App-staining

Jag älskar sociala medier. När diskussioner och artiklar om baksidorna med FB, Twitter, Insta och Tumbler dyker upp har jag med en dåres envishet malt på om allt det goda jag fått och får genom dessa tjänster.

Jag har lärt mig massor genom länkningar till artiklar, videor, bloggar och events med det mest skiftande innehåll. Jag har träffat så många nya vänner, som dessutom blivit mycket nära och kära vänner. Jag har hållit och återfått kontakten med gamla vänner och bekanta. Sist men inte minst har jag också har träffat min älskling i det digitala vardagsrummet/ klassrummet/ hotellobbyn/ baren/ krogen som sociala medier blivit.

Häromsistens dök en post upp på FB med utmaningen: ”Vågar du?” Det handlade om att ta bort FB-appen på telefonen och bara använda sig av den mobilanpassade webbläsaren. Detta för att minska det automatiska, oreflekterade scrollandet bland era och andras postningar.

Min första reaktion var ”Aldrig i livet. FB är ju så värdefullt för mig.”. Men någon dag senare, när tanken mojsat till sig lite, tog jag bort appen. ”En kan ju alltid ladda ner den igen”. Och jag kan fortfarande gå in på FB på datorn eller via telefonens webbläsare. Messengerappen har jag fortfarande kvar, och jag har laddat ner sidhanteraren för att kunna hantera SarasGoda på FB (du följer väl?) – och är numera tacksam till FB för att de delat upp apparna.

Sedan jag tog bort appen har jag verkligen fått syn på hur mycket slötid jag lagt på FB. Jag övergick nämligen till att konsumera Twitter lika frekvent som jag tidigare knarkat FB… (Summan av lasterna är konstant, you know.) Och så uppdaterad på mitt twitterflöde har jag inte varit på myyycket länge!

Nu har twitterappen också tagits bort från telefonen. Anledningen är dels att jag, liksom kloka Helena, är inne på att jag vill använda den tid jag lägger på digitala media mer medvetet. Dels märker jag hur lätt jag dras med i debattklimatet på Twitter, och kan på inga sätt undgå att känna hur skadligt detta är för mig. Visst, ibland skulle jag önska att jag kallsinnigt och oberört kunde diskutera allt från himmel till jord och ta emot vilka skitargument som helst – eller få väl utarbetade argument och resonemang fullständigt struntade i – utan att känna något. Men när jag väl ger mig in i diskussioner är det för att det handlar om frågor som jag är starkt engagerad i.

Eftersom jag på gott och ont är en känslomänniska, blir jag starkt påverkad av att debattera. Pulsen stiger, adrenalinet börjar glöda i maggropen för att strax åka racerbil i hela kroppen och jag har svårt att släppa debatten; kollar ideligen om motargument kommit, även om jag har annat viktigare som måste göras.

Jag har länge sett det här som en svaghet hos mig. Och förra året ledde den här egenskapen hos mig till och med till att jag, med stor sorg och samtidigt beslutsam lättnad i hjärtat, avslutade en bekantskap. När jag ventilerade frågan om hur jag skulle hantera denna min svaghet på FB (kraften i sociala medier, du vet) överväldigades jag av den klokhet, värme och kärlek som strömmade mot mig.

Kände länge att jag inte gjorde något med alla visa svar jag fick. Idag förstår jag dock vad som hänt. Budskapet från nya och gamla, vänner, nära och mer ytliga bekanta har legat och grott. Idag kan jag med självmedkänsla och varsamhet se på mig själv när jag kliver ur en diskussion som jag förstår inte kommer leda någon vart. Det handlar inte om att jag känner mig angripen som person – jag betraktar mig själv och konstaterar att den grundläggande distinktionen mellan sak och person är hemma.

Och jag konstaterar vidare att, nej, jag kommer inte att rädda världen, mina medmänniskor eller mig själv genom att debattera på FB eller Twitter. Det lämnar jag åt andra. Jag får bidra på andra sätt, som skapar glädje, hopp, nyfikenhet men kanske även tveksamhet, tvivel och frustration för lärande, expansion och resiliens hos mig själv och andra. Men på mitt sätt.

