Backspegel i tacksamhet och förundran 5

Under 2018 vill jag ju ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Fast den femte veckan hann bli den sjätte innan veckans backspegel blev publicerad. Årets femte vecka såg jag bland annat tillbaka på…

… roliga studier i filosofihistoria. Parallell läsning av Platons Staten och Aldous Huxleys Du nya sköna värld (ok då, lyssning då, inte läsning av, den senare) blir surrealistisk, mycket tänkvärd och skrämmande upplevelse.

… gåvan att få ha tagit emot ett djupt förtroende.

… värmen från körsystrarna i Stockholm City Voices, de numera före detta körsystrarna, när jag tittade in på kören för att lämna tillbaka kläder och skor. Jag är stolt och tacksam över att ha fått vara en del av er, och kommer att försöka stötta som ambassadör och volontär alltefter behov.

… middagen med väninnorna P och S från gymnasietiden. Samma starka vänskapsband, fast några år senare. Dessutom med gudagod bouillabaisse och vin.

… den goa känslan av att stå upp för mina behov och prioriteringar – främst i relation till mig själv. En alltmer grundad känsla av att ta mig själv på allvar, att mina behov och lustar är högst värda att ta på allvar.

… den sköna söndagspromenaden i Ågesta med älsklingen. Vinternaturen bjöd på frusen skönhet. 

… premiärbesöket på det lokala gymmet. Gött att köra igenom kroppen på crosstrainer och i maskinerna. (OBS! Bilden visar bara första omgången crosstrainer)

… glädjen över att kunna göra en powerpointpresentation och använda egentagna bilder till 100% som bakgrunder. Bilder som jag känner stolthet över.

 

 

 

Hälsoglädje 2018 – rapport 1

En ”obliger” enligt Gretchen Rubins teori om hur vi förhåller oss till inre respektive yttre förväntningar och hur detta påverkar vårt förhållande till vanor och förändring (tack Helena för tipset i ditt blogginlägg inklusive bildidé) är en person som svarar upp mot externa – andras – förväntningar, men som ofta ignorerar eller väljer bort sina förväntningar på sig själv. Det är min karaktär i ett nötskal, även om jag sedan ledarskapskursen THERE17 i september jobbar på att lyssna in och upprätthålla även mina egna förväntningar och behov.  

En ”obliger” motiveras och formar nya vanor genom yttre motivation, enligt Rubin. Därför har jag bestämt mig för att använda mig av den bästa av läsarkretsar för att upprätthålla fokus på mitt årsord, min intention om ett 2018 fyllt av hälsoglädje

Det bar emot inledningsvis. Varför ska jag behöva ta hjälp av andra för att fullgöra mina ambitioner och förväntningar på mig själv? Varför ska någon vilja läsa ännu flera inlägg om att börja om och om mikrosteg som kanske ändå avstannar efter tid?

Sen bestämde jag mig för att ni läsare är vuxna nog att hoppa över inlägg som ni inte är intresserade av. Och att några kanske kan få uppmuntran eller inspiration av att följa mina vedermödor på temat.

Så – here we go. Så här har mina första fyra dagar med hälsoglädje som tema timat.

För min fysiska hälsa har jag gjort följande:

  • Jag har promenerat till pendeltåget varje dag. I tisdags tog jag till och med en lunchpromenad. (Promenader is da shit. Visserligen ska jag börja löpträna så småningom när jag blivit lite lättare, men grunden i vardagsmotionen kommer alltid vara promenaden.) En dag gick jag också hem från pendeltåget, vilket ska vara min regel.
  • Jag har antagit min nuvarande favoritträningsapp Sworkits januariutmaning och börjat varje dag med 5 minuters enkelt fyspass. Även en lång färd…
  • Jag har skippat frukostmackan till förmån för yoghurt och hallon. Imorse lyxade jag till det med granatäpplekärnor som add-on.
  • I tisdagskväll när jag befann mig mitt i projektet ”Plocka ihop julen” slog en förlamande trötthet till. ”En får gå och lägga sig när klockan är nio” tänkte jag, och kröp till kojs. När jag satte på den podd som jag tänkte skulle vagga mig till ro, såg jag att klockan i själva verket var åtta… ”Well, lyssna på kroppen var det jag skulle göra” sa jag till mig och somnade bums när en kvart av podden gått. Vaknade sedan vid fem, pigg och utvilad efter dryga åtta timmars sömn. Ljuvligt.

För min psykiska hälsa har jag plockat upp mitt Headspaceande igen. Det är verkligen en lysande bra app!

Min sociala hälsa gynnas varje dag av att gå till kontoret och det fantastiska gäng av kollegor som finns där. Dessutom hade jag glädjen att få tillbringa gårdagskvällen tillsammans med kära väninnan P, och eftermiddagen idag med min chef och vän EK. Och givetvis gör min käraste Es och min ständigt pågående messengerchat att min upplevelse av tillhörighet, gemenskap, att få vara älskad och efterlängtad, liksom att få älska och längta efter kontinuerligt fördjupas och förankras. Och ikväll kommer barnen till mig igen!

