Söndagssummering vecka 39 2017

När veckan går mot sitt slut vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat, och sätta ned foten för ett ”grow” – ett område som jag vill rätta till/ utveckla/vara extra uppmärksam på – inför den kommande veckan.

Glows 

Tre dagar på kurs – vilken lycka för en lärandejunkie som jag! Nu är jag diplomerad i konsten att hålla möten och workshops som involverar alla deltagare för att ta tillvara deras kunskap och erfarenheter. För bättre beslut och delade insikter helt enkelt. Och därmed för mer kraft och hållbarhet i förändringsarbetet. Sköna medstudenter och en kompetent lärare bidrog till upplevelsen.

Att få hålla föreläsning och workshop för ett 70-tal KTH-studenter om innovation och om hur berättelsen om – logiken för – de förändringar som man vill skapa kan utvecklas. Att få starka kvitton på att mitt budskap om behov och önskad effekt, snarare än lösning, som grunden för innovationsarbetet gick hem, och att flera nya insikter kring målgrupper, tillämpningsområden m.m. uppstått. Det gjorde mig rörd, glad och tacksam.

Tid med älsklingen på tu man hand. Med god mat och massa närhet som ackompanjemang. Det ger självlysande glow!

Utforskande av ett soligt men blåsigt Malmö, inklusive fika och, som alltid, ett gott samtal med goda vännen Magnus J. Och med viktigt uppföljningssamtal med klokaste coachen och terapeuten Alla Pétursdóttir efter ledarskapskursen i början av september.

Malmö bjöd också på inkassering av förstavinsten i ett lotteri som jag sajnade upp för på försommaren i form av att anmäla mig till ett nyhetsbrev. Jag vann en gratis tantramassage… En ljuvlig och omvälvande upplevelse, som öppnade för viktiga insikter. Och gav mersmak! Att Patrik Olterman är Frälsningsofficer (om än ej aktiv) gav en viktig extradimension för mig i och med att han gav referensramar till hur jag kan sätta in upplevelse och insikter i kristen teologi.

En helg då förkylningen slog till, trots flitigt ingefärsshottande denna höst. Förkylningen blev ändå ett glow, eftersom den ”tvingade” mig att göra ingenting… (Nåja, nästan.) Och jag upptäckte dessutom att ingefärsshot och Aperol är en riktig höjdarmix. Ska nog prova med lite tonic water i också… Det lär ju vara hälsosamt, hehe.

Kanelbullar med extra allt gott (foto: Eric Forsberg)

Nybakta bullar hemkörda av älsklingen med dotter. Stora, varma bullar med extra allt av smör, socker och kanel… Mmmm….

Den fantastiska filmen InnSæi – the Power of Intuition på Netflix.

Jag har mediterat sex av sju dagar denna vecka! Yep, yep, yep!

Ett ”grow” – ett område som jag vill rätta till/ utveckla/vara extra uppmärksam på – inför den kommande veckan.

Regelbunden meditation. Jag fortsätter med förra veckans ambition och mål att köra varje dag en vecka. Headspace, Mindfulnessappen, Courserakursen De-mystifing Mindfulness… Har många redskap, men kan också välja att bara sitta själv utan guidning. Pepp, pepp, pepp!

Veckans ord

Inåt.  Min viktigaste resa just nu är resan i riktning inåt.

Veckans musik

Erna Tauros Höstvisa med Birgitta Ulfsson. Den sveper in mig i varmt mörker med levande ljus, en varm filt och en kopp te. Och i det vemod som hör hösten till för mig. Trots vemodet älskar jag hösten. Eller – är det kanske just på grund av vemodet som jag älskar den?

Vilka är dina glows and grows denna vecka?

Mysbelysning (foto: Cecilia Modig)

Jag faller

Det är genom att släppa taget och lita på att vår längtan, vår kärlek, vår dröm ska leda oss rätt som vi kan ta de första stegen mot låta den ske.

Människan behöver inte ytterligare försäkringar mot någonting som i grunden inte går att försäkra sig mot. Vad hon behöver är hjälp att möta det liv som vill komma henne till mötes, och att i kärlek och mod vandra livets väg i växande tillit till att den bär.

