Att hålla modet uppe

Samtidigt som världen på många sätt ter sig allt galnare och ständigt mer hotfull, växer också viljan att göra skillnad ”på riktigt”, som det ofta beskrivs, viljan att verka för något annat och bättre hos alltfler.

Vad behövs för att detta engagemang ska vara uthålligt? En god vän delade häromdagen en tänkvärd artikel på detta tema, och jag vill nu dela med mig vidare av den. Den knyter samman aktivism och mindfullness, och visar hur olika delar av mindfullnesspraktiken kan bidra till uthållighet i arbetet för den goda sak som just du, just jag kämpar för.

Artikeln heter How to Sustain Your Activism: What Grace Lee Boggs Would Have Taught Us. Grace Lee Boggs var en amerikansk medborgarrättsaktivist, som hela sitt liv arbetade för att förbättra situationen för olika utsatta grupper.

3470650293_60b27d6539_bOch artikeln får mig att tänka på det begrepp som ofta återkommer i Krista Tippetts samtal med medborgarrättskämpar i podden On BeingThe Beloved Community (ung. Det kärleksfulla samhället). En av principerna i denna tanke är att vi, i vår kamp, ska bemöta alla – inklusive dem som motarbetar oss –  på det sätt som vi har som mål att alla människor ska bli bemötta när vår kamp haft framgång.

Och när jag googlar Beloved Community, hittar jag en artikel av just Grace Lee Boggs, med bland annat följande ord:

As I have read and re-read King’s speeches and writings from the last two years of his life, it has become increasingly clear to me that King’s prophetic vision [om icke-våld och det kärleksfulla samhället, min kommentar] is now the indispensable starting point for 21st-century revolutionaries.

Hemlängtan

Vad betyder hemlängtan för dig?

Om jag svarade på den frågan, kunde jag vinna en hotellövernattning för två. Det var i lördags som jag besökte Luleåregionens event med just namnet Hemlängtan. Regionens syfte var att rekrytera nya invånare och arbetstagare till en region i snabb tillväxt; mitt syfte var att träffa en vän som var en av arrangörerna, och som det var alltför länge sedan jag träffat.

När jag började reflektera över frågan, kom jag på mig själv med att komma ihåg att jag ganska ofta, när livet går (lite för) snabbt eller är komplicerat, suckar för mig själv: ”Åh, vad jag längtar hem…”. Märkligt nog kan den här tanken även dyka upp när jag är hemma, det vill säga i den fysiska bostad där jag är folkbokförd, där jag och min familj bor, där jag har alla prylar, och numera också bor med barnen varannan vecka.

Hm. Vad handlade det här om egentligen? När jag funderade vidare över de tankar och känslor som ordet Hemlängtan väckte hos mig, insåg jag att det hem som jag längtar till inte är en fysisk plats.

Nej, det hem jag längtar till är en upplevelse. Det är upplevelsen av att vara grundad, att ha landat mjukt i här och nu. Att ha fokus på och trygghet nog att, med avspända och öppna sinnen, ta in vad livet i just detta ögonblick är, på den plats och i det sällskap jag just då befinner mig.

Känner du igen dig i det här? Vad betyder hemlängtan för dig? 

hemlangtan

Medveten samhörighet

3470650293_60b27d6539_bNär hjärta och relation brister, är det lätt att börja fundera på vad som kunde gjorts annorlunda. Fast mer relevant att fundera på är snarare vilka lärdomar som kan dras av gjorda erfarenheter inför framtiden.

I mina flöden under de senaste veckorna har tre pusselbitar kring den här frågan dykt upp. Den röda tråden i dem handlar om medveten närvaro, uppskattning och öppen, inlyssnande kommunikation.

Den första pusselbiten kommer från min vän och coach Helenas blogg. Hon och hennes make har efter en tids separation landat i ett måhända ovanligt, men också osedvanligt moget, beslut om hur de vill leva tillsammans, utifrån att de älskar varandra och vill fortsätta som äkta makar. Läs om deras beslut ”att vara särbo, för att vi älskar varandra!

Helena skriver, med ord som berör mig på djupet, om en samhörighet som är starkare nu än under mer konventionella former för livet som partner och gift. Hur denna samhörighet grundas på en ömsesidig hjälp till ökat lärande, ökade insikter och ökad medvetenhet både för individerna och i relationen.

Medveten samhörighet går igen i den andra pusselbiten från mitt flöde, som är en artikel på Brainpickings om relationen mellan Kahlil Gibran (han med Profeten) och hans mecenat och stora kärlek Mary Haskell. Haskell sa först ja till Gibrans frieri, men beslöt efter en tid ändå sig för att avstå äktenskap, eftersom hon insett att en större kärlek väntade Gibran. Hennes beslut gjorde inledningsvis dem båda förtvivlade. Men efter ett tag vällde övertygelsen upp om att beslutet i själva verket förde dem närmare varandra:

That I have given him up I realize. But it has not parted us — it has brought us even much nearer together.

Haskell beskriver det hon sökte som

continuity of conscious togetherness.

Kontinuerlig medveten samhörighet. Oändligt vackert.

Den tredje pusselbiten är en textrad från en låt av Bo Kaspers orkester. I Tack återkommer flera gånger en fras, som andas medveten samhörighet.

