Jag faller

Det är genom att släppa taget och lita på att vår längtan, vår kärlek, vår dröm ska leda oss rätt som vi kan ta de första stegen mot låta den ske.

Människan behöver inte ytterligare försäkringar mot någonting som i grunden inte går att försäkra sig mot. Vad hon behöver är hjälp att möta det liv som vill komma henne till mötes, och att i kärlek och mod vandra livets väg i växande tillit till att den bär.

Vi måste, om vi vill leva fullt ut, lita på att framtiden bär.

Citaten är från boken Att leva helhjärtat av Ted Harris och Carolina Johansson. Boken är en berättelse om och en betraktelse över Franciskus av Assisis liv, och vad det innebär att tillämpa hans erfarenheter på våra liv idag, 900 år senare.

Att släppa taget och låta tilliten bära. Att inte planera sönder vägen framåt. Att öppna dörrar till nya riktningar utan att rusa iväg mot Målet. Istället vara stilla, vänta in, lyssna inåt. Att låta livet hända.

Inte planlöst. Inte som ett rö för vinden. ”If you don’t belive in anything, you’ll fall for anything”. Att veta vad jag tror på, vad jag väljer att sätta min tillit till, förutsätter att jag söker inåt och neråt. Att jag lyssnar efter sången som min egen röst och universums röst i duett sjunger mig om vad som är viktigt på riktigt i just mitt liv.

Sången ger mig ledtrådar till vilka dörrar jag ska öppna och låta livet möta mig genom. Liksom till vilka jag behöver stänga.

Att släppa taget och låta livet möta mig är läskigt och utmanande. Förmågan ”att vänta in, att bara vara” har stor utvecklingspotential i mitt liv. Jag är lösnings- och handlingsbenägen, och har ofta bråttom att börja röra mig mot Målet jag ser genom nyvunna insikter.

Nu är tid att släppa. Att falla. I tillit till livet.

Då, när det är värst och inget hjälper,                                                              Brister som i jubel trädets knoppar.                                                                    Då, när ingen rädsla längre håller,                                                                  faller i ett glitter kvistens droppar                                                                  glömmer att de skrämdes av det nya                                                              glömmer att de ängslades för färden –                                                            känner en sekund sin största trygghet,                                                                 vilar i den tillit                                                                                                                                                  som skapar världen.

(Karin Boye)

Om sorg, vrede och tigerjakt

Veckans bidrag till #lyrikfredag är ett par verser ur legendarerna Mora träsks Tigerjakt (här i Megabite mix):

Nu ska vi gå på tigerjakt

vi kommer till nå’t gräs

vi kan inte gå runt det

vi kan inte gå under det

vi måste gå igenom det

ssch ssch (Slå undan gräset med händerna)

Dessa episka textrader poppade upp i min skalle i ett samtal med två vänner häromsistens. Alla tre befinner vi oss, eller har nyligen befunnit sig, i någon fas av separation från livspartner. Och därför var vi naturligen inne på sorg och vrede.

”Det finns inget sätt att komma runt känslorna.”, sa vi, som låg längre fram i processen. ”En måste gå igenom dem”.

När sorgen gör som allra ondast. Så skönt det då vore att gå runt det som gör ont.

Att få gå under.

Att slippa undan smärtan, om så bara för en stund.

Men det finns ingen långsiktigt hållbar väg runt sorgen för att komma förbi den. Det är lite märkligt med sorgen – när vi försöker smita runt den, hamnar vi på en väg som bara går i en cirkel, som inte har någon öppning vidare, framåt. I vissa fall är vägen till och med som en spiral som bara leder inåt, i allt trängre cirklar, och nedåt. Tills vi gått under.

Det märkliga är att när vi ger oss in i sorgen, ger den fristad i vår kalender och plats i vår kropp, i vår själ – då öppnar sig så småningom en väg, eller kanske till och med vägar, ut ur den. Vägar vidare.

Även om sorgens gräs ofta vajar högt över våra huvuden, och det känns som om vi vandrar i dödskuggans smala dal, eller kanske till och med ravin, där vi stapplande banar sig väg steg för steg.

Även om grässtråna är vassa, och vi skär oss så illa att vi blöder när vi böjer undan dem för att komma framåt.

Så kommer vi till slut ut.

Och där väntar en väg – eller kanske till och med flera möjliga vägar – att vandra vidare på. Ärren från sorgens fält finns med oss resten av vår vandring. Men steg för steg lägger vi ett allt större avstånd till sorgens vassa, allt överskuggande, gräsfält.

Sorgen fält verkar vara något de flesta av oss vill komma bort från så fort som möjligt. Med vreden kan det istället vara tvärtom har jag märkt på mig själv och andra. Den är trygg att hålla fast vid, den ger drivkraft och upprättelse i stunden. I vredens glödande grotta är självbekräftelsen och egenupprättelsen skön (även om jag inte skulle beskriva den som mjuk direkt, så där haltar analogin med dagens dikt)

Vi kommer till en grotta

det är alldeles mörkt

vi känner oss omkring

vi känner något mjukt

vi känner något skönt

Själv behövde jag verkligen ta mig ut ur vredens grotta. Det var inte enkelt, men nödvändigt. Om jag stannat kvar, hade jag ju riskerat att bli uppäten av…

EN TIGER!!!