Kommer givetvis att fortsätta titta in på FB och Twitter. Inte reflexmässigt dock. Och jag kan äntligen se på mig själv och ge mig tillåtelse till att avstå debatten utan att känna mig som att jag då förlorat den.

Se där vad sociala medier kan bidra till!

Söndag i tacksamhet och förundran 1:2018

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets första vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… starten på det nya året i min älskades famn.

… vårt frölovningsträd som växer lite mer för var dag. Liksom vår kärlek till varandra.

… timmarna alldeles själv (nåja, Busan gjorde mig sällskap) hemma i Årsta.

… jobbmöten och -samtal som inspirerat och lagt god grund framåt.

… onsdagskvällen i väninnan P:s sällskap, med den goda grönkåls-, chèvre- och parmaskinkasalladen.

… kvällen med barnen då en ny nivå av gemenskap och harmoni mellan syskonen kunde skönjas.

… timmarna med bok i öronen eller handen. Har äntligen, äntligen hittat ro att läsa igen. Och hittat en bra kombo för mig: ljudbok för skönlitteratur, pappers- eller e-bok för facklitteratur.

… den magiska gläntan som öppnade sig på gårdagens långpromenad runt naturen vid Häringe slott. Lenaste mossa skimrade i den låga vintersolens strålar. Väntande på älvornas vinterbal.

… det första tecknet på spirande nytt liv i naturen mitt bland döda fjolårsblad: en vacker cerisefärgad knopp med spädgröna skott. Det kommer en vår.

… kombinationen av material i naturens konstinstallationer. Hård, rund, kantig sten. Mjuk, fuktig, levande mossa. Klar, vass, övergående is.

… de lyckade improvisationerna i köket. Tomatsoppan med kikärtor, squash, spiskummin, koriander, oregano, sambal och lakritspulver blev så god så att J ville äta den även till frukost. Och dagens ”munch” (middagslunch) med smörstekt torsk, trattkantareller, apelsinsmörkokt brysselkål med chèvre, ärt- och spenatomelett och älsklingens remouladimprovisation med cornichons, syltlök och äpple var delikat! Torsken (pankopanerad för barnen), potatismoset och omeletten beställde J bums till sin födelsedag!

… delar av hälsoglädjen som nu etablerar sig som årets intention: daglig meditation och lätt fysträning, långpromenader ett par gånger i veckan och kanske som idag till och med simning.

IMG_1719

 

Hälsoglädje 2018 – rapport 1

En ”obliger” enligt Gretchen Rubins teori om hur vi förhåller oss till inre respektive yttre förväntningar och hur detta påverkar vårt förhållande till vanor och förändring (tack Helena för tipset i ditt blogginlägg inklusive bildidé) är en person som svarar upp mot externa – andras – förväntningar, men som ofta ignorerar eller väljer bort sina förväntningar på sig själv. Det är min karaktär i ett nötskal, även om jag sedan ledarskapskursen THERE17 i september jobbar på att lyssna in och upprätthålla även mina egna förväntningar och behov.  

En ”obliger” motiveras och formar nya vanor genom yttre motivation, enligt Rubin. Därför har jag bestämt mig för att använda mig av den bästa av läsarkretsar för att upprätthålla fokus på mitt årsord, min intention om ett 2018 fyllt av hälsoglädje

Det bar emot inledningsvis. Varför ska jag behöva ta hjälp av andra för att fullgöra mina ambitioner och förväntningar på mig själv? Varför ska någon vilja läsa ännu flera inlägg om att börja om och om mikrosteg som kanske ändå avstannar efter tid?

Sen bestämde jag mig för att ni läsare är vuxna nog att hoppa över inlägg som ni inte är intresserade av. Och att några kanske kan få uppmuntran eller inspiration av att följa mina vedermödor på temat.

Så – here we go. Så här har mina första fyra dagar med hälsoglädje som tema timat.

