Jesusbarn minus 14 – fortsatt tacksamhet

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

När jag var på skriv- och meditationskurs i våras mötte jag många nya alldeles unika och fantastiska personer. Tack vare sociala medier har flera av dem fortsatt att glädja mig med klokheter, funderingar och sin blotta existens. En av dessa personer är M, med en magisk berättartalang och ett stort, varmt hjärta. Hon har introducerat mig till författaren, poeten och skrivcoachen Victoria Erickson, som kan fånga livsfrågornas essenser i ett rasande vackert poetiskt språk som väcker djup genklang hos mig.

För att fortsätta på gårdagens tema om tacksamhet, liksom på temat från förra måndagen om livets inneboende dikotomier, väljer jag att som dagens inlägg dela Ericksons tankar för Thanksgiving.

Jesusbarn minus 17 – #lyrikfredag

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

IMG_1211
Busan – min läromästare i avkoppling

Solenergi blott

tjufem procent av dygnet.

Julmusten sugs ur.

Att minnas tillsammans

Låga vid låga i svart novemberkväll. Tänds. Brinner. För älskad. För livskamrat. För förälder, för mor- och farförälder. För barn. För vän. För den som alltid fanns där. För den som fattas någon. För den som gjort skillnad för någon.

Ensam i folkvimlet. Två klamrar sig fast vid varandra. Några, som den som inte längre är betytt något för, tillsammans.

Det sägs att vi är rädda för att kännas vid döden i vårt kliniska, moderna samhälle.

Skogskyrkogården på alla helgons dag 2017 sjunger en annan sång för mig.

Måhända saknar vi språk för och vardaglig närhet till döden.

Men en gång om året är vårt livs ändlighet – alltför kort eller välsignat rikt och långt – högst påtaglig. Viskningen ”Memento mori” drar, som ljuset myggan, oss som lyssnar till sig. Vi är många som lyssnar. Vi är många som trängs i bilköer och på extrainsatta tunnelbanetåg för att få minnas. Minnas tillsammans. Minnas dem som blott finns i våra minnen. Och kanske också, med Pär Lagerkvists ord, minnas att

En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset
och skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig
så som havet.

IMG_0835
Och fullmånens lykta lyste som ett himmelskt gravljus från ovan över Skogskyrkogården
IMG_0829
Låga vid låga. För dem som gått ur tiden före oss.
IMG_0831
Nya och gamla traditioner smälter samman till något nytt och högst meningsfullt
IMG_0832
För dem som finns i våra hjärtan

 

Tack till käraste E för att du påminde mig om Pär Lagerkvists dikt! 

Större än orden

Ibland är livet större än att det ryms i orden

Glädjen, innerligheten, tacksamheten spränger alla gränser

 

men det gör också

Skulden och frustrationen

Skörheten, tröttheten och sorgen

 

Då är tid att låta orden vila.

Tid att ta in livet bortom orden

Ett andetag i taget.

 

 

Om sorg, vrede och tigerjakt

Veckans bidrag till #lyrikfredag är ett par verser ur legendarerna Mora träsks Tigerjakt (här i Megabite mix):

Nu ska vi gå på tigerjakt

vi kommer till nå’t gräs

vi kan inte gå runt det

vi kan inte gå under det

vi måste gå igenom det

ssch ssch (Slå undan gräset med händerna)

Dessa episka textrader poppade upp i min skalle i ett samtal med två vänner häromsistens. Alla tre befinner vi oss, eller har nyligen befunnit sig, i någon fas av separation från livspartner. Och därför var vi naturligen inne på sorg och vrede.

”Det finns inget sätt att komma runt känslorna.”, sa vi, som låg längre fram i processen. ”En måste gå igenom dem”.

När sorgen gör som allra ondast. Så skönt det då vore att gå runt det som gör ont.

Att få gå under.

Att slippa undan smärtan, om så bara för en stund.

Men det finns ingen långsiktigt hållbar väg runt sorgen för att komma förbi den. Det är lite märkligt med sorgen – när vi försöker smita runt den, hamnar vi på en väg som bara går i en cirkel, som inte har någon öppning vidare, framåt. I vissa fall är vägen till och med som en spiral som bara leder inåt, i allt trängre cirklar, och nedåt. Tills vi gått under.

Det märkliga är att när vi ger oss in i sorgen, ger den fristad i vår kalender och plats i vår kropp, i vår själ – då öppnar sig så småningom en väg, eller kanske till och med vägar, ut ur den. Vägar vidare.

Även om sorgens gräs ofta vajar högt över våra huvuden, och det känns som om vi vandrar i dödskuggans smala dal, eller kanske till och med ravin, där vi stapplande banar sig väg steg för steg.

Även om grässtråna är vassa, och vi skär oss så illa att vi blöder när vi böjer undan dem för att komma framåt.

Så kommer vi till slut ut.

Och där väntar en väg – eller kanske till och med flera möjliga vägar – att vandra vidare på. Ärren från sorgens fält finns med oss resten av vår vandring. Men steg för steg lägger vi ett allt större avstånd till sorgens vassa, allt överskuggande, gräsfält.

Sorgen fält verkar vara något de flesta av oss vill komma bort från så fort som möjligt. Med vreden kan det istället vara tvärtom har jag märkt på mig själv och andra. Den är trygg att hålla fast vid, den ger drivkraft och upprättelse i stunden. I vredens glödande grotta är självbekräftelsen och egenupprättelsen skön (även om jag inte skulle beskriva den som mjuk direkt, så där haltar analogin med dagens dikt)

Vi kommer till en grotta

det är alldeles mörkt

vi känner oss omkring

vi känner något mjukt

vi känner något skönt

Själv behövde jag verkligen ta mig ut ur vredens grotta. Det var inte enkelt, men nödvändigt. Om jag stannat kvar, hade jag ju riskerat att bli uppäten av…

EN TIGER!!!

Tiger Head Cat Animal Feline Wildlife WildBitterhetens och fast(-i-vad-som-varit-och-borde-ha-blivit-)låsthetens tiger är verkligen inte någon att leka med. Men mellan vredens och oförättskänslans berättigade plats och tid i våra liv – på samma sätt som i sorgens fall, måste vi gå igenom, inte runt eller under, för att komma vidare – och bitterhetens uppslukande är balansgången inte enkel tycker jag. Det krävs mod för att känna efter och känna in det mjuka, sköna – men också vaksamhet på när tigern börjar röra på sig, när den öppnar sitt gap och gör sig redo för att sluka mig. Då är det – för att avsluta i linje med dagens liknelse – dags att vända om och springa