Vi måste, om vi vill leva fullt ut, lita på att framtiden bär.

Citaten är från boken Att leva helhjärtat av Ted Harris och Carolina Johansson. Boken är en berättelse om och en betraktelse över Franciskus av Assisis liv, och vad det innebär att tillämpa hans erfarenheter på våra liv idag, 900 år senare.

Att släppa taget och låta tilliten bära. Att inte planera sönder vägen framåt. Att öppna dörrar till nya riktningar utan att rusa iväg mot Målet. Istället vara stilla, vänta in, lyssna inåt. Att låta livet hända.

Inte planlöst. Inte som ett rö för vinden. ”If you don’t belive in anything, you’ll fall for anything”. Att veta vad jag tror på, vad jag väljer att sätta min tillit till, förutsätter att jag söker inåt och neråt. Att jag lyssnar efter sången som min egen röst och universums röst i duett sjunger mig om vad som är viktigt på riktigt i just mitt liv.

Sången ger mig ledtrådar till vilka dörrar jag ska öppna och låta livet möta mig genom. Liksom till vilka jag behöver stänga.

Att släppa taget och låta livet möta mig är läskigt och utmanande. Förmågan ”att vänta in, att bara vara” har stor utvecklingspotential i mitt liv. Jag är lösnings- och handlingsbenägen, och har ofta bråttom att börja röra mig mot Målet jag ser genom nyvunna insikter.

Nu är tid att släppa. Att falla. I tillit till livet.

Då, när det är värst och inget hjälper,                                                              Brister som i jubel trädets knoppar.                                                                    Då, när ingen rädsla längre håller,                                                                  faller i ett glitter kvistens droppar                                                                  glömmer att de skrämdes av det nya                                                              glömmer att de ängslades för färden –                                                            känner en sekund sin största trygghet,                                                                 vilar i den tillit                                                                                                                                                  som skapar världen.

(Karin Boye)

Häggblomsdoft i skymningen

Plötsligt var den där när jag steg ut genom dörren.

Den vårkvällsglimmande doften av hägg.

Söt, men ändå frisk.

Som ett anddun innesluten i en såpbubbla som svävar förbi.

En revelj som varje år väcker insikten till liv: nu är det dags att stanna upp.

Dags att stanna upp i steget, i tanken, i allt görande.

Dags att bara vara i doften.

I skymningen där den nyvarma solen drar sig undan för natten.

Vårkvällssolen,som ännu inte blivit loj och slö i att slösa värme och ljus över oss sommarhungrande nordbor.

Dags att vila i blomningen.

Dags att låta hjärtat lägga en stämma på koltrastens jublande drillar.

Jag vänder bort blicken från vemodet som gömmer sig runt hörnet.

Vemodet över att dagarna mellan hägg och syrén än en gång gick så snabbt.

Att så mycket av dem gick mig förbi.

Vänder istället blicken mot de ögonblick som jag vet att jag kommer att fånga.

Ögonblick som fångar och fyller mitt hjärta med bubblande lycka och liv.

Stannar upp i just ett sådant ögonblick.

Just nu. Just här.

Ett ögonblick av häggblomsdoft och koltrastsång.

Hägg Maj 2017

 

 

 

 

Sorgens följeslagare

Orden i den gamla psalmen säger att ”Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans”.

Men sorgen har fler följeslagare.

Under de senaste två dagarna har jag plockat ihop prylar i vår lägenhet inför stundande försäljning. Och jag har översköljts av en flodvåg av sorg.

Vis av erfarenheten från förra årets höststorm av sorg ar jag försökt att bara låta vågen svepa över mig. Försökt att inte kämpa emot, försökt att inte dras ned i djupet.

I strömvirvlarna har jag blivit varse nyanser i sorgen, och min slutsats är att sorgens olika följeslagare får den att skimra i olika toner.

