Redigerad profil

Jag reviderade min profiltext på Twitter idag. Ingen stor sak, kan synas. Men med ett stort symbolvärde för mig.

Tidigare har det stått

I believe in the power of people to change their lives and the world. Sustainable society through innovation.. (Jag tror på kraften hos människor att förändra sina liv och världen. Hållbart samhälle genom innovation.)

Nu står det

I believe in the power of people to change their lives and the world. Sustainable society through sustainable and resilient people.. (Jag tror på kraften hos människor att förändra sina liv och världen. Hållbart samhälle genom hållbara och resilienta människor.)

Det är inte så att jag slutat intressera mig för innovation och förändringsprocesser. Absolut inte. Men jag vill närma mig dem på ett annat sätt än vad mitt fokus varit tidigare.

Jag vill närma mig dem genom mötet. Mötet mellan människor. Och mötet med sig själv. Som jag skrivit tidigare:

Jag har siktet inställt mot att så småningom kunna jobba coachande med individer och team i förändring, inte minst sådan förändring som kommer ur kriser. Jag vill gå bredvid i utforskandet i hur vi kan leda oss själva, leda andra och låta oss ledas mot önskade lägen, även när framtiden tycks oss minst sagt oviss.

Det är inte heller så att den typ av uppdrag som jag jobbar med idag totalt har förändrats från tidigare. Inte alls. Däremot försöker jag hitta sätt att ta med mig och utveckla ett än tydligare fokus på människan, relationer och möten i de uppdrag jag gör. Tacksam därför för att få jobba på ett företag som har som syfte att ”se människor och skapa möjlighet för meningsfull förändring”.

Resan i mitt nya perspektiv är bara i sin början. Under en period – ovisst hur lång – kommer den framförallt att handla om att jag ska möta mig själv, till hållbarhet och resiliens.

Den resan har pågått ett antal år, inte minst sedan min akuta utmattningsdepression 2006. Den fick ny fart i den livskris som utlöstes av att bli lämnad 2016. Och den fick ny riktning i höstas på Island, där beslut fattades och mentala resmål kläddes i ord.

Otåligheten drabbar mig ibland. Blir rädd för att fastna i mönster som jag beslutat mig för att förändra. Får påminna mig om att det är mindre än ett år sedan poletten trillade ned.

För hållbarhet och resiliens kan inte forceras fram. Så ett steg i taget är det som gäller. Långsamt, som kroppen i högsommarvärmen.

Hur lång tid det tar innan jag kommer att se konkreta förändringar i min vardag på min nya bana i form av nya sorters uppdrag och initiativ vet jag inte. Och det är någonstans ändå som det ska. För som jag skrev i samma inlägg som citerades ovan:

I den ovissa framtiden ligger hemligheter förborgade. Om vi vågar – eller tvingas – släppa taget om våra föreställningar om hur det ska vara, kan hemligheterna visa sig för oss. Och de kan visa sig vara skatter.

until-you-cross-the-bridge-of-your-insecurities-you-cant-begin-to-explore-your-possibilities-tim-fargo

Stolt och ödmjuk på samma gång

Introduktionsdag på jobbet för alla nyanställda. Bra samtal med kollegorna om bland annat vad vi lägger i begreppen användarcentrerad och design, som ju i kombination utgör den ansats som vi jobbar med i våra uppdrag för att skapa nytta och värde för våra kunder och partners. Och framförallt, i slutänden för deras användare.

Vårt motto, vårt syfte, är

Vi ser människor och skapar möjlighet för meningsfull förändring

Orden är noggrant valda, och syftar både på vad vi vill leverera i förhållande till våra kunder, och den kultur som vi vill bygga i företaget.

Människor – det omfattar givetvis användarna av de tjänster, system och produkter som vi är med och utvecklar. Men det omfattar också medarbetare och ledningspersoner i vårt eget företag liksom hos våra kunder och partners. Och det omfattar människor i andra funktioner och organisationer som finns med i de processer som skapar värde och nytta, som uppfyller behov och efterfrågan, för slutanvändarna.

Meningsfull förändring – vi är inte intresserade av att driva förändring för förändringens skull. Vi utforskar och provar oss fram i att förstå syftet med och sammanhanget för den förändring som vi jobbar med. Och i detta är det nödvändigt att se och involvera dem som påverkar och påverkas av den förändring, det utvecklingsarbete som är i fokus. För det är de som är de främsta experterna på vad som är meningsfullt utifrån deras behov, förutsättningar och sammanhang.

Skapar möjlighet – hur smarta vi än är kan vi aldrig på egen hand genomdriva förändringsarbetet för våra kunders eller partners räkning. Det vi kan göra är att hjälpa dem att se och förstå de behov och sammanhang som förändringen ska ske i. Vi kan förse dem med verktyg och metoder för att utforska dessa, analysera och dra slutsatser av detta, utveckla idéer och slutligen testa och prototypa dem. Och mina utvecklarkollegor kan dessutom omsätta detta i digitala lösningar. Men jobbet att förändra arbetsprocesser eller införa nya lösningar och affärsmodeller, det är något som kunder och partners själva måste ta ett ägandeskap och ansvar för. Även om det ibland kan vara obekvämt och arbetskrävande.

