Hälsoglädje är min intention för 2018

De senaste två åren har jag valt att sätta ett årsord, en intention, för det kommande året istället för att avge ett nyårslöfte. 2016 var det Sanning och balans, 2017 Varsam glädje. I år är det ordet Hälsoglädje som kommit till mig. 

Den allra första tanken kring just detta årsord handlade om något som jag slagits med hela livet – nämligen att hålla / komma ner till en hälsosam vikt. Men ju mer jag reflekterat de senaste dagarna, desto bredare har min tolkning blivit. Och när jag fräschar upp kunskaperna om begreppet, påminns jag om att hälsa handlar om mycket mer än frånvaro av sjukdom och smärta, eller om goda värden på hälsotester. Enligt WHO:s definition (som i mitt tycke är ganska utopisk, men icke desto mindre eftersträvansvärd) är hälsa i själva verket

… ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning.

Välbefinnande är en högst subjektiv upplevelse. Så det är upp till mig att definiera vad jag lägger i hälsa, givetvis mot bakgrund om vad vetenskapen, konsten och de andliga traditionerna under årtusendena kommit till och förmedlar insikt om.

De tre områdena som WHO tar upp är sammanbundna med varandra. En fysisk smärta kan exempelvis störa min sömn, vilket i sin tur har påverkan på mitt psykiska välbefinnande och i förlängningen därigenom också mitt sociala.

Jag vet att fysiskt välbefinnande får näring av rörelse och hälsobefrämjande matvanor. Även sömn och fysisk beröring bidrar. Likaså vet jag att minskad eller om möjligt eliminerad smärta spelar in.

Psykiskt välbefinnande är för mig mycket nära förknippat med Aaron Antonovskys KASAM-begrepp, Känsla Av Sammanhang. Det handlar om ett tillstånd där min tillvaro för mig ter sig förutsägbar, begriplig, strukturerad, hanterbar och meningsfull. Här spelar faktorer som stress och återhämtning, autonomi och handlingsförmåga samt utrymme för existensiella och transcendenta aspekter av tillvaron in. För mig är också är utrymmet för – och orken till – nyfikenhet, utforskande och lärande centralt för psykiskt välbefinnande.

Socialt välbefinnande, slutligen, handlar om att jag känner mig sedd, bekräftad och önskad i relationen till andra människor, i alla nyanser av kärleken: eros, philia, ludus, agape, pragma och philautia. För att jag ska förmå omfamna detta på djupet, behöver jag också tillåta mig att se, bekräfta och önska mig själv.

OK, men hälsoGLÄDJE?

Jag vet att glädjekomponenten i mitt årsord kom till mig av en anledning. Jag har alltid haft en faiblesse för att göra upp (över)ambitiösa planer för stora, omvälvande förändringar på temat Nu är det dags att skärpa sig och bli perfektJa, jag är väl medveten om hur ohållbar, för att inte säga korkad och rätt så oschysst mot mig själv, ett sådant tema är.

Och just därför väljer jag att närma mig 2018 års hälsoresa med ingång i glädje. Jag vill välja till sånt jag vet befrämjar mitt välbefinnande istället för att förbjuda mig saker. Och jag vill glädja mig åt ett ökat välbefinnande istället för att banna mig för misslyckanden att hålla mig till den smala vägen.

Sätter en fot före den andra. Och den andra lite vid sidan om den första. Shakear lite, gör en jive med händerna. För 2018 års hälsoresa är det inte vandring på den där smala vägen som gäller. Den ska dansas. I glädje. Den ska dansas på de vägar som jag prövar och som jag finner leder framåt, mot det där ökade välbefinnandet som sammantaget utgör hälsa.

(Bilden till det här inlägget är gjord i Canva.com)

Vila och effektivitet

img_2471
Busan vilar när hon behöver. Utan tanke på att vara särskilt effektiv. En bra läromästare.

