Närvarande

Nymåne. Ny intention. Välbekant tema.

Jag har några konkreta behov av att vara när- och härvarande i livet just nu. I träningen och utbildningen till coach. I dejtandet. I oron över leveransen och kundens eventuella intresse för fortsatt samarbete i ett visst uppdrag.

Tack vare några års regelbunden meditation, inte minst med stöd av Headspaceappen, har jag flera verktyg att ta till. Jag bemästrar dem inte. Men för varje gång jag använder dem blir de – och närvarandet – lite mer rotat i mig tänker jag. Känner jag.

Framförallt andningsankaret – gärna ända ner i könet som Tess skrivit om. Dels har det en rent fysiologiskt lugnande effekt på kroppen, dels gör koncentrationen på att känna in andningen att jag måste avbryta tankelooparnas snabba snurr, yrsliga dans och surrande kör.

Sen kroppen. Kroppen, va. Vilken grej för att vara närvarande. Att verkligen känna in fotsulorna mot golvet, mot skosulorna… Att visualisera rötter som går ända in i den glödheta kärnan av jorden. Grundad. Trygg som del av något urgammalt och oändligt.

Och intuitionen. När andningen fått tankarna att lugna sig, glesa ut, så att nåt annat kan få en syl i vädret, då blir det plats för lyhördheten och intuitionen. Två sidor på samma mynt.

Att lyhört observera med alla sinnen, utan att omedelbart värdera och stämpla de intryck som landar i den inre inkorgen – bra/dåligt, rätt/fel. Att lyhört observera inåt, och lita på intuitionens vägvisare.

Att pröva vägen som denna vägvisare pekar på. Inte med ambitiösa sjumilakliv eller i 2:30-minuterstempo, utan med naturlig, intuitiv steglängd och fart. Tillräckligt kort, tillräckligt långsamt för att hinna vara lyhörd för den återkoppling som mina sinnen ger mig och det nästa steg som intuitionen visar på.

Helena berättar i en FB-live om den grundläggande regeln för coaching. För att vara hållbar, resilient människa kanske till och med.

Show up. And respond to what shows up.

Inte mer. Inte mindre. Den regeln prövar jag som ett svar på frågan om Hur jag ska leva den här måncykelns intention, Närvarande.

Lyssna på Helena själv här. Vad händer med dig när du ”show up?” När du ”respond to what shows up”?

Nymåne, ny intention

I onsdags var det dags att bokstavligen niga för nymånens skära och önska sig en ny intention för den kommande måncykeln. De flesta av mina intentioner är sådär flummigt – men angeläget – själsliga: ”stillhet”, ”prestationsbefriad”, ”ett sakraliserat, överlåtet liv”, ”att säga nej för att skapa rymd”, ”lyssnande”.

Några gånger har de varit av mer fysisk, konkret karaktär: ”sensualitet” och ”uteliv” till exempel. Och den här måncykeln blir det så också, och det blir också cykel i flera bemärkelser som gäller: ”trampa på” .

Inspirationen är min nya cykel, tillsammans med det faktum att cykelmomentet i ICA-klassikern slutar den 30 juni. Och att jag bara hade kommit 100 av 300 km då, förra veckan när månen stod i ny.

Idag stämplade jag in min 183:e km, efter att ha satt personligt cykeldistansrekord. Pendling till och från jobbet gör underverk för de avverkade meterna. Och för humöret!

Prestationsbefriad

Hade inte riktigt hittat någon tydlig intention för denna måncykel som började förra tisdagen. Men så föll den på plats i gårdagens samtal med min coach Alla.

Utöver det som krävs av mig för försörjning testar jag att släppa jag alla prestationer, måsten och borden. Prestationsbefriad. En dag i taget. Med sikte på en månad.

Har ju en bra förebild i detta. Busan får visa vägen.

Ny måne – ny intention

Igår var det nymåne igen och dags att sätta en ny intention för den nya måncykeln, den fjärde för året.

