På besök hos vita damen – dag 14 i #blogg100

Har tillbringat

  • dagen i ett konferensrum i Bryssel.
  • kvällen på hotellrummet med att skriva om en text från dagen inför morgondagens diskussioner.
  • 1 minut med att inse att jag inte orkar författa något längre epos ikväll
  • 10 minuter till fots på väg till respektive från byggnaden där vi häckat hela dagen.
  • 10 minuter med denna klassiska läckerhet… Dame Blanche – enklare efterrätt är svår att tänka sig. Godare likaså.

IMG_1268

Ledarskap och boksläpp – #blogg100 32/100

Phew! Utmattad ligger jag nu i sängen efter en dag med trettio nya bekantskaper och samtal om samhällsutmaningar. Efter en dag som avslutades med releasepartaj för en bok som jag samskrivit ett kapitel i – första gången publicerad i eget namn tror jag. Njuter till fullo av friheten jag har i mitt företagande – att göra saker, jobba med frågor och människor som jag både ger och får energi o riktning framåt av. Men nu sömn och återhämtning. God natt!

Förändringens år

Det är snart ett år sedan jag gick ut från Centralposthuset för sista gången som anställd. Jag såg ingen annan utväg på min framtida yrkeskarriär än att bli min egen chef för att kunna följa mitt eget hjärta och min egen hjärna. Steget blev lättare och mindre läskigt av att jag fick sällskap på vägen av Åsa, god vän och kollega sedan starten av mitt förvärvsarbetande heltidsliv.

Photo by ressaure on Flickr

Året som gått har varit enormt lärorikt, energikrävande och energigivande på samma gång. Min skräck för ”sälj” har försvunnit. Jag har kanske blivit lite bättre på att hantera avvisandet som en affär som inte går i lås lätt kan uppfattas som för en bekräftelsejunkie som jag. Jag har blivit djärvare på att ta kontakt med nya människor, och djärvare i att tro på mina idéer. Jag har blivit mer optimistisk och mer envis.

Jag har också blivit varse att mina instabila serotoninnivåer sannolikt är något jag får leva med hela livet, och att jag har ett jättebehov av ensamhet och att få rå om mina egna tankar. Jag har sett kalendern fyllas än en gång – nu med helt självvalda åtaganden.

Under sensommaren och hösten har jag också tagit tag i min övervikt och trötthet genom att skriva in mig hos Itrim. Snart klar med första lågkalorifasen och nästan 20% mindre än när jag började är jag glad, men inte nöjd – programmet är tvåårigt, vilket förhoppningsvis kan bidra till att göra detta till en hållbar början på resten av mitt fysiska liv. Som en manifestation av detta hållbara liv har jag satt målet för det kommande året (nästan) att, tillsammans med syrran, göra slag i den tjejklassiker som jag en gång yrade om att göra mitt fyrtionde år i livet – bättre sent än aldrig sägs det ju.

Kanske är det en fyrtioårskris, vad vet jag. Mitt i livet är jag i alla fall, och jag har stakat ut en möjligheternas riktning för de närmaste åren.

Photo by ressaure on Flickr

Och den ljusnande framtid är vår…

Syren och gullregn blommar. Det är skolavslutnings- och studenttider. För många tyvärr inte kombinerad med känslan av en ljus framtid, full av möjligheter, utan med en oro för att hitta jobb, för att hitta rätt i livet, för att hitta ett sammanhang där man känner att man både ger och får något meningsfullt.

När jag tänker tillbaks på mina egna år runt studenten, folkhögskole- och universitetsstudierna så är jag tacksam för att jag främst minns en känsla av pirrig förväntan och känsla av att ”allt är möjligt”. Detaljerna var långt ifrån alla ljusa – ett ganska radikalt byte av karriärsplaner, en (första) tur in i den famösa väggen, känslor (inte minst självkänsla) som var inte bara ”all over the place” utan också ”höga berg och djupa dalar”.

Ett par decennier senare har jag samma känsla igen av att ”allt är möjligt”. Ännu en 90-graders sväng i yrkesbanan, med en genom livserfarenhet, terapi och kemikalier stärkt självkänsla, in på en bana som företagare med vägar till ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle som affärsidé. Jag vill dra mina strån till stacken för att fler av mina medmänniskor, inklusive mina barn och alla de som nu tar steget från skolungdom till vuxenvärld, ska kunna hitta sin ”allt är möjligt”-känsla. Jag önskar att de hittar eller skapar sig ett meningsfullt sammanhang, såväl i dagar som mörkna minut för minut, som i det frusna bitterbleka och i den härliga vårsolens glans.

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”