För min fysiska hälsa har jag gjort följande:

  • Jag har promenerat till pendeltåget varje dag. I tisdags tog jag till och med en lunchpromenad. (Promenader is da shit. Visserligen ska jag börja löpträna så småningom när jag blivit lite lättare, men grunden i vardagsmotionen kommer alltid vara promenaden.) En dag gick jag också hem från pendeltåget, vilket ska vara min regel.
  • Jag har antagit min nuvarande favoritträningsapp Sworkits januariutmaning och börjat varje dag med 5 minuters enkelt fyspass. Även en lång färd…
  • Jag har skippat frukostmackan till förmån för yoghurt och hallon. Imorse lyxade jag till det med granatäpplekärnor som add-on.
  • I tisdagskväll när jag befann mig mitt i projektet ”Plocka ihop julen” slog en förlamande trötthet till. ”En får gå och lägga sig när klockan är nio” tänkte jag, och kröp till kojs. När jag satte på den podd som jag tänkte skulle vagga mig till ro, såg jag att klockan i själva verket var åtta… ”Well, lyssna på kroppen var det jag skulle göra” sa jag till mig och somnade bums när en kvart av podden gått. Vaknade sedan vid fem, pigg och utvilad efter dryga åtta timmars sömn. Ljuvligt.

För min psykiska hälsa har jag plockat upp mitt Headspaceande igen. Det är verkligen en lysande bra app!

Min sociala hälsa gynnas varje dag av att gå till kontoret och det fantastiska gäng av kollegor som finns där. Dessutom hade jag glädjen att få tillbringa gårdagskvällen tillsammans med kära väninnan P, och eftermiddagen idag med min chef och vän EK. Och givetvis gör min käraste Es och min ständigt pågående messengerchat att min upplevelse av tillhörighet, gemenskap, att få vara älskad och efterlängtad, liksom att få älska och längta efter kontinuerligt fördjupas och förankras. Och ikväll kommer barnen till mig igen!

På det hela taget en bra start på året av hälsoglädje! Just ja, jag har visst signat mig för medlemsskap i det lokala gymmet också. Men det räknar jag inte till punkterna ovan än; för det krävs att jag faktiskt går dit också… 

Det var då en välsignad jul

Juldagskväll. Adventskalenderns alla bildliga luckor är avklarade. Julfirandet i princip likaså.

Min kloke älskade E skrev i vår chat på tema julfirande att

Julen betyder mer än bara solens eller Jesus födelse, det är tid för omtänksamhet, kärlek o frid.

En kan välja att se julfirandets traditioner och förväntningar som krav, måsten och bördor. Men en kan också välja att se dem som tillfällen att öva sig i just omtanke, kärlek och frid.

Omtanke – exempelvis i form av min julklappsurvalsprocess: jag tänker på människorna som jag ska ge klapparna till – vad tror jag att hen blir glad för, vad har hen sagt att hen behöver eller önskar sig? Ett av många bra sätt att vara uppmärksam på och omtänksam mot dem som är mig nära och kära. Året om, för jag lyssnar och noterar det kontinuerligt.

Kärlek – för att jag väljer att tillbringa tid med människor som jag vet att jag är betydelsefull för. Som jag vet sätter värde på att vara med mig. Människor som också betyder mycket för mig, och som jag värdesätter att få träffa. Som är en viktig del av det som är mitt sammanhang, det som gjort och gör mig till den jag är.

Frid. Mitt i ruschen och stressen. Faktiskt. Djupare i år än tidigare. För att jag valt och haft utrymme att ge mig hän i förberedelser och traditioner, oavsett om det gällt att klä granen, inhandling, resa eller matlagning.

Den heliga timmen mellan 15 och 16 på julafton tillbringade jag i köket. Nästan själv och med Kalle på TVn runt hörnet. Jag konstaterade att jag var så nöjd med att bara höra ljudspåret – jag såg ju ändå alla bilderna framför mig, inne i huvudet. Och jag var i flow – fram med rätter, lägga upp på fat, bränna vid och värma på.

Jag kunde valt att gå in i stress. Jag surfade på en våg av frid och fokus. Beslutet om att ge mig hän som gradvis växt fram i mig denna december bidrog säkert. (Tro inte att jag lyckats 100%; man vänder ju inte en oljetanker på en femöring direkt)

Förhoppningsvis har omtanke, kärlek och frid plats i våra liv året om. Men för mig är julen en alldeles extra magisk tid att öva sig i dem. (Ja, öva. De är ju som muskler – ju mer vi tränar på att känna dem, desto bättre blir vi. Det är iallafall min erfarenhet.)