Först fick jag syn på följeslagaren tacksamhet. Saker som jag stuvade undan på mina barns rum väckte tacksamhet över det ovärderliga i att ta del av – och vara del av – barnens utveckling, lärande och skaparkraft, manifesterat i teckningar, foton, skolböcker, legobyggen, ukuleler och gitarrer. Saker i varje rum väckte tacksamhet över kärlek, skratt och gemenskap med honom som jag inte längre är gift med. Porslin, glas och bestick väckte tacksamhet över måltidsgemenskaper med vänner och familj – inte minst över det senaste nyåret då jag och barnen omslöts av vänner som vi delat många nyår med som ”hel” familj.

När jag stod vid vardagsrumsfönstren och plockade ihop snöbollslyktorna, orkidéerna, ljushållaren i luffarslöjd och ”Den flygande holländaren”, skeppet som C kom hem med efter besöket på Sjöhistoriska muséet och som har besättning i flirtkulor och vinkorkar, väcktes tacksamheten över ljuden av liv från gatan, tacksamheten över att se människorna som rör sig där utanför, på väg mellan lekpark och resten av staden, Tacksamhet för sju år på detta livsbejakande läge: mitt i stan, men ändå lugnt. I en stadsdel som bit för bit ätit sig in i mitt hjärta.

Några av sakerna jag stuvade undan har väckt följeslagaren vemod. Vemod över böcker som aldrig blev lästa för barnen medan de var små, över pyssel som aldrig pysslades tillsammans med dem. Över dockskåpet, som fortfarande inväntar den där renoveringen som vi planerat och pratat om i många år.

Vemod också över år som gått. Över år, månader och dagar då mina handlingar inte direkt återspeglade den mamma, maka eller människa som jag ville vara. Depression, stress, jämförelser, skam och leva-upp-till-inlästa-förväntningar-hos-andra har gjort att jag många gånger brustit i att leva som jag lär och efter de värderingar som jag håller högt.

Bokslutet över mina första 48 år, och i synnerhet mina 27 år som partner och 14 år som mamma, pågår för fullt i hjärta och hjärna. Sorgens debit och dess följeslagares kredit går ibland jämnt upp, ibland inte.

Tänker än en gång att sorgen, smärtan, mörkret ger djup åt livet. Påminner mig om att vara uppmärksam på och ta vara på dess följeslagares ljus och höjder. Och jag tänker, igen, att jag vill hellre leva mitt liv i 3d och med relief, än i platt 2d.

Och tankelinjen mellan sorgen och tacksamheten sluts och blir till en cirkel där jag är tacksam över att jag kan känna och härbärgera sorg. Det betyder ju att jag lever.

Att hålla modet uppe

Samtidigt som världen på många sätt ter sig allt galnare och ständigt mer hotfull, växer också viljan att göra skillnad ”på riktigt”, som det ofta beskrivs, viljan att verka för något annat och bättre hos alltfler.

Vad behövs för att detta engagemang ska vara uthålligt? En god vän delade häromdagen en tänkvärd artikel på detta tema, och jag vill nu dela med mig vidare av den. Den knyter samman aktivism och mindfullness, och visar hur olika delar av mindfullnesspraktiken kan bidra till uthållighet i arbetet för den goda sak som just du, just jag kämpar för.

Artikeln heter How to Sustain Your Activism: What Grace Lee Boggs Would Have Taught Us. Grace Lee Boggs var en amerikansk medborgarrättsaktivist, som hela sitt liv arbetade för att förbättra situationen för olika utsatta grupper.

3470650293_60b27d6539_bOch artikeln får mig att tänka på det begrepp som ofta återkommer i Krista Tippetts samtal med medborgarrättskämpar i podden On BeingThe Beloved Community (ung. Det kärleksfulla samhället). En av principerna i denna tanke är att vi, i vår kamp, ska bemöta alla – inklusive dem som motarbetar oss –  på det sätt som vi har som mål att alla människor ska bli bemötta när vår kamp haft framgång.

Och när jag googlar Beloved Community, hittar jag en artikel av just Grace Lee Boggs, med bland annat följande ord:

As I have read and re-read King’s speeches and writings from the last two years of his life, it has become increasingly clear to me that King’s prophetic vision [om icke-våld och det kärleksfulla samhället, min kommentar] is now the indispensable starting point for 21st-century revolutionaries.