Tiger Head Cat Animal Feline Wildlife WildBitterhetens och fast(-i-vad-som-varit-och-borde-ha-blivit-)låsthetens tiger är verkligen inte någon att leka med. Men mellan vredens och oförättskänslans berättigade plats och tid i våra liv – på samma sätt som i sorgens fall, måste vi gå igenom, inte runt eller under, för att komma vidare – och bitterhetens uppslukande är balansgången inte enkel tycker jag. Det krävs mod för att känna efter och känna in det mjuka, sköna – men också vaksamhet på när tigern börjar röra på sig, när den öppnar sitt gap och gör sig redo för att sluka mig. Då är det – för att avsluta i linje med dagens liknelse – dags att vända om och springa

Brottyta

De senaste dagarna har jag lyssnat om avsnittet i On Being med Mary Karr. Där finns många tänkvärda passager som jag kommer att återvända till framöver. Och jag blir sugen på att läsa något av henne, kanske framförallt någon av memoarerna The Liar’s Club eller Lit.

Idag har jag burit hennes referens till Ernest Hemingways ord från Farväl till vapnen nära mitt hjärta:

the-world-breaks-everyone-and-afterward-some-are-strong-at-the-broken-places-ernest-hemingwayuotes_quotes_e_ernesthemi152913-html-2

(Hela citatet lyder:

The world breaks everyone and afterward many are strong in the broken places. But those that will not break it kills. It kills the very good and the very gentle and the very brave impartially. If you are none of these you can be sure it will kill you too but there will be no special hurry.)

Inte för att jag är nära något nervöst sammanbrott; det behöver ingen oroa sig för. Men jag tänker på hur smärta och prövningar – hur kris – kan leda till utveckling och växt, till styrka och expansion. Vad är det som bestämmer vilken växel som läggs i mellan helande och utveckling respektive låsning och stagnation?

 

 

 

Fakta och kärlek…

… är det vi behöver för att överleva i den här världen.”

3470650293_60b27d6539_bDamen vid bordet bakom mig vid förmiddagskaffecaféet står för dagens bästa citat. Hon har så rätt.

Så mycket energi läggs på lösa antaganden, spekulationer, medvetna och omedvetna misstolkningar, upprätthållande av fasader och en gång avgivna lögner, taktik och rävspel. Det föder stress, misstro, rädsla, uppgivenhet, vrede, hat, konflikt och krig. På alla nivåer – från det innersta individuella, via personliga relationer, arbetsrelationer till media och politik.

Motdraget är att söka och se fakta. Jag tänker i första hand inte på fakta som att ”vatten kokar vid 100 grader (ungefär)”, ”immigrationen kostar/berikar vårt land si och så mycket” eller ”jag väger x kg”. (Även om jag skulle önska mig en mer faktabaserad samhällsdebatt, jag med.)

Nej, jag tänker främst på faktasökande som att våga släppa kontrollen över ytan, som att öppet visa sin och se andras sårbarhet, som att sträva att lära av misstag och felsteg, att vara transparent med att inte ha alla svar. Att hålla sig till fakta handlar om att ”det här är jag, det här är vi”. Inte perfekta, inte med alla rätt, men med en vilja till att gemensamt söka sig vidare till nya fakta och delad förståelse av var vi är och vart vi ska. Och ”gemensamt” och ”delad” gäller även om det ”bara” är i relation till mig själva som jag söker fakta. Jag behöver omfamna bilden, förståelsen och fakta om vem jag är, varifrån jag kommer och vart jag vill gå med mitt hela jag, alla sidor av mig.

Det är inte alltid (någonsin?) en lätt resa. Och det är här kärleken kommer in. För att få och ha kraft att resa behövs den. Kärlek genom att se mig eller den andra, genom att tro att vi har goda intentioner och gör så gott vi kan givet vår historia och våra förutsättningar. Kärleken i form av att lyssna på vad vi behöver för att fylla på våra mentala och sociala resurser inför resan: vila, aktivitet, skratt, gråt, vrede, förlåtelse, närhet, ensamhet…

Vilka fakta söker du för att överleva? Var och i vilken form hittar du kärleken som ger dig kraften att söka och se fakta – och att överleva? 

#lyrikfredag ”Vad tiden dig gav må du ge igen, Blott det eviga bor i ditt hjärta än.”

sunbeam-76825_1280Idag lånar jag poetens ord. Närmare bestämt Esaias Tegnérs ord i dikten Det eviga. Den har förekommit tidigare på bloggen, men idag får den stå för sig själv.

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
Lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
Och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: Kring himmel och jord
Genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: Ej rotas där ut
Från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
Så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
Sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
Tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
Och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
De stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
Som färgade bågen i skyar.
Det sköna, du bildar, är mera än stoft,
Och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: Med fiken håg
Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
Och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland människors ätt,
Och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
Blott det eviga bor i ditt hjärta än.