När vi i en relation börjar ta varandra för givna, är det antagligen ganska lätt att tappa bort medvetenheten och bara låta det rulla på. Mönster, både konstruktiva och mindre konstruktiva, förstärks i relationsdansen. Upplevelser, reaktioner, känslor och tankar lagras på varandra, omedvetet, tills de en dag inte går att hålla undan längre.

Att försöka ha orden från Tack i bakhuvudet, och försöka leva dem, kan kanske vara en enkel påminnelse om att istället söka den där medvetna samhörigheten som Mary Haskell och Kahlil Gibran levde i, och som jag tror att Helena och hennes man nu modigt och moget bygger upp.

Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig.

Söndagssummering vecka 5 2017

I mina söndagsinlägg (som denna gång blev ett måndagsinlägg) vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för ett ”grow” – ett område som jag vill rätta till/ utveckla/vara extra uppmärksam på – inför den kommande veckan.

Veckans glows

Spontanitet.

Ett missförstånd som fick oväntat positiva konsekvenser.

Mötena med människor, både nya och gamla vänner och bekantskaper.

Samtalen, inte minst de hudlösa i sårbarhet.

Varma duschar med härligt doftande duschkrämer.

Musiken. I hörlurarna, på söndagens Sthlm Vocal Club och på körrepet i den härliga aktustiken i Råsunda kyrka tillsammans med Zero8 inför vår Valentinekonsert 12 februari.

Viktiga insikter, som, även om de gör outhärdligt ont i stunden, lägger en grund för att jag ska kunna vara mer varsam med mig själv i framtiden än vad jag varit hittills i livet.

Fortsatt ny energi och livslust.

Minskad värk i höft och rygg.

Modet att söka mig nya vägar till välmående.

Besöken hos Janni, Erin och Lars på Gaston. Tacksam för både sällskap och härliga smakupplevelser i form av goda röda från Loire, som är temat för tillfället. Gaston lever verkligen upp till omdömet Årets Vardagsförbättrare (som de visserligen fick 2014 av DN. I min värld får de definitivt det omdömet även i år!

Ruffieträningen med de två yngsta barnen.

Fredagsfika och mysigt, viktigt samtal med 9-åringen.

Glädjen i att spela piano igen, när jag kompade fina Karianne vid hennes framträdande på IFLC Swedens konsert. Som jag skrev förra veckan är varje sätt som musiken återerövrar plats i mitt liv på är ett steg i välmåendets, glädjens, innerlighetens och den medvetna närvarons riktning.

Att få vinna en publikfråga på Sthlm Vocal Club! Frågesporter är en av mina tyngsta laster…

Veckans grow

Jag fortsätter att fokusera på att vara här och nu, och grundad i kroppen snarare än bara i knoppen liksom.

Veckans ord

Sensualitet. Ett Låt Stå! på förra veckans ord. Det är ett bra träningsredskap till att vara här och nu, och att ta in och vila i den rikedom av sinnliga upplevelser som finns runtomkring mig utan att mala sönder nuet med tankar.

Veckans låt

Händerna mot himlen – på temat här och nu.

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka? 

 

Lyssnande (1)

Denna den första måncykeln under 2017 är min intention ”Lyssnande”. Jag söker mig till stillhetsfasen i livet, och öppnar mina mentala öron för att ta in vad min kropp, själ och ande säger mig. Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad vill jag inte? Vem och vilka vill jag, vem och vilka vill jag inte? När vill jag, när vill jag inte?

IMG_3414
Fullmåne över Högbosjön sommaren 2016

Vad är det jag hör, vad är det jag stänger öronen för, vad är det jag lyssnar extra noga efter?

Jag lyssnar, utan att värdera det jag hör. Utan att fly från skorrande, vassa, obehagliga ljud. Utan att fly in i drömsk, mjuk sirensång och dagdröm.

Meditationen är ett viktigt verktyg för mitt lyssnande. Inte minst den delen av mina headspace-sessioner som rattar in de tre kanalerna fysiska förnimmelser, känslor och syftet med meditationen.

Det här inåtvända lyssnandet lägger en grund för mig i att leva mina årsord: varsam glädje.

För varsamhet lyssnar jag för lära känna mig djupare, så att jag inte kör över eller av misstag kramar sönder något skört; så att jag ser mina styrkor som jag kan luta mig och ta spjärn mot.

För glädje lyssnar jag efter vad som ger mig glädje. Har ganska bra koll på det som det är, men vet av erfarenhet att det finns källor till glädje som fortfarande väntar på att upptäckas.

Jag lyssnar inte bara inåt. Men just idag lägger jag fokus i mitt skrivande på den riktningen.


PS. Vaddå måncykel tänker du kanske. Jo, inspirerad av kära vännen Tess vill jag ta hjälp av en av de cykliska perioder som finns i världen, måncykeln, för att lägga lite extra vikt vid någon aspekt av livet som jag vill jobba lite extra med. Om du jämför med fysisk träning, så väljer du kanske att avsätta en vecka eller månad eller termin åt att nöta in, fokusera på en viss rörelse eller moment i rörelsen. Same, same but different!