mina fredagsinlägg ska ha temat Fredagsfys, med fokus på träning, rörelse och hälsa. Det kan visserligen bli sådana inlägg andra dagar också. Men att viga fredagsskrivandet åt funderingar kring hur jag håller i och håller ut i de aspekter av en hälsosam livsstil som handlar om de fysiska aspekterna av hälsa – kalorier in, kalorier ut, styrka, smidighet, koordination och kondition, typ – skulle kanske kunna vara ett sätt att hålla mig på ”den rätta vägen”…

Och jag tar avstamp i ett blogginlägg från Runners World om vådan med quick fixes. Johan Renström skriver på bloggen Hjärnfysik om de utmaningar som snabba viktnedgångar (ja, jag erkänner, jag drömmer fortfarande om det) för med sig i form av

a) minskad basal förbränning (ju mindre vi väger, desto lägre blir vår förbränning i vila, vilket gör att viktnedgången vid samma mängd kalorier minskar i takt med att vi går ner i vikt),

b) den ”set-point” som vår kropp baserat på gener och livshistoria bestämt sig för som vår ”trivselvikt” eller ”må bra-vikt”. När vi underskrider den, slår förbränningen ner på takten – som en termostat – för att vi inte ska riskera att hamna i svältläge,

c) de hungerreglerande hormonerna. Vid snabb viktminskning verkar nivåerna av de hormoner som signalerar mättnad (som leptin t.ex.) minska, medan hormoner som signalerar hunger ökar. Då krävs det mycket viljestyrka och disciplin för att hålla i…

OK, kroppen är emot mig. Dags att en gång för alla slå tanken om en drömsnabb, bestående viktminskning ur skallen. Vad sätter jag då fokus på istället? Jo, i slutet av inlägget skriver Renström något intressant:

I en studie från 2012 såg man att en grupp som fokuserade på kost tappade mer vikt än en grupp som fokuserade på träning, men de drabbades också av en tjugofemprocentig minskning av RMR (förbränning i vila, Saras förklaring). De som tränade tappade inte särskilt mycket i vikt men hade bara 1 procent nedgång i RMR. På sikt kan det alltså vara så att träning är viktigare än hur mycket man äter, inte minst för att träning har en rad andra fördelar som minskad stress, bättre sömn, mer muskler och bättre vanor.

Många drömmer om en enkel fix – beach 2016. Men att gå ner i vikt och hålla den är mer en livsstilsförändring i form av små och hållbara förändringar i kost- och träningsvanor som gradvis vrider ner hjärnans set point. Risken med kvickfixar är att de slår tillbaka hårdare för varje gång.

Så: ut och gå, kortare löppass och de dagliga sjuorna. Ännu fler argument för det alltså. Bara att verkställa…

På era platser... Färdiga... Gå!
Håll löpskorna leriga… En bra ambition för sommaren!