I en av mina skrivstunder häromdagen dök det upp ett begrepp som fick mig att haja till: ”Maximera effektiviteten i vilan”.

Det här var en dag då jag var trött och seg, och hade svårt att få något vettigt gjort. När mina trägna försök att producera och administrera ställdes inför datorstrul och tillhörande teknikstress, kapitulerade jag och ägnade resten av dagen åt att slöa. Göra ingenting. Eller, som jag insåg i efterhand, vila.

Jag är en människa som sällan bara tillåter mig att vara. Mina ambitioner och viljor att göra saker är många, och de flesta är dessutom roliga.

Och vila – ja, det gör jag mest ”när jag har gjort det där och det här”, och då för att ”orka det här och det där”. Alltså är jag sällan närvarande i vilan, utan nästan på väg upp ur soffan – om jag lägger mig för att slappa – eller på väg att uträtta det där ärendet som väntar – om jag ger mig ut på promenerande vila – redan när jag börjar tänka på pausen.

Och när bokstäverna landat på papperet häromdagen, insåg jag att det jag länge försökt göra är att maximera effektiviteten i min vila. Och jag kände också att det för mig i själva verket är en paradox. Går det att vila på djupet om jag samtidigt jagar något annat än själva vilan?

Ofärdiga tankar som du kanske förstår. Hjälp mig gärna med dina perspektiv – hur tänker du kring vila och effektivitet?

 

Återhämtning i mellanrum – writer’s cut

Livet har sin egen andningsrytm.

Det andas in – jag fyller på med energi, intryck, kunskap, information, tillhörighet… Läser, lyssnar, reflekterar…

Det andas ut – jag delar med mig av tankar, kunskap, tid, kontakter, gemenskap… Pratar, skriver, gör…

Det är i stillhet – när jag är i varandet, vilan i nuet; observerar, registrerar, utan att värdera, bearbeta eller agera…

Precis som min kropp behöver komma ner i den andning där stillheten – pausen mellan utandning och inandning – får finnas och ta sin egen tid, behöver min hjärna och själ återhämtningen – det andlösa nuvarandet mellan påfyllning och delande.


Foto: mirror of peace by Kathy Ponce @ Flickr CC BY 2.0

Det här är en bearbetning av ett inlägg som ursprungligen postades 3 april 2014.

 

 

Bloggtips: Den svåra konsten att djuparbeta

https://pixabay.com/en/juggle-artists-circus-money-1027147/Louise på bloggen lugnochfin har skrivit ett av de viktigaste blogginläggen jag läst på ett tag. Viktigt i bemärkelsen Hur använder jag min tid och alla nya tekniska möjligheter på ett sätt som får mig att må bra på lång sikt.

Hon skriver om ”Den svåra konsten att djuparbeta”, utifrån bland annat boken “Deep Work: Rules For Focused Success In A Distracted World“ av Cal Newport, och delar med sig av sina fem take aways från boken – läs hennes inlägg för att få reda på vilka!

När jag läser tänker jag på de två förändringar jag gjort av mitt liv under våren, och som gett mig mer energi och kreativitet: jag började sjunga i kör igen och jag började ta digital helg. Den här måncykeln försöker jag dessutom vara extra uppmärksam på min ovana att multitaska – min intention, som jag kommer att återkomma till flera cykler under hösten tror jag – är ”En sak i taget”.

live-511556_1280

 

Illustrationer från Pixabay.

 

Lördagstankar

slow downsvLördag igen, och förutom att se till att barnen lever upp till den gamla innebörden av dagens namn (”lögardagen”) och duschar, ska jag på allvar dra igång min digitala helg-rutin igen. När klockorna ringer till helgsmål ikväll 18.00, stänger jag av min dator, min padda och min telefon (annat än för telefonsamtal). Jag låter dem, och mig, vila till 18.00 imorgon söndag.

Den här terminen ska jag dessutom försöka få med mig familjen – eller någon del av den – att anta ritualen (säg inget!). Vi har gemensamt konstaterat att alla är lite mer beroende av sina skärmar än vad vi skulle vilja i en drömsituation, men steget från denna insikt till att göra något åt det är lite olika långt för olika individer…

Digitaliseringen har sannerligen gjort mycket bättre i våra liv. Som med all teknik uppstår oönskade konsekvenser, som att vi fastnar i skärmarna istället för att umgås med varandra. Kranzbergs första lag säger att ”Technology is neither good, nor bad, nor is it neutral”. För mig implicerar det att vi har såväl möjlighet att välja att bejaka, använda eller avstå en teknisk lösning, som ansvar att utöva denna möjlighet.

När jag här på morgonen lyssnade på intervjun med Kevin Kelly i podden Singularity 1 on 1 (se där en positiv konsekvens av ny teknik), kom Kelly och poddvärden Nikola Danaylov in på Amishfolkets långsamma bejakande av ny teknik. Kelly har under lång tid fascinerats av och studerat Amishfolket, och han har summerat deras förhållningssätt till ny teknik i fyra principer:

1) They are selective. They know how to say “no” and are not afraid to refuse new things. They ban more than they adopt.

2) They evaluate new things by experience instead of by theory. They let the early adopters get their jollies by pioneering new stuff under watchful eyes.

3) They have criteria by which to select choices: technologies must enhance family and community and distance themselves from the outside world.

4) The choices are not individual, but communal. The community shapes and enforces technological direction.

Donald Kraybill är en amerikansk forskare som har studerat Amishfolket under många år, och tillsammans med sina medförfattare Steven Nolt och Karen Johnson-Weiner beskriver han hur de resonerat kring bilar:

One Amish leader explains the harm that cars would cause, arguing that (1) they are luxury and status symbols designed for style, speed, comfort, and convenience; (2) they ruin tightly woven communities where members live, work, worship, and care for each other; (3) they make it too easy to travel to cities; (4) they bring moral decay as people work and live away from their families; and (5) they are dangerous because of their speed. Moral temptations, he proposes, increase in direct relation to speed. Finally, he argues that members must consider the overall harm that cars would have on the church, not just their harm to one individual.

Kraybill, D, Nolt S & Johnson-Weiner, K (2013), The Amish. Johns Hopkins Univ Press

Missta mig nu inte för att förespråka att vi ska dra i bromsarna för den tekniska utvecklingen. För det första tror jag att det finns massor av tekniska landvinningar kvar att göra som kan ge oss en bättre värld, både som globalt samhälle och som individer och allt däremellan. För det andra tror jag helt enkelt inte att det går att stoppa den tekniska utvecklingen med hjälp av något slags regleringar. Det går att fördröja, men knappast stoppa.

Jag är inte heller någon förespråkare för den starka kollektiva styrning som Amishfolkets levnadssätt innebär. Om det är min uppväxt i kombinationen  brukssamhälle och frikyrka som gör att jag får allergiska utslag av stark social kontroll, må vara osagt. För mig handlar balansen om individ/kollektiv om att ett sunt kollektiv måste utgå från individens frihet, samtidigt som individen behöver utöva sin frihet under medansvar för kollektivets gemensamma bästa. Yin och yang, en god princip som sannolikt är omöjlig att nå ett statiskt optimum i, utan snarare hela tiden styr mot något av dikena.

Däremot gillar jag principerna 2 och 3 skarpt: att Amishfolket utvärderar genom att testa, göra och använda i praktiken, istället för att gå på teoretiska förklaringar, varningar och löften om vad den nya tekniken kan göra för dem. De låter också övergripande värderingar om önskade mellanmänskliga relationer styra bedömningen av huruvida de ska acceptera en ny teknik eller ej. Vilka övergripande värden utvärderar du den teknik som du väljer att anamma mot?

Det är en fråga som jag tar med mig in i min digitala helg den här veckan. Återstår bara att önska dig en skön, avkopplande helg med eller utan skärm!