Vila och effektivitet

img_2471
Busan vilar när hon behöver. Utan tanke på att vara särskilt effektiv. En bra läromästare.

I en av mina skrivstunder häromdagen dök det upp ett begrepp som fick mig att haja till: ”Maximera effektiviteten i vilan”.

Det här var en dag då jag var trött och seg, och hade svårt att få något vettigt gjort. När mina trägna försök att producera och administrera ställdes inför datorstrul och tillhörande teknikstress, kapitulerade jag och ägnade resten av dagen åt att slöa. Göra ingenting. Eller, som jag insåg i efterhand, vila.

Jag är en människa som sällan bara tillåter mig att vara. Mina ambitioner och viljor att göra saker är många, och de flesta är dessutom roliga.

Och vila – ja, det gör jag mest ”när jag har gjort det där och det här”, och då för att ”orka det här och det där”. Alltså är jag sällan närvarande i vilan, utan nästan på väg upp ur soffan – om jag lägger mig för att slappa – eller på väg att uträtta det där ärendet som väntar – om jag ger mig ut på promenerande vila – redan när jag börjar tänka på pausen.

Och när bokstäverna landat på papperet häromdagen, insåg jag att det jag länge försökt göra är att maximera effektiviteten i min vila. Och jag kände också att det för mig i själva verket är en paradox. Går det att vila på djupet om jag samtidigt jagar något annat än själva vilan?

Ofärdiga tankar som du kanske förstår. Hjälp mig gärna med dina perspektiv – hur tänker du kring vila och effektivitet?

 

Återhämtning i mellanrum – writer’s cut

Livet har sin egen andningsrytm.

Det andas in – jag fyller på med energi, intryck, kunskap, information, tillhörighet… Läser, lyssnar, reflekterar…

Det andas ut – jag delar med mig av tankar, kunskap, tid, kontakter, gemenskap… Pratar, skriver, gör…

Det är i stillhet – när jag är i varandet, vilan i nuet; observerar, registrerar, utan att värdera, bearbeta eller agera…

Precis som min kropp behöver komma ner i den andning där stillheten – pausen mellan utandning och inandning – får finnas och ta sin egen tid, behöver min hjärna och själ återhämtningen – det andlösa nuvarandet mellan påfyllning och delande.


Foto: mirror of peace by Kathy Ponce @ Flickr CC BY 2.0

Det här är en bearbetning av ett inlägg som ursprungligen postades 3 april 2014.

 

 

Bloggtips: Den svåra konsten att djuparbeta

https://pixabay.com/en/juggle-artists-circus-money-1027147/Louise på bloggen lugnochfin har skrivit ett av de viktigaste blogginläggen jag läst på ett tag. Viktigt i bemärkelsen Hur använder jag min tid och alla nya tekniska möjligheter på ett sätt som får mig att må bra på lång sikt.

Hon skriver om ”Den svåra konsten att djuparbeta”, utifrån bland annat boken “Deep Work: Rules For Focused Success In A Distracted World“ av Cal Newport, och delar med sig av sina fem take aways från boken – läs hennes inlägg för att få reda på vilka!

När jag läser tänker jag på de två förändringar jag gjort av mitt liv under våren, och som gett mig mer energi och kreativitet: jag började sjunga i kör igen och jag började ta digital helg. Den här måncykeln försöker jag dessutom vara extra uppmärksam på min ovana att multitaska – min intention, som jag kommer att återkomma till flera cykler under hösten tror jag – är ”En sak i taget”.

live-511556_1280

 

Illustrationer från Pixabay.

 

Lördagstankar

slow downsvLördag igen, och förutom att se till att barnen lever upp till den gamla innebörden av dagens namn (”lögardagen”) och duschar, ska jag på allvar dra igång min digitala helg-rutin igen. När klockorna ringer till helgsmål ikväll 18.00, stänger jag av min dator, min padda och min telefon (annat än för telefonsamtal). Jag låter dem, och mig, vila till 18.00 imorgon söndag.

Den här terminen ska jag dessutom försöka få med mig familjen – eller någon del av den – att anta ritualen (säg inget!). Vi har gemensamt konstaterat att alla är lite mer beroende av sina skärmar än vad vi skulle vilja i en drömsituation, men steget från denna insikt till att göra något åt det är lite olika långt för olika individer…

Digitaliseringen har sannerligen gjort mycket bättre i våra liv. Som med all teknik uppstår oönskade konsekvenser, som att vi fastnar i skärmarna istället för att umgås med varandra. Kranzbergs första lag säger att ”Technology is neither good, nor bad, nor is it neutral”. För mig implicerar det att vi har såväl möjlighet att välja att bejaka, använda eller avstå en teknisk lösning, som ansvar att utöva denna möjlighet.

När jag här på morgonen lyssnade på intervjun med Kevin Kelly i podden Singularity 1 on 1 (se där en positiv konsekvens av ny teknik), kom Kelly och poddvärden Nikola Danaylov in på Amishfolkets långsamma bejakande av ny teknik. Kelly har under lång tid fascinerats av och studerat Amishfolket, och han har summerat deras förhållningssätt till ny teknik i fyra principer:

1) They are selective. They know how to say “no” and are not afraid to refuse new things. They ban more than they adopt.

