På temat tacksamhet

Har lyssnat på ännu ett avsnitt av On Being. Lyssnat på, tagit in, mediterat mig genom, varit i universums varande med ännu ett avsnitt. Det är ofta den känslan som den ger mig, den podden.

I det här avsnittet intervjuar Krista Tippett benedektinermunken David Steind-Rast. Han är en människa som rör sig i mellanrummen – mellan religioner, liksom mellan religion och vetenskap. Jag fascineras och inspireras av sådana personer, fanatikernas motpoler, sökare som inte väjer för vare sig mysticism eller rationell analys. Ja, jag inte bara inspireras av dem, jag vill också identifiera mig med dem.

Hur som helst, avsnittets huvudperson har också ägnat en stor del av sitt liv åt att lyfta betydelsen av tacksamhet. Jag har själv upplevt den läkande och stärkande kraften i tacksamheten. Och jag har ju bestämt mig för att ge den utrymme i mina söndagsreflektioner under det här året, bland annat för att jag vet att det bidrar till mitt välbefinnande, och därmed den hälsoglädje som är mitt årstema.

På tips av väninnan Therese använder jag sedan ett par veckor appen Grateful, som hjälper mig att få syn på olika nyanser och perspektiv av tacksamhet i vardagen. Ett tips som härmed vidarebefordras!

Som David Steindl-Rast konstaterar i citatet nedan, vi kan inte, ska inte, vara tacksamma för allt som händer oss. Men i varje ögonblick finns det något att vara tacksam för. Den tacksamheten kan ge kraft att ta itu med sånt som vi behöver ta itu med. Den kan också ge oss kraft att acceptera det vi inte kan göra något åt, men som gör ont ändå.

Först det engelska originalcitatet från samtalet i podden, längre ner ett försök till egen översättning.

Ms. Tippett: There are a few qualities — say, aspects or qualities of the experience of gratefulness and thanksgiving that you’ve noted that I’d love to just draw out. And one of them is beholding — that surprise can be a beginning of being grateful, and beholding, and also, listening. I guess what we’re talking about here is attending.

Br. Steindl-Rast: Well, for me, this idea of listening and really looking and beholding — that comes in when people ask, “Well, how shall we practice this gratefulness?” And there is a very simple kind of methodology to it: Stop, look, go. Most of us — caught up in schedules and deadlines and rushing around, and so the first thing is that we have to stop, because otherwise we are not really coming into this present moment at all, and we can’t even appreciate the opportunity that is given to us, because we rush by, and it rushes by. So stopping is the first thing.

But that doesn’t have to be long. When you are in practice, a split second is enough — “stop.” And then you look: What is, now, the opportunity of this given moment, only this moment, and the unique opportunity this moment gives? And that is where this beholding comes in. And if we really see what the opportunity is, we must, of course, not stop there, but we must do something with it: Go. Avail yourself of that opportunity. And if you do that, if you try practicing that at this moment, tonight, we will already be happier people, because it has an immediate feedback of joy.

I always say, not — I don’t speak of the gift, because not for everything that’s given to you can you really be grateful. You can’t be grateful for war in a given situation, or violence or domestic violence or sickness, things like that. There are many things for which you cannot be grateful. But in every moment, you can be grateful.

For instance, the opportunity to learn something from a very difficult experience — what to grow by it, or even to protest, to stand up and take a stand — that is a wonderful gift in a situation in which things are not the way they ought to be. So opportunity is really the key when people ask, “Can you be grateful for everything?” — no, not for everything, but in every moment.

(Krista: Det finns några kvaliteter – aspekter av eller kvaliteter i upplevelsen av tacksamhet och tacksägelse som du noterat som jag bara skulle lyfta fram. Och en av dem är betraktande – att överraskning kan vara början på att vara tacksam, och betraktande, och dessutom lyssnande. Jag antar att vad vi talar om här är att vara uppmärksam. 

Broder David:  Tja, för mig kommer den här tanken på att lyssna och verkligen se och betrakta in när folk frågar ”Men hur ska vi praktisera den här tacksamheten?” Och det finns en väldigt enkel sorts metod för det: stanna upp, se, börja. De flesta av oss – fångade i scheman och deadlines och springer omkring, så därför är det första vi behöver göra att stanna upp, för annars så kommer vi inte in i det nuvarande ögonblicket överhuvudtaget, och vi kan inte ens uppskatta möjligheten som vi får, efter som vi rusar förbi den, och den rusar förbi. Så att stanna upp är det första.

Men det behöver inte vara utdraget. När du behärskar praktiken, räcker en del av en sekund – ”stopp”. Och sedan betraktar du: vad är, nu, möjligheten i detta givna ögonblick, enbart just i detta ögonblick, och den unika möjlighet som detta ögonblick ger? Och det är där som betraktandet kommer in. Och om vi verkligen ser vad möjligheten är så får vi, självklart, inte stanna där, utan vi behöver göra något med den: Börja. Ta tillvara den möjligheten. Och om du gör det, om du försöker praktisera det i det här ögonblicket, ikväll, som kommer vi redan att vara lyckligare människor, för det ger en omedelbar återkoppling i glädje. 