Det är som med mig och mitt expertberoende: jag kan få hur många insikter och kunskaper som helst om vad som krävs för en hälsosam livsstil till exempel. Men innan jag börjar göra det hårda jobbet i mitt eget sammanhang och min vardag kommer aldrig någon verklig förändring av mitt liv att uppstå. En PT kan visserligen engagera och motivera mig på ett annat sätt ä vad en bok kan – men inte ens hen kan göra jobbet åt mig. Det är ju bara jag som äger mina egna beslut och val.

På samma sätt är det med de organisationer som vi jobbar med – de äger sina resurser, sina prioriteringar och sin kultur. Vi kan ge dem insikter som skapar motivation och engagemang, och vi kan ge dem de verktyg och den kunskap som de behöver för att genomdriva förändringen. Men valet och kärnarbetet med att göra det, är deras.

Jag ser tillbaka på dagen, och på mina första månader som anställd på Usify, med en kombination av stolthet och ödmjukhet. Stolt över att få jobba med människor som så starkt drivs av att sätta människan och hens behov i centrum. Ödmjuk inför de stora möjligheter och utmaningar som detta medför.

Gissar att stoltheten och ödmjukheten späs på imorgon när hela företaget möts, både vi rookiesar och de kollegor som är äldre i gården, för att dela kunskap och kompetens med varandra.

30706437_10156241559984941_4085534889531670528_n
Stolt, ödmjuk och färdigfestad för kvällen.

På besök hos vita damen – dag 14 i #blogg100

Har tillbringat

  • dagen i ett konferensrum i Bryssel.
  • kvällen på hotellrummet med att skriva om en text från dagen inför morgondagens diskussioner.
  • 1 minut med att inse att jag inte orkar författa något längre epos ikväll
  • 10 minuter till fots på väg till respektive från byggnaden där vi häckat hela dagen.
  • 10 minuter med denna klassiska läckerhet… Dame Blanche – enklare efterrätt är svår att tänka sig. Godare likaså.

IMG_1268

Ledarskap och boksläpp – #blogg100 32/100

Phew! Utmattad ligger jag nu i sängen efter en dag med trettio nya bekantskaper och samtal om samhällsutmaningar. Efter en dag som avslutades med releasepartaj för en bok som jag samskrivit ett kapitel i – första gången publicerad i eget namn tror jag. Njuter till fullo av friheten jag har i mitt företagande – att göra saker, jobba med frågor och människor som jag både ger och får energi o riktning framåt av. Men nu sömn och återhämtning. God natt!

Förändringens år

Det är snart ett år sedan jag gick ut från Centralposthuset för sista gången som anställd. Jag såg ingen annan utväg på min framtida yrkeskarriär än att bli min egen chef för att kunna följa mitt eget hjärta och min egen hjärna. Steget blev lättare och mindre läskigt av att jag fick sällskap på vägen av Åsa, god vän och kollega sedan starten av mitt förvärvsarbetande heltidsliv.

Photo by ressaure on Flickr

Året som gått har varit enormt lärorikt, energikrävande och energigivande på samma gång. Min skräck för ”sälj” har försvunnit. Jag har kanske blivit lite bättre på att hantera avvisandet som en affär som inte går i lås lätt kan uppfattas som för en bekräftelsejunkie som jag. Jag har blivit djärvare på att ta kontakt med nya människor, och djärvare i att tro på mina idéer. Jag har blivit mer optimistisk och mer envis.

Jag har också blivit varse att mina instabila serotoninnivåer sannolikt är något jag får leva med hela livet, och att jag har ett jättebehov av ensamhet och att få rå om mina egna tankar. Jag har sett kalendern fyllas än en gång – nu med helt självvalda åtaganden.

Under sensommaren och hösten har jag också tagit tag i min övervikt och trötthet genom att skriva in mig hos Itrim. Snart klar med första lågkalorifasen och nästan 20% mindre än när jag började är jag glad, men inte nöjd – programmet är tvåårigt, vilket förhoppningsvis kan bidra till att göra detta till en hållbar början på resten av mitt fysiska liv. Som en manifestation av detta hållbara liv har jag satt målet för det kommande året (nästan) att, tillsammans med syrran, göra slag i den tjejklassiker som jag en gång yrade om att göra mitt fyrtionde år i livet – bättre sent än aldrig sägs det ju.

Kanske är det en fyrtioårskris, vad vet jag. Mitt i livet är jag i alla fall, och jag har stakat ut en möjligheternas riktning för de närmaste åren.

Photo by ressaure on Flickr