Dancewalk på kvällskvisten

Dagens planer på promenad i solsken gick om intet idag av olika anledningar. Hjärnan blev dock inställd på promenad i morse, när jag hastade från tunnelbanan till kontoret imorse och morgonsolen badade den blå himlen och staden i sina, vid det här laget sällsynta, strålar.

Det fick bli en promenad i kvällsmörket istället, som en dos ångestdämpade (funkar otroligt bra och bara positiva biverkningar). Det har sina fördelar – jag är ensam nog på gatorna (men inte så ensam att jag känner mig otrygg) för att ge mig hän i en dancewalk. En dag är jag kanske så trygg i mig själv att jag dancewalkar ensam på ljusan dag, mitt bland massa folk. Än så länge behöver jag sällskap av fler för att dansa gatan fram med musik i lurarna.

vy-fran-fjallgatan-photo-by-sara-modig
Dansade mig bland annat upp till Fjällgatan och en magisk vy över ett upplyst Stockholm

Jag har skrivit om dancewalk tidigare. I lurarna i kväll fanns bland annat de här låtarna. Om du också vill prova, i skydd av mörket eller på ljusa dagen, är de bra att börja med!

Diskotek – Bo Kaspers orkester

Händerna mot himlen – Petra Marklund

Can’t stop the feeling! – Justin Timberlake

In the stone – Earth, Wind and Fire (Måste-låten framför andra när jag vill ha lite glamour- och Vegaskänsla i livet. Som den här tisdagskvällen.)

Måndagstankar och Ruffie

Måndagar är transition. Från ett boende och  en typ av liv till det andra boendet och livet. Förälder, singel, förälder, singel. 

Så kommer det att vara nu, så länge jag har något barn hemma (och de väljer att bo med mig varannan vecka förstås). 

Städa av och packa det sista. Ta bussen med packningen (glad att jag kom på att den nästan går dörr till dörr, så jag slipper släpa väskor i tunnelbanan). 

De två senaste måndagarna har också innehållit utomhusträning (den bästa sorten av träning i mitt tycke). Tillsammans med 9- och 12-åringen har jag kört Ruffie i Vasaparken. 

Ruffie är en slags högintensiv träning som kombinerar influenser från kampsport, brottning och fysträning i parövningar. Ingen löpning, vilket (tyvärr) passar mig bra i nuläget. 

Der är sjukt jobbigt, och sjukt kul! Och sjukt mycket här och nu-träning, framförallt i brottningsmomenten. 

Gillar deras slogan också: ”All you need is heart”. Känns som att jag kommer att ha mitt hjärta några år längre i livet tack vare den här träningen! 

Så måndagar kanske fortsättningsvi kan bli mer än transition vad gäller boende och livstil. De blir också dagar för en mer långsiktig transition till ett hälsosammare liv.  Förresten, på kort sikt med för den delen – rolig träning ger glädje och glädje ger hälsa. 

Team Modig goes Ruffie. Jesper hade åkt skridskor tidigare idag, men tog sig ändå till och igenom passet. Så då är det inte konstigt om han bara orkade se trött ut.)

With a little help from my friends

Vardagsmotion är alltså veckans Grow. Har i perioder (som med all min träning) kört dagliga eller i alla fall regelbunda sjuminutersworkouts. Och nu är jag på igen! 

Den här gången har jag bestämt mig för att ta hjälp av beteendevetenskapens rön om livsstilsförändringar, som visar att uthålligheten underlättas av att man genomför förändringarna med stöd av en grupp. Ett åtagande till andra människor blir liksom starkare drivkraft än en aldrig så stark motivering som bara jag själv håller koll på.

Så nu har några likaledes förändringsbenägna körsystrar och jag startat en facebookgrupp för oss i kören som vill köra ”sjuor”. Visserligen finns redan en grupp för oss som vill bli ”Fit for singing”, men jag vill inte spamma där utan drar igång en separat grupp. Vi väljer våra egna målsättningar för frekvensen i vårt workoutande, men kan avrapportera och peppa i gruppen.

img_5493Att ha skapat gruppen har redan haft positiv effekt på mitt tränande – jag har ikväll för första gången på ett par månader kört min sjua!

