Jag leker doktor

Journalanteckningar från besök 15 februari 2018

Symtom: Patienten berättar om en Alice i kaninhålet-känsla av handlöst fall varvat med drunkningskänsla, som om översköljd av oförutsägbara och okontrollerbara vågor. Nattliga grubblerier på hur allt ska gå ihop.

Diagnos: en kombination av FOMO (fear of missing out) och stark relationsorientering med fokus på vad motpart och sammanhang förväntar sig (eller vad hon tolkar som att de förväntar sig).

Behandling: eftersom patienten har god sjukdomsinsikt när hon är klartänkt och utsövd förskrivs hon

  • för det första att fylla tiden efter 21.00 på dagarna med annat än uppkopplade medier. Detta då den oändliga mängd av information och intryck som internet erbjuder utövar en allt för stark dragningskraft på patienten för att den erforderliga avslappning som kroppen och hjärnan behöver för sin återhämtning ska erhållas.
  • för det andra att fortsätta träna på att tidsätta och planera in arbetsinsatser och aktiviteter för att skapa sig en överblick och därmed sammanhängande upplevelse av kontroll, inklusive grund för att hantera förfrågningar och egna önskemål om ev. tillkommande aktiviteter. Men framförallt för att patienten ska veta när gränsen för tillräckligt bra är nådd, och tendensen till överarbete därmed hållas stången.
  • för det tredje att reda ut föreställningar om förväntningar med motparter, för att på det sättet kalibrera och framförallt undanröja orimliga tolkningar.
  • för det fjärde att säga NEJ. Nej till att ta ut kris och katastrof i förväg, nej till impulsen att multitaska, nej till tankar och saker som inte gagnar hennes långsiktigt sunda relationer med sig själv, andra eller jorden, nej till impulsen att fortsätta utforska varje ny fråga, varje ny tanketråd som dyker upp – och nej till påståendet att hon ”borde kunna det där också” innan hennes kunskap, innan hon själv, är värd att tas på allvar.

Återbesök: nästa nymåne.

…………………….

Tänk så det kan bli. Det som skulle bli ett inlägg om min intention för denna måncykel, ”att säga nej för att skapa rymd”, blev till journalanteckningar från mitt vårdbesök hos mig själv.

Den nattliga oron har tack och lov bara visat sig en enda natt. Men vid det här laget känner jag igen symtomet och vet hur långt ner i avgrunden det kan leda om den lämnas obehandlad.

Malströmmen av borden och måsten har jag blivit bättre på att se och undvika med åren. Men med jämna mellanrum överraskar den mig alltjämt och och simträningen för att hantera den kommer att behöva fortgå länge till.

Även om jag är en vän av att säga ja istället för nej och av att lägga till istället för att förbjuda, så har jag kommit till slutsatsen att jag faktiskt behöver träna på just NEJ. Framför allt till mig själv och de tankar och beteenden som inte gagnar mig (tack Helena för den formuleringen). Min hypotes är att när jag väl utraderat rädslan för att säga NEJ till mig själv och rädslan för vad jag eventuellt går miste om genom att säga detta NEJ kommer jag att få syn på vad jag har och vad jag får istället. Just genom att säga NEJ. Det kommer i nästa steg att ge mig mod och incitament för att bli bättre på att säga nej även i relationer med andra, när så relevant.

Det verkar vara så i mitt liv – kanske egentligen i allas våra liv. Att det jag vill få ordning på i relationerna med andra, det behöver jag först få ordning på i relationen till mig själv. Vad tror du? 

Foto: Genesis12~enwiki at English Wikipedia [CC BY-SA 2.5 ], via Wikimedia Commons

Jesusbarn minus 13 – släpper taget

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Som jag skrivit om nyligen har jag de senaste veckorna känt av smärtan efter separationen igen. ”Vad hade hänt om jag bara…” är tankar som snurrat som kvarnstenar i mitt huvud, trots att jag med intellektet vet att jag inget kan göra åt det som är förbi. Trots att jag idag omfamnar en ny kärlek som jag inte hade velat vara utan och som jag vårdar ömt och dedicerat. Trots att jag idag kan ta avstamp i erfarenheter som jag inte vill ha ogjorda, liksom i möten med nya och gamla vänner som aldrig skulle blivit av om jag inte slungats ut i det nakna livets smärta och övergivenhet, sorg och vrede, hudhunger och längtan.

I samtal med min coach Alla – mästaren av blottläggande, utforskande lyssnande – har jag fått (möjligen förnyad) syn på ett par av de törnen som gjort mig så ont.

Först trodde vi att det var den gamla ”upplevelsen av att vara bortvald”-taggen som trängde in genom huden och smärtade. Men under luppen visade det sig att det var taggarna ”upplevelsen av att vara misslyckad” och ”upplevelsen av att vara maktlös” som stuckit mig de senaste dagarna. Och som grämt mig, inte minst för barnens skull.

Men idag har jag visat mig nåden att landa i insikten att jag faktiskt utövat min fulla makt, jag har gjort det som stått i min makt, i varje givet ögonblick under de knappt 27 åren av förhållande, givet den kunskap, erfarenhet, mognad och sammanhang som jag haft och funnits i. Men det är lätt att vara efterklok och höja ribban i retrospekt som bekant.

Barnen stöttar vi så gott vi kan för att ge dem de verktyg som de behöver för att låta utveckling gro ur krisen, verktyg som jag av egen erfarenhet vet att de kommer att ha nytta av flera gånger under livet.

Istället för källa till grämelse och skuldbeläggande av mig själv, vill jag använda erfarenheterna och insikterna som källa till växt och grundläggning för mina nya relationer – till mig själv och till min käraste E. Relationen med E är förvisso en helt annan kärleksrelation än min förra. Den kommer med största säkerhet att bjuda på en del fