Jag faller

Det är genom att släppa taget och lita på att vår längtan, vår kärlek, vår dröm ska leda oss rätt som vi kan ta de första stegen mot låta den ske.

Människan behöver inte ytterligare försäkringar mot någonting som i grunden inte går att försäkra sig mot. Vad hon behöver är hjälp att möta det liv som vill komma henne till mötes, och att i kärlek och mod vandra livets väg i växande tillit till att den bär.

Vi måste, om vi vill leva fullt ut, lita på att framtiden bär.

Citaten är från boken Att leva helhjärtat av Ted Harris och Carolina Johansson. Boken är en berättelse om och en betraktelse över Franciskus av Assisis liv, och vad det innebär att tillämpa hans erfarenheter på våra liv idag, 900 år senare.

Att släppa taget och låta tilliten bära. Att inte planera sönder vägen framåt. Att öppna dörrar till nya riktningar utan att rusa iväg mot Målet. Istället vara stilla, vänta in, lyssna inåt. Att låta livet hända.

Inte planlöst. Inte som ett rö för vinden. ”If you don’t belive in anything, you’ll fall for anything”. Att veta vad jag tror på, vad jag väljer att sätta min tillit till, förutsätter att jag söker inåt och neråt. Att jag lyssnar efter sången som min egen röst och universums röst i duett sjunger mig om vad som är viktigt på riktigt i just mitt liv.

Sången ger mig ledtrådar till vilka dörrar jag ska öppna och låta livet möta mig genom. Liksom till vilka jag behöver stänga.

Att släppa taget och låta livet möta mig är läskigt och utmanande. Förmågan ”att vänta in, att bara vara” har stor utvecklingspotential i mitt liv. Jag är lösnings- och handlingsbenägen, och har ofta bråttom att börja röra mig mot Målet jag ser genom nyvunna insikter.

Nu är tid att släppa. Att falla. I tillit till livet.

Då, när det är värst och inget hjälper,                                                              Brister som i jubel trädets knoppar.                                                                    Då, när ingen rädsla längre håller,                                                                  faller i ett glitter kvistens droppar                                                                  glömmer att de skrämdes av det nya                                                              glömmer att de ängslades för färden –                                                            känner en sekund sin största trygghet,                                                                 vilar i den tillit                                                                                                                                                  som skapar världen.

(Karin Boye)

Jag har bokreafyndat

Hej, jag heter Sara och jag är bokoholist. Jag gömde nyligen undan en kasse med tre pocketböcker – framförallt för mig själv tror jag – längst in i garderoben. Och jag har gett mig köpförbud på nya böcker, eftersom min att läsa-hög är högre än K2. (Inte riktigt Mount Everestnivå än, men det närmar sig med stormsteg…)

Samtidigt är jag just nu i ett läge där min hjärna inte förmår läsa några längre stycken åt gången. Kär kallas det visst. Härligt, härligt, men mycket läst blir det inte.

I alla fall smög jag mig häromdagen in på Akademibokhandeln eftersom jag var en timma tidig till ett möte. (Jag såg mig nogsamt om, så att ingen jag kände såg mig.) Skulle ju bara titta efter nya böcker till 9-åringen att läsa den kvart om dagen han har i läsläxa. Eller…

Kom ut med en ny kasse. Tre böcker låg där. Ingen till barnen, däremot tre till mig. Det var ju trots allt halva reapriset…

imageb9bae283-0de8-48aa-b8ce-20391acf94ebNåväl. En av böckerna är Brené Browns Resa sig stark. Har länge tänkt läsa den, men förstår varför universum sparat den åt mig tills nu. Det är med erfarenheten av det senaste halvårets fria fall och smäll i marken i ryggen som jag verkligen ta in och grunda hennes tankar i mig själv.

Brené Brown har, som läsare av min blogg inte kunnat undgå att ana, hjälpt mig se rikedomen i att välja leva helhjärtat och sårbart  (alla länkar i denna mening går till tidigare blogginlägg på denna blogg med dessa taggar eller sökord i sig).

Från första ordet i denna bok om att tappa fotfästet, falla, slå sig hårt och sedan resa sig igen – starkare, mer levande – inser jag att jag kommer att vilja begrunda varje mening och dricka ny näring till att leva. Till att leva fullt ut.

Då gör det inget att jag bara kan läsa korta passager åt gången. Läs, känn in, begrunda, sätt egna ord och bilder på. Lev. And repeat.

 

Hopp=f(kamp)

Krista Tippetts bok Becoming Wise – an Inquiry into the Mystery and Art of Living har följt mig under 2016. Jag har läst den i småbitar, matiga och mättande småbitar, eftersom den är proppfull av tankar som jag behöver mycket eftertanke och reflektion för att smälta.

Vulnerability-2Det sista kapitlet, som jag avslutat idag, har rubriken Hope. Om någon förknippade hopp med naiv framtidsoptimism, så får den här helt andra perspektiv på begreppet.

I ett citat från ett samtal med Brené Brown läser jag

… hope is a function of struggle. … hope is not an emotion. Hope is a cognitive, behavioural process that we learn when we experience adversity, when we have relationships that are trustworthy, when people have faith in our ability to get out of a jam.

Hope is brokenhearted on the way to becoming wholehearted.

Tippett leder över dessa tankar till ett resonemang om resiliens, som är ett av de vackraste orden jag vet.