Jag säger alltid inte – jag talar inte om gåvan, för inte för allt som ges till dig kan du vara verkligt tacksam. Du kan inte vara tacksam för krig i en viss situation, eller våld eller våld i hemmet eller sjukdom, sådana saker. Det finns många saker som du inte kan vara tacksam för. Men i varje ögonblick kan du vara tacksam. 

Till exempel, möjligheten att lära något från en mycket svår erfarenhet, vad som kan utvecklas i den, eller till och med att protestera eller ta ställning – det är en underbar gåva i en situation i vilken förhållanden inte är som de borde vara. Så möjligheten är i själva verket nyckeln när folk frågar: ”Kan du vara tacksam för allt?” – nej, inte för allt, men i varje ögonblick. )

Bilden till detta inlägg är gjord hos Canva.com.

Jesusbarn minus 14 – fortsatt tacksamhet

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

När jag var på skriv- och meditationskurs i våras mötte jag många nya alldeles unika och fantastiska personer. Tack vare sociala medier har flera av dem fortsatt att glädja mig med klokheter, funderingar och sin blotta existens. En av dessa personer är M, med en magisk berättartalang och ett stort, varmt hjärta. Hon har introducerat mig till författaren, poeten och skrivcoachen Victoria Erickson, som kan fånga livsfrågornas essenser i ett rasande vackert poetiskt språk som väcker djup genklang hos mig.

För att fortsätta på gårdagens tema om tacksamhet, liksom på temat från förra måndagen om livets inneboende dikotomier, väljer jag att som dagens inlägg dela Ericksons tankar för Thanksgiving.

Jag har bokreafyndat

Hej, jag heter Sara och jag är bokoholist. Jag gömde nyligen undan en kasse med tre pocketböcker – framförallt för mig själv tror jag – längst in i garderoben. Och jag har gett mig köpförbud på nya böcker, eftersom min att läsa-hög är högre än K2. (Inte riktigt Mount Everestnivå än, men det närmar sig med stormsteg…)

Samtidigt är jag just nu i ett läge där min hjärna inte förmår läsa några längre stycken åt gången. Kär kallas det visst. Härligt, härligt, men mycket läst blir det inte.

I alla fall smög jag mig häromdagen in på Akademibokhandeln eftersom jag var en timma tidig till ett möte. (Jag såg mig nogsamt om, så att ingen jag kände såg mig.) Skulle ju bara titta efter nya böcker till 9-åringen att läsa den kvart om dagen han har i läsläxa. Eller…

Kom ut med en ny kasse. Tre böcker låg där. Ingen till barnen, däremot tre till mig. Det var ju trots allt halva reapriset…

imageb9bae283-0de8-48aa-b8ce-20391acf94ebNåväl. En av böckerna är Brené Browns Resa sig stark. Har länge tänkt läsa den, men förstår varför universum sparat den åt mig tills nu. Det är med erfarenheten av det senaste halvårets fria fall och smäll i marken i ryggen som jag verkligen ta in och grunda hennes tankar i mig själv.

Brené Brown har, som läsare av min blogg inte kunnat undgå att ana, hjälpt mig se rikedomen i att välja leva helhjärtat och sårbart  (alla länkar i denna mening går till tidigare blogginlägg på denna blogg med dessa taggar eller sökord i sig).

Från första ordet i denna bok om att tappa fotfästet, falla, slå sig hårt och sedan resa sig igen – starkare, mer levande – inser jag att jag kommer att vilja begrunda varje mening och dricka ny näring till att leva. Till att leva fullt ut.

Då gör det inget att jag bara kan läsa korta passager åt gången. Läs, känn in, begrunda, sätt egna ord och bilder på. Lev. And repeat.

 

Vad väntar du på?

Snavade över den här bilden på Twitter. Greta, 70 år har så rätt. Vad väntar du på? img_5683

Dags att välja årsord

Inför 2016 gjorde jag som min tidigare träningskompis Lisen: jag valde ett årsord. Jag hade bestämt mig för Balans, när ett Facebooktest slängde upp Sanning i ansiktet på mig. Skrev i januari om detta, och om sambanden mellan de båda begreppen.

Med facit i hand får jag konstatera att Facebooktestet var kusligt och smärtsamt nog på pricken för vad jag främst kommer att minnas 2016 för. Min soon-to-be-exhusband valde under året att bryta upp från vad som strax skulle varit vårt 25-åriga äktenskap utifrån nyfådd insikt om Sanningen i sitt liv.

Mitt självvalda ord Balans har därmed satts på rejält prov. Jag har varit utan både fotfäste och riktmärke i perioder under hösten, ja, till och med fritt fall vissa dagar (inser att jag är lyckligt lottad som bara upplevt det i kortare perioder). Och jag svajar fortfarande betänkligt, även om jag återfått blicken på riktningen framåt.

Nu funderar jag på vad jag ska välja inför 2017. Funderar på att trotsigt gå all-Kay-Pollack och ”välja glädje”. Eller kanske ”varsamhet” – något jag djupt känner att jag vill ge mig själv från och med denna punkt i livet.

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 00.02.25
Min livsdevis. Grunden för årsord, nystartsföresatser och livsriktning.