Det är en tid som dessutom är en manifestation av mitt historiska sammanhang i form av traditioner som utvecklats under sekler, decennier eller år. Traditioner som inte behöver stå skrivna i sten – vi väljer att behålla dem som ger mening, lämna dem som förlorat den liksom att testa och forma nya embryon till traditioner som svarar mot dagens behov och önskningar.

Släkten följa släktens gång. Sällan står innebörden av den textraden så tydlig för mig som på jul. Inte längre som en tvångströja. Men som en rikedom och värme.

Omtanke, kärlek och frid. Det hoppas jag att du har fått uppleva denna jul. Från andra och från dig själv.

Söndagssummering vecka 39 2017

När veckan går mot sitt slut vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat, och sätta ned foten för ett ”grow” – ett område som jag vill rätta till/ utveckla/vara extra uppmärksam på – inför den kommande veckan.

Glows 

Tre dagar på kurs – vilken lycka för en lärandejunkie som jag! Nu är jag diplomerad i konsten att hålla möten och workshops som involverar alla deltagare för att ta tillvara deras kunskap och erfarenheter. För bättre beslut och delade insikter helt enkelt. Och därmed för mer kraft och hållbarhet i förändringsarbetet. Sköna medstudenter och en kompetent lärare bidrog till upplevelsen.

Att få hålla föreläsning och workshop för ett 70-tal KTH-studenter om innovation och om hur berättelsen om – logiken för – de förändringar som man vill skapa kan utvecklas. Att få starka kvitton på att mitt budskap om behov och önskad effekt, snarare än lösning, som grunden för innovationsarbetet gick hem, och att flera nya insikter kring målgrupper, tillämpningsområden m.m. uppstått. Det gjorde mig rörd, glad och tacksam.

Tid med älsklingen på tu man hand. Med god mat och massa närhet som ackompanjemang. Det ger självlysande glow!

Utforskande av ett soligt men blåsigt Malmö, inklusive fika och, som alltid, ett gott samtal med goda vännen Magnus J. Och med viktigt uppföljningssamtal med klokaste coachen och terapeuten Alla Pétursdóttir efter ledarskapskursen i början av september.

Malmö bjöd också på inkassering av förstavinsten i ett lotteri som jag sajnade upp för på försommaren i form av att anmäla mig till ett nyhetsbrev. Jag vann en gratis tantramassage… En ljuvlig och omvälvande upplevelse, som öppnade för viktiga insikter. Och gav mersmak! Att Patrik Olterman är Frälsningsofficer (om än ej aktiv) gav en viktig extradimension för mig i och med att han gav referensramar till hur jag kan sätta in upplevelse och insikter i kristen teologi.

En helg då förkylningen slog till, trots flitigt ingefärsshottande denna höst. Förkylningen blev ändå ett glow, eftersom den ”tvingade” mig att göra ingenting… (Nåja, nästan.) Och jag upptäckte dessutom att ingefärsshot och Aperol är en riktig höjdarmix. Ska nog prova med lite tonic water i också… Det lär ju vara hälsosamt, hehe.

Kanelbullar med extra allt gott (foto: Eric Forsberg)

Nybakta bullar hemkörda av älsklingen med dotter. Stora, varma bullar med extra allt av smör, socker och kanel… Mmmm….

Den fantastiska filmen InnSæi – the Power of Intuition på Netflix.

Jag har mediterat sex av sju dagar denna vecka! Yep, yep, yep!

Ett ”grow” – ett område som jag vill rätta till/ utveckla/vara extra uppmärksam på – inför den kommande veckan.

Regelbunden meditation. Jag fortsätter med förra veckans ambition och mål att köra varje dag en vecka. Headspace, Mindfulnessappen, Courserakursen De-mystifing Mindfulness… Har många redskap, men kan också välja att bara sitta själv utan guidning. Pepp, pepp, pepp!

Veckans ord

Inåt.  Min viktigaste resa just nu är resan i riktning inåt.

Veckans musik

Erna Tauros Höstvisa med Birgitta Ulfsson. Den sveper in mig i varmt mörker med levande ljus, en varm filt och en kopp te. Och i det vemod som hör hösten till för mig. Trots vemodet älskar jag hösten. Eller – är det kanske just på grund av vemodet som jag älskar den?

Vilka är dina glows and grows denna vecka?

Mysbelysning (foto: Cecilia Modig)