11/9/2016

Idag blir det ett inlägg på engelska (en svensk översättning under bilden). Det är baserat på en FB-postning jag gjorde i morse när jag översköljdes av en våg på sociala medier av förtvivlad chock och fasa över vad som komma månde utifrån resultatet i det amerikanska presidentvalet.

I agree that something uncertain and very threatening is being born as today dawns. Then, now (again) is the time to start building that ”beloved community” that Dr King spoke about. It is time to ”be that change that you want to see in the world,” as Mahatma Ghandi wrote about. It is time to acknowledge, with Nelson Mandela, that it is ”our human compassion [that] binds us the one to the other – not in pity or patronizingly, but as human beings who have learnt how to turn our common suffering into hope for the future.”

It is time to add the next stone in the construction of the future I desire and seek. By acting it in words and deeds. By treating others as I wish to be treated. By refraining from using words to dehumanize people, even if I’m condemning their actions.

It is time to see the guilt and shame beyond facades of hate, anger, arrogance. And to meet that fear and anger with love, compassion, hope.

I choose not to see Trump and those who voted for him as monsters, zombies, imbecilles, deplorables or whatever label I’m offered to put on them. Labelling them would deprive them of their humanity, all their responsabilities for actions hitherto and to come, as well as all hope for them and their communities to choose new paths. And it would strenghten an alienation and a divide that is already part of the fear and shame that drives the populistic movement. No need to fuel that.

Now is the time to stop talking about new narratives, and start living the narrative we want to realize in our world. And that narrative is turned into reality, not by campaigns, not mainly by politics or structures, but first and foremost by how we relate to each other, person to person. 

img_1258

 Jag håller med om att något osäkert och mycket hotfullt föds när denna dag gryr. Då är det (igen) dags att börja bygga den ”älskade gemenskap” som Dr King talade om. Det är dags att ”vara den förändring som du vill se i världen”, som Mahatma Gandhi skrev om. Det är dags att bekräfta, med Nelson Mandela, att det är ”vår medmänsklighet [som] binder oss till varandra – inte som i att tycka synd om eller som i att mästra varandra, men som människor som har lärt sig att vända vårt gemensamma lidande i hopp om framtiden.”

Det är dags att lägga nästa sten i byggandet av den framtid som jag önskar och söker. Genom att agera som vore jag redan i den i ord och handling. Genom att behandla andra som jag vill bli behandlad. Genom att avstå från att använda ord för att avhumanisera människor, även om jag fördömer deras handlingar.

Det är dags att se skulden och skammen bortom fasader av hat, ilska, arrogans. Och att möta rädslan och ilskan med kärlek, medkänsla, hopp.

Jag väljer att inte se Trump och de som röstade på honom som monster, zombies, imbecilla, ömkansvärda eller vilken etikett jag må erbjudas att sätta på dem. Att på det sättet definiera dem skulle beröva dem deras mänsklighet, allt ansvar för sina handlingar hittills och i framtiden, liksom allt hopp om att de och deras gemenskaper ska välja nya vägar. Och det skulle stärka ett utanförskap och en klyfta som redan är en del av rädsla och skam som driver den populistiska rörelsen. Jag ser inget behov av att ge det eldunderstöd.

Nu är det dags att sluta prata om nya samhällsberättelser, och börja leva den berättelse vi vill förverkliga i vår värld. Och berättelsen omvandlas till verklighet, inte genom kampanjer, inte främst genom politik eller strukturer, men först och främst av hur vi förhåller oss till varandra, människa till människa.

Tala och gör demokrati

Jenny Nordberg skriver en vass krönika i dagens SvD, ett brandtal för att

… sluta tala om maktlöshet, och börja tala om demokrati.

Hon talar för den undersökande journalistiken, personligt engagemang och ett offentligt samtal där vi

prata(r) med dem som tycker tvärtom, och lyssna på vad de säger.

Frances Kissling, amerikansk debattör och abortmotståndare, sa i ett samtal med Krista Tippett från 2011 om polariserade frågor i den offentliga debatten:

…I do think that when people who disagree with each other … come together with a goal of gaining a better understanding of why the other believes what they do, good things come of that. But the pressure of coming to agreement works against really understanding each other, and we don’t understand each other.

Och de kommer in på vikten av att våga vara sårbar för att komma förbi barriärerna i låsta debatter. Krista Tippett tar upp ett citat av Kissling:

I want to read you something that I was really struck by that you wrote. You were giving a list of a couple of qualities that you thought were necessary, as you said, if we are to continue the conversation to bring construction forward thinking approaches to what has been a long and difficult issue. One of them that really struck me was ”the courage to be vulnerable in front of those we passionately disagree with.”

Och Frances Kissling fyller i:

Right, right. And I think that’s the hardest thing to do and I think it is very hard for all of us in these situations to acknowledge, for example, that we just don’t have the answers to this problem. I don’t think we have the answers to the problem of abortion in our society, whether it’s the problem of abortion itself or the problem of how we’re going to mediate our differences about abortion.

And a willingness to admit that is very, very difficult. What is it in your own position that gives you trouble? What is it in the position of the other that you are attracted to? Where do you have doubts? Because it is only, I think, if we are interested in understanding each other and if we are ultimately interested — and it’s not a question of common ground — but if we are ultimately interested in an abortion policy that reflects what is good in the concerns of those who disagree, the only way we’re going to get any sense of what that is is if we can acknowledge what is good in the position of the other, acknowledge what troubles us about our own position. I mean, I’ve said this to somebody recently. I said, you know, I don’t understand how you can work on an issue for 35 years as complicated as this and never change your mind at all about anything.

Demokratin, som Jenny Nordberg skriver om, förutsätter alltså att vi vågar välja sårbarheten. Att vi vågar lyssna bortom våra principer för rätt och fel, för att försöka se – inte nödvändigtvis anta – den andra sidans perspektiv på världen.

Den förutsätter att vi vågar ställa våra egna ställningstagande i det granskande ljuset från andras erfarenheter och tankar – även om ”de andra” är våra meningsmotståndare.

Det förutsätter också att vi väljer att inte dumförklara eller avhumanisera människorna på den andra sidan, och att vi inte drar alla meningsmotståndare över en kam när vi själva blir dumförklarade eller avhumaniserade av någon av dem.

Det finns många förebilder – och jag är glad att ha några av dem i min bekantskapskrets. Jag vill tro och hoppas att jag vågar göra dem sällskap när tillfällena uppstår.