Den nya intentionen började pocka på redan för några dagar sedan, under inflytande av vårsol, fågelsång, altanhäng och vårblommor. Det är uteliv som ska levas och utforskas de kommande 27 dagarna.

IMG_3384

Mycket passande, nu när Spanienvärme väntas till våra trakter. Passande också när två säckar trädgårdsjord står och väntar på att fylla ut och ge ny näring åt mitt pyttelilla gerillaland nedanför balkongen. När den nyinköpta sekatören nästan studsar av otålighet att få ge sig på kaprifol och buske av okänd sort som ska ansas hårt. När svartvinbärsbusken, koriandern och myntan väntar på att grävas ner i det nyfixade landet.

Andra saker jag drömmer om att göra ocb uppleva i utelivet denna förvår är att kula utomhus, promenera, att cykla och att utforska vilda örter för att fylla frys och smaklökslusten med. Helena är en inspiratör i detta, och snart ska jag gå på nässel- och kirskålsjakt efter hennes modell.

Stillhet, Att säga nej för att skapa rymd och Det sakraliserade, överlåtna livet har stått i fokus under tidigare måncykler detta år. Kan lugnt säga att praktiken med att sätta en intention och låta den växa och utvecklas i måntakt har varit av godo för mig så här långt, och gett bränsle till mitt årsord Hälsoglädje. Är ganska så säker på att så blir fallet med Uteliv också. Bara tänk på allt D-vitamin som kroppens depåer hungrar efter att få fylla på!

PS. Vaddå måncykel tänker du kanske. Jo, inspirerad av kära vännen Tess vill jag ta hjälp av en av de cykliska perioder som finns i världen, måncykeln, för att lägga lite extra vikt vid någon aspekt av livet som jag vill jobba lite extra med. Om du jämför med fysisk träning, så väljer du kanske att avsätta en vecka eller månad eller termin åt att nöta in, fokusera på en viss rörelse eller moment i rörelsen. Same, same but different!

 

Leva experimenterande, leva lärande

I en kommentar till inlägget om Tystnad och vanor skrev Helena

Och så tänker jag vidare att JA, se vad som funkar – inte funkar – saknas i de vanor du etablerat under året. Och använd kunskapen konstruktivt. Framför allt tror jag dock det i grund och botten är nyfikenheten som driver mig, dvs, ”vad vore möjligt om… jag började göra x, y eller z?” och att jag då faktiskt också VILL undersöka det!

Jag har funderat på vad hennes ord väcker hos mig. Och jag har insett att det ligger ett viktigt perspektiv i det hon skriver (så klart).

Jag har insett att när jag ger mig ut på vägen till  en ny vana så är det blodigt allvar. Vägen är en av alla de vägar som ska leda till min mer fullkomliga personlighet (jo, jag erkänner, såna fåfänga tankar har jag. Det har jag fått syn på när jag funderat på detta.)

Det här förhållningssättet gör att det blir ett misslyckande när jag inte lyckas upprätthålla eller etablera en ny vana. Inte ett lärande. Och jag som har som mitt livsmantra ”Att lära är att leva”!

Ler ömsint åt att jag inte sett den här delen av elefanten mitt framför mig. Jag har haft fokus på lärande utifrån andras kunskap – att lära av mina egna erfarenheter har jag inte funderat på i så stor utsträckning som del av mitt lärande och liv.

Så – jag bestämmer mig för att prova om ett mer experimenterande, ett mer lekande förhållningssätt till att pröva stigar mot nya vanor kan vara något för mig. ”Lekande” för att det är så djupt mänskligt, för att det är så vi lärt oss alla våra grundläggande förmågor och vanor som barn, och inte minst för att ta bort en del av det blodiga allvaret med vilket jag i hög utsträckning närmat mig utveckling och expansion.

En vana som jag länge längtat efter att etablera och som jag för tillfället känner mig ordentligt grundad i är daglig meditation. Idag firar jag 100 dagar i följd med minst 10 minuters meditation! Woopwoop!

IMG_3400