2) They evaluate new things by experience instead of by theory. They let the early adopters get their jollies by pioneering new stuff under watchful eyes.

3) They have criteria by which to select choices: technologies must enhance family and community and distance themselves from the outside world.

4) The choices are not individual, but communal. The community shapes and enforces technological direction.

Donald Kraybill är en amerikansk forskare som har studerat Amishfolket under många år, och tillsammans med sina medförfattare Steven Nolt och Karen Johnson-Weiner beskriver han hur de resonerat kring bilar:

One Amish leader explains the harm that cars would cause, arguing that (1) they are luxury and status symbols designed for style, speed, comfort, and convenience; (2) they ruin tightly woven communities where members live, work, worship, and care for each other; (3) they make it too easy to travel to cities; (4) they bring moral decay as people work and live away from their families; and (5) they are dangerous because of their speed. Moral temptations, he proposes, increase in direct relation to speed. Finally, he argues that members must consider the overall harm that cars would have on the church, not just their harm to one individual.

Kraybill, D, Nolt S & Johnson-Weiner, K (2013), The Amish. Johns Hopkins Univ Press

Missta mig nu inte för att förespråka att vi ska dra i bromsarna för den tekniska utvecklingen. För det första tror jag att det finns massor av tekniska landvinningar kvar att göra som kan ge oss en bättre värld, både som globalt samhälle och som individer och allt däremellan. För det andra tror jag helt enkelt inte att det går att stoppa den tekniska utvecklingen med hjälp av något slags regleringar. Det går att fördröja, men knappast stoppa.

Jag är inte heller någon förespråkare för den starka kollektiva styrning som Amishfolkets levnadssätt innebär. Om det är min uppväxt i kombinationen  brukssamhälle och frikyrka som gör att jag får allergiska utslag av stark social kontroll, må vara osagt. För mig handlar balansen om individ/kollektiv om att ett sunt kollektiv måste utgå från individens frihet, samtidigt som individen behöver utöva sin frihet under medansvar för kollektivets gemensamma bästa. Yin och yang, en god princip som sannolikt är omöjlig att nå ett statiskt optimum i, utan snarare hela tiden styr mot något av dikena.

Däremot gillar jag principerna 2 och 3 skarpt: att Amishfolket utvärderar genom att testa, göra och använda i praktiken, istället för att gå på teoretiska förklaringar, varningar och löften om vad den nya tekniken kan göra för dem. De låter också övergripande värderingar om önskade mellanmänskliga relationer styra bedömningen av huruvida de ska acceptera en ny teknik eller ej. Vilka övergripande värden utvärderar du den teknik som du väljer att anamma mot?

Det är en fråga som jag tar med mig in i min digitala helg den här veckan. Återstår bara att önska dig en skön, avkopplande helg med eller utan skärm!

Sysselsattsbesatt?

När jag vaknar utan att kunna somna om, men ändå är alldeles för trött för att gå upp, sätter jag numera på en podcast (efter en headspace). Imorse blev det en pod med Tara Brach, i vilken hon bland annat citerade Thomas Merton. Citatet fick mig att vakna till ordentligt och börja fundera på vad jag hörde.

To allow oneself to be carried away by a multitude of conflicting concerns, to surrender to too many demands, to commit oneself to too many projects, to want to help everyone in everything, is to succumb to the violence of our times.

Thomas Merton, Conjectures of a Guilty Bystander (1966)

Citatet visade sig vid googling vara del av ett längre sammanhang:

There is a pervasive form of contemporary violence to which the idealist most easily succumbs: activism and overwork. The rush and pressure of modern life are a form, perhaps the most common form, of its innate violence. To allow oneself to be carried away by a multitude of conflicting concerns, to surrender to too many demands, to commit oneself to too many projects, to want to help everyone in everything, is to succumb to violence.The frenzy of our activism neutralizes our work for peace. It destroys our own inner capacity for peace. It destroys the fruitfulness of our own work, because it kills the root of inner wisdom which makes work fruitful.

Än en gång påmindes jag alltså om att inre och yttre liv måste hänga ihop. Att mitt arbete med att förändra världen måste börja med att jag landar i fred, frid och vila hos mig själv. Att jag, för att kunna ge andra kärlek, utrymme och inkännande, måste ge mig själv kärlek, utrymme och inkännande.

Senare under dagen snavade jag över en artikel i mitt FB-flöde (tack Henrika, som delade den): Våga varva ner – ny samhällstrend. I den citeras bland annat Sokrates:

Se upp för torftigheten (eller eg. ofruktsamheten, ”barrenness”) i ett hektiskt liv.

Så passande att jag denna semester verkligen och äntligen lyckats koppla ur och av i betydligt högre utsträckning än på mycket länge. Ska suga på orden hos Thomas Merton och i referenserna i artikeln under återstoden av semestern och, när den väl kommer, hösten. Jag vill ge utrymme för vilan, lugnet och stillheten.

Gör du mig sällskap?