På det hela taget en bra start på året av hälsoglädje! Just ja, jag har visst signat mig för medlemsskap i det lokala gymmet också. Men det räknar jag inte till punkterna ovan än; för det krävs att jag faktiskt går dit också… 

Dancewalk på kvällskvisten

Dagens planer på promenad i solsken gick om intet idag av olika anledningar. Hjärnan blev dock inställd på promenad i morse, när jag hastade från tunnelbanan till kontoret imorse och morgonsolen badade den blå himlen och staden i sina, vid det här laget sällsynta, strålar.

Det fick bli en promenad i kvällsmörket istället, som en dos ångestdämpade (funkar otroligt bra och bara positiva biverkningar). Det har sina fördelar – jag är ensam nog på gatorna (men inte så ensam att jag känner mig otrygg) för att ge mig hän i en dancewalk. En dag är jag kanske så trygg i mig själv att jag dancewalkar ensam på ljusan dag, mitt bland massa folk. Än så länge behöver jag sällskap av fler för att dansa gatan fram med musik i lurarna.

vy-fran-fjallgatan-photo-by-sara-modig
Dansade mig bland annat upp till Fjällgatan och en magisk vy över ett upplyst Stockholm

Jag har skrivit om dancewalk tidigare. I lurarna i kväll fanns bland annat de här låtarna. Om du också vill prova, i skydd av mörket eller på ljusa dagen, är de bra att börja med!

Diskotek – Bo Kaspers orkester

Händerna mot himlen – Petra Marklund

Can’t stop the feeling! – Justin Timberlake

In the stone – Earth, Wind and Fire (Måste-låten framför andra när jag vill ha lite glamour- och Vegaskänsla i livet. Som den här tisdagskvällen.)

Måndagstankar och Ruffie

Måndagar är transition. Från ett boende och  en typ av liv till det andra boendet och livet. Förälder, singel, förälder, singel. 

Så kommer det att vara nu, så länge jag har något barn hemma (och de väljer att bo med mig varannan vecka förstås). 

Städa av och packa det sista. Ta bussen med packningen (glad att jag kom på att den nästan går dörr till dörr, så jag slipper släpa väskor i tunnelbanan). 

De två senaste måndagarna har också innehållit utomhusträning (den bästa sorten av träning i mitt tycke). Tillsammans med 9- och 12-åringen har jag kört Ruffie i Vasaparken. 

Ruffie är en slags högintensiv träning som kombinerar influenser från kampsport, brottning och fysträning i parövningar. Ingen löpning, vilket (tyvärr) passar mig bra i nuläget. 

Der är sjukt jobbigt, och sjukt kul! Och sjukt mycket här och nu-träning, framförallt i brottningsmomenten. 

Gillar deras slogan också: ”All you need is heart”. Känns som att jag kommer att ha mitt hjärta några år längre i livet tack vare den här träningen! 

Så måndagar kanske fortsättningsvi kan bli mer än transition vad gäller boende och livstil. De blir också dagar för en mer långsiktig transition till ett hälsosammare liv.  Förresten, på kort sikt med för den delen – rolig träning ger glädje och glädje ger hälsa. 

Team Modig goes Ruffie. Jesper hade åkt skridskor tidigare idag, men tog sig ändå till och igenom passet. Så då är det inte konstigt om han bara orkade se trött ut.)

With a little help from my friends

Vardagsmotion är alltså veckans Grow. Har i perioder (som med all min träning) kört dagliga eller i alla fall regelbunda sjuminutersworkouts. Och nu är jag på igen! 

Den här gången har jag bestämt mig för att ta hjälp av beteendevetenskapens rön om livsstilsförändringar, som visar att uthålligheten underlättas av att man genomför förändringarna med stöd av en grupp. Ett åtagande till andra människor blir liksom starkare drivkraft än en aldrig så stark motivering som bara jag själv håller koll på.

Så nu har några likaledes förändringsbenägna körsystrar och jag startat en facebookgrupp för oss i kören som vill köra ”sjuor”. Visserligen finns redan en grupp för oss som vill bli ”Fit for singing”, men jag vill inte spamma där utan drar igång en separat grupp. Vi väljer våra egna målsättningar för frekvensen i vårt workoutande, men kan avrapportera och peppa i gruppen.

img_5493Att ha skapat gruppen har redan haft positiv effekt på mitt tränande – jag har ikväll för första gången på ett par månader kört min sjua!

Har du tagit hjälp av vänner och bekanta för att genomföra någon förändring? Skulle du vilja göra det? Dela gärna dina erfarenheter av vad som funkar respektive vad du skulle vilja göra annorlunda nästa gång i kommentarerna!