Resilience is a successor to mere progress, a companion to sustainability. It acknowledges from the outset that things will go wrong. All of our solutions will eventually outlive their usefulness. We will make messes, and disruption we do not cause or predict will land on us. This is the drama of being alive.

Yep. Så sant. ”This is the drama of being alive”. I slutet av ett år där ”messes” och ”disruptions” sannerligen varit såväl oönskade som oförutsedda, och där de bildligt talat kraschlandat på oss, både som samhällen och, för mig själv, på ett personligt plan, är det angeläget att komma ihåg att detta inte är något konstigt. Det är smärtsamt, oönskat, problematiskt – men naturligt, en del av livsvillkoren för människa och samhälle. Historien tar inte slut, hur gärna vi än vill tro det när våra egna livsvillkor är som behagligast.

To nurture a resilient human being, or a resilient city, is to build in an expectation af adversity, a capacity for inevitable vulnerability. As a word and as a strategy, resilience honors the unromantic reality of who we are and how we are, and so becomes a refreshingly practical compass for the systems and societies we can craft. It’s a shift from wish-based optimism to reality-based hope. It is akin to meaningful, sustained happiness – not dependent on a state of perfection or permanent satisfaction, not an emotional response to circumstances of the moment, but a way of being that can meet the range of emotions and experiences, light and dark, that add up to a life.

Resiliensen gror, får näring och växer i gemenskapen med andra. När vi delar våra bekymmer, vår sårbarhet, vår glädje och vår sorg jobbar spegelneuronerna för fullt och väver osynliga spindelvävstrådar av återhämtning och hopp mellan oss. Våra upplevelser av misslyckanden och kriser, av framgångar och lyckostunder omvandlas till en på samma gång djupt personlig och brett delad upplevelse av att vara människa. Ur sådana erfarenheter av det som varit och är hämtar jag sedan kraft att fortsätta ”framåt och uppåt”.

Resilience is at once proactive, pragmatic, and humble. It knows it needs others. It doesn’t overcome failure so much as transmute it, integrating it into the reality that evolves.

Fredagsnöje på Alfa antikvariat

Öppnar dörren till ordens värld. Till de slitna sidornas, bladens, omslagens, pärmarnas, ryggbindningens rike.

Som ett utsnitt av internet, i fast form.

Tankar, utsagor, frågor, insikter, känslor som tagits in av många. Som sedan rensats, städats ut och hamnat här. ”Jag väntar på någon som vill bläddra i, läsa, ta hem och ta in just mig. Är det du?” viskar bokryggarna till mig.

Som en samling barn på ett barnhem. Fulla av sina egna berättelser, men också av de för mig osynliga berättelserna om vad varje enskild bok och dess tidigare ägare upplevt tillsammans. Vilka tankar väckte orden? Var boken en present från någon? Var det rent av någons favoritbok, som hen återkom till gång på gång för att ta in ord som gav ryggrad, djup och rymd åt tillvaron? Som roade eller oroade?

Books HD
Foto: Abhi Sharma

Doften som sagt var. Dammig kanske någon skulle säga. Det doftar nära säger jag. Och näring, för själ och ande.

Den bok jag letade efter fanns inte inne. ”Vår Herres kantor – en bok om J.S. Bach”. Den läste jag som tonåring i låneexemplar från Sandvikens bibliotek. Sedan köpte jag den på antikvariat många år senare. Nu finns den inte kvar i bokhyllan; har tydligen lämnat den till böckernas barnhem – eller är det fattigstugan –  i någon av mina utrensningar.

Det gör inget att den inte finns inne. Jag har läst den många gånger förut och ska leta efter den på internet. Den brådskar inte, men den har letat sig upp mot ytan från minnets djupa skogstjärn och pockar på att bli läst igen, triggad av en kombo av den fantastiska upplevelse som jag vet väntar min 13-åring när hon i vår ska få sjunga Johannespassionen av just J.S. Bach och en annan bok på temat Bach som är på väg till mig.

Idag blev det blev en annan nyckel till ett annat universum som hamnade i shoppingkassen. ”Vad är idéhistoria?”.

När jag lämnade antikvariatet slogs jag av tanken att här skulle jag vilja bosätta mig ett tag. Undrar mellan vilka hyllor jag skulle ställa sängen?

Bokbloggsjerka – vad läser du?

9176610519Veckans bokbloggsjerka ställer frågan ”vad läser du?”. Från min ”håller-på-att-läsa”-hög väljer jag den bok som för tillfället drar mest: Tonårshjärnan : en hjärnforskares guide till att förstå och bemöta tonåringar av Frances E. Jensen.

Jag snubblade över den av en slump när jag drog runt på ännu en bokhandel mellan två möten. Men det känns som den har potential att vara en av de viktigaste böckerna jag kommer att ha läst. Inte för dess litterära kvaliteter (den hade kunnat skrivats mer koncis), men för de insikter och därmed nya handlings- och reaktionsmönster som den ger – även om jag bara hunnit två kapitel än så länge

Utifrån sina roller som neurolog med inriktning på barn och tonårsmamma började författaren studera vad forskningen sade om tonårshjärnan – och fann att de föreställningar som vi traditionellt haft om tonåringen som ”en liten vuxen” eller ”ett stort barn” inte stämmer. Tonårshjärnan är en alldeles egen fas i hjärnans utveckling, som långt ifrån bara handlar om hormoner som sprutar som fontäner till höger och vänster.

En bok som jag anar att såväl föräldrar och andra vuxna i tonåringens omgivning, som tonåringen själv, har stor nytta av att läsa.