Har du tagit hjälp av vänner och bekanta för att genomföra någon förändring? Skulle du vilja göra det? Dela gärna dina erfarenheter av vad som funkar respektive vad du skulle vilja göra annorlunda nästa gång i kommentarerna! 

Stegräkning

En av mina ambitioner för hösten är att gå 12 000 steg om dagen. Det här är verkligen en ambition av typen ”sikta mot stjärnorna” för att överhuvudtaget ”nå talltopparna”.

Varför 12 000 kanske du undrar; 10 000 steg om dagen är väl den magiska gränsen? Tja, de rekommendationer som jag tagit del av säger ungefär så här:

10 000 steg är minimum för att långsiktigt upprätthålla goda hälsoeffekter, för bland annat hjärt-kärlsystemet. 12 000 steg behövs för att få effekter på vikten över tid. Och det vill jag få.

Hur går det då? Jag använder mig av appen Moves i min iPhone, med alla felkällor som det valet innebär (alla stegräknarappar har en viss felmarginal jämfört med separata stegräknare som man bär på sig, jag har inte telefonen på mig hela tiden, telefonen laddar ur och så vidare). Den anger att jag, sedan den 1 augusti då jag sjösatte mitt nya liv för hösten 2016, nått målet 3 av 9 möjliga dagar. 3 av de övriga 6 dagarna har jag varit över 10 000 steg. Ett resultat som jag är tillfreds med, samtidigt som jag funderar över hur jag ska underlätta för mig att nå hela vägen fram ännu fler dagar.

Även om idag är en av de dagar då jag inte är riktigt framme vid min ambition (mot förmodan kanske jag går de sista 800 stegen här hemma i lägenheten innan jag lägger mig – nä, skulle inte tro det), är jag ändå helnöjd med att jag motade lusten att slå mig ner i fåtöljen och läsa efter att ha krossat barnen i spelen Vändtia respektive Ryktet går. Jag greppade kameran och gick på motivjakt på Söder. Bland annat fångade jag en vacker skymningshimmel – återstår att se vilket väder den förebådade för morgondagen…

Har du satt någon ambition för din höst?

Kvällshimmel från Monteliusvägen

Flow på två hjul

Rötter. Grus. Lera. Smala, spåriga skogsstigar och fridfulla, lummiga grusvägar. 


Fyra femtedelar av familjen Modig plockade idag ut fyra MTBs för lek och pushande av mentala gränser i Högboskogarna. Vi började på teknikbanan vid startplatsstadion. Lägsta växel, tungan i mungipan och många stödsteg med foten – där har ni mina första varv. Att cykla på grus är ju superläskigt; kroppen minns många skrapade knän och armbågar från barndomen då cykeln fick sladd i gruset och gled  åt sidan under mig, som i slow motion. 

Efter hand som jag cyklar på gränsen för vad jag är bekväm med, flyttar sig  gränsen. Jag vågar mer och mer! När maken tjoar ”Håll farten uppe!” när vi väl tagit oss ut i skogsspåren till de hotande gyttjebad som gårdagens skyfall lämnat åt oss, trampar jag på så att leran sprutar åt alla håll (inte minst upp på ryggen). Och det utan att ha full koll på underlaget under den mörkbruna sörjeytan. 

En paus vid sjön hann vi med, innan vi styrde kosan tillbaka mot den hägrande glassen, mer tekniklek för sonen och mig respektive mer skogsstigar för maken och dotter C. 

Tre timmars cykling känns i rumpa, lår och ben. Och det totala mentala fokuset som krävdes under stor del av sträckan har gett en skön, liksom energisk, trötthet i skallen. 

Igen, jag vill cykla igen!