Jag har bokreafyndat

Hej, jag heter Sara och jag är bokoholist. Jag gömde nyligen undan en kasse med tre pocketböcker – framförallt för mig själv tror jag – längst in i garderoben. Och jag har gett mig köpförbud på nya böcker, eftersom min att läsa-hög är högre än K2. (Inte riktigt Mount Everestnivå än, men det närmar sig med stormsteg…)

Samtidigt är jag just nu i ett läge där min hjärna inte förmår läsa några längre stycken åt gången. Kär kallas det visst. Härligt, härligt, men mycket läst blir det inte.

I alla fall smög jag mig häromdagen in på Akademibokhandeln eftersom jag var en timma tidig till ett möte. (Jag såg mig nogsamt om, så att ingen jag kände såg mig.) Skulle ju bara titta efter nya böcker till 9-åringen att läsa den kvart om dagen han har i läsläxa. Eller…

Kom ut med en ny kasse. Tre böcker låg där. Ingen till barnen, däremot tre till mig. Det var ju trots allt halva reapriset…

imageb9bae283-0de8-48aa-b8ce-20391acf94ebNåväl. En av böckerna är Brené Browns Resa sig stark. Har länge tänkt läsa den, men förstår varför universum sparat den åt mig tills nu. Det är med erfarenheten av det senaste halvårets fria fall och smäll i marken i ryggen som jag verkligen ta in och grunda hennes tankar i mig själv.

Brené Brown har, som läsare av min blogg inte kunnat undgå att ana, hjälpt mig se rikedomen i att välja leva helhjärtat och sårbart  (alla länkar i denna mening går till tidigare blogginlägg på denna blogg med dessa taggar eller sökord i sig).

Från första ordet i denna bok om att tappa fotfästet, falla, slå sig hårt och sedan resa sig igen – starkare, mer levande – inser jag att jag kommer att vilja begrunda varje mening och dricka ny näring till att leva. Till att leva fullt ut.

Då gör det inget att jag bara kan läsa korta passager åt gången. Läs, känn in, begrunda, sätt egna ord och bilder på. Lev. And repeat.

 

Vad väntar du på?

Snavade över den här bilden på Twitter. Greta, 70 år har så rätt. Vad väntar du på? img_5683

Dags att välja årsord

Inför 2016 gjorde jag som min tidigare träningskompis Lisen: jag valde ett årsord. Jag hade bestämt mig för Balans, när ett Facebooktest slängde upp Sanning i ansiktet på mig. Skrev i januari om detta, och om sambanden mellan de båda begreppen.

Med facit i hand får jag konstatera att Facebooktestet var kusligt och smärtsamt nog på pricken för vad jag främst kommer att minnas 2016 för. Min soon-to-be-exhusband valde under året att bryta upp från vad som strax skulle varit vårt 25-åriga äktenskap utifrån nyfådd insikt om Sanningen i sitt liv.

Mitt självvalda ord Balans har därmed satts på rejält prov. Jag har varit utan både fotfäste och riktmärke i perioder under hösten, ja, till och med fritt fall vissa dagar (inser att jag är lyckligt lottad som bara upplevt det i kortare perioder). Och jag svajar fortfarande betänkligt, även om jag återfått blicken på riktningen framåt.

Nu funderar jag på vad jag ska välja inför 2017. Funderar på att trotsigt gå all-Kay-Pollack och ”välja glädje”. Eller kanske ”varsamhet” – något jag djupt känner att jag vill ge mig själv från och med denna punkt i livet.

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 00.02.25
Min livsdevis. Grunden för årsord, nystartsföresatser och livsriktning.

 

Sjung i grupp – för din och världens skull!

Veckan har i stor utsträckning gått i sångens tecken (även om jag själv inte sjungit). Jag har varit co-projektledare för de dubbla luciakonserterna med min kör Stockholm City Voices och publik på 13-åringens adventskonsert med Pueri Cantantes Cathedralis. Hemma sjunger barnen till eget ackompanjemang eller till Spotify/Youtube medan de pysslar med annat. 

Därför landade jag rätt när jag började avrundningen av veckan med att lyssna på On Being-avsnittet med amerikanska körlegenden Alice Parker. Oj, så många saker hon sa som väckte genklang hos mig!

Vad sägs om:

Song is a right and need.

Ja, sången är något djupt, djupt existentiellt. Innan vi hade det talade språket gjorde vi ljud för att kommunicera med varandra. Och den gemensamma upplevelsen av rytm, och kanske också sång, var en av våra förfäders viktigaste försäkringar för överlevnad genom att det svetsade samman gruppen i en delad emotionell upplevelse, ofta med transcendent innebörd.

It’s as if singing is the language of the emotions. And it’s our intuitive life as opposed to our rational life. And we live in a society that has glorified rationality.

[T]he intuitive mind comes much closer to thinking in wholes than the rational mind because the rational mind erects walls. It defines. And the minute you define, you exclude something as well as include it.

If we’re intuitively in music, the kind of thing that can happen at a concert where there’s a person singing a spiritual from their soul — and they may have just been doing gorgeous art song and symphonic Arias, operatic Arias and things like that, but nothing goes straight to the heart of the audience like that one voice with that one song.

What we need is a balance. We need to be whole and relate intuition to rationality. But I believe so strongly that intuition has to come first, and the rational is the ordering of the intuitive thing. Because if the rational comes first, it’s incomplete and leads in the wrong direction.

Jag valde bort ett yrkesliv som musiker när rationaliteten tog överhanden i musicerandet. Jag valde bort det för att jag upplevde hur jag ströps när bedömningen, tekniken och (den rätta) analysen blev viktigare än känslan, än beröringen som kunde förmedlas.

Mitt hobbymusicerande har därefter huvudsakligen tagit sig formen av att stå framför eller bland en grupp sångare. Jag, vi, har jobbat för att skapa en helhet som är större än de ingående delarna, och för att förmedla hopp, lycka, tröst, glädje, energi, vila, evighet – you name it – till åhörarna. För att beröra.

Efter tio års uppehåll från sången har jag hittat tillbaka. Jag har hittat en gemenskap där visserligen teknik och analys har stort utrymme – men där huvudfokus ändå är på att skapa kontakt, beröra, förmedla något. På att väcka djupa känslor. Som vår förra dirigent Mo Fields uttryckte det: det handlar om att ta med publiken till en plats dit de aldrig vågat gå själva.

Of all the arts, singing is the most companionable.

Wherever they [a group of people] are, if you get them on a song, you can establish a kind of group feeling that is really — well, it’s exemplified at its most marvelous after a perfectly wonderful concert when the last note is sound, and you get that silence in the room, which is a silence of completion, which is opposite from an anticipatory silence. But it just means that everyone — it’s as if all of our inner ions have been scheduled to be moving in the same direction at the same time.

Åh ja, den där känslan av fullbordan efter sista tonen, före applåderna. Stunden av andlöshet när tiden står stilla och vi – musiker, sångare, åhörare – tillsammans bara är. För min del får den stunden gärna vara längre ibland än vad den ofta är – framför allt efter mer innerliga, stilla, kontemplativa framföranden. Våga vänta ett tag med applåden, och magi uppstår.

[Singing] is the only one of the arts that is immediately available to human beings. You don’t have to have paints. You don’t have to have a brush. You don’t have to have a pencil. You don’t have to have anything else.

Jag har funderat under hösten på vad som särskiljer olika konstformers påverkan på mig. Teater kan skapa och träna empati, liksom litteratur. Konst tränar mitt analytiska och normbetraktande tänkande. Musiken – inte bara sången – är min medicin och min drog. Den kan vara ett lyckopiller de dagar jag vill gå under, den kan ge vila och meditation när adrenalinflödet slagit över. Och störst av allt – den försätter mig i ett större sammanhang än här och nu – samtidigt som det är en intensivt medveten närvaro i stunden och platsen. När upplevelsen är som starkast är det som om Vintergatan tagit plats i mig och som om hjärtat slår i ljusårstempo. ”I am one with the Force, the Force is with me” som Chirrut Îmwe i Rogue One: A Star Wars Story har som sitt mantra.

I feel the most complete when I’m singing. And it has nothing to do with the sound of what’s coming out of my mouth. But I am using every bit of any ability that resides anywhere in me, the limits of my imagination. It’s founded on my breath, and breath is spirit in the writings. It’s founded on my breath, and my lungs keep it going. And I certainly want to use my rational mind in what I’m doing to make choices and to criticize and to mold it. But the language is right there.

And I’m using spiritual, physical, mental, sensual, whatever the other senses are that we have no idea of and don’t acknowledge. They’re all I’m using, every one of them. When I’m spinning out a melody just all by myself, it doesn’t take anybody else, and particularly when I can enlarge that into other people joining me in that melody, that it’s the most — it sounds ridiculous, but I really believe it’s the most complete human experience that there is. Everything else is partial.

Ja, sången, musiken, gör mig hel. Och jag tror att den har kraft att göra världen hel(are). Så sjung, för din och världens skull!

Lånade tankar: ”Jag vill också vara med och förändra den här världen”

Ninnis bloggpost igår tog tag i mig. Jag känner igen mig så djupt i hennes ord, och är tacksam för hennes sätt att säga det:

Jag vill också vara med och förändra den här världen. Jag försöker bli mer och mer medveten om vad som rör sig i mig. Jag vill inte vara ett offer för omständigheter utan istället påverka mitt eget välbefinnande, så långt jag bara kan. Jag är mitt eget levande bevis. Jag har gått från offer till livslevare genom att ta ansvar för det jag kan ta ansvar för. Mig själv, mina tankar, känslor och handlingar. Det var ett sabla rotande i tankar och känslor för ett antal år sedan. Svårt ja, men idag är jag väldigt tacksam för att jag gjorde det hästjobbet. Trots att det var motigt och gjorde ont. Nästan allt det onda är borta nu.
Läs gärna hela hennes inlägg Jag vill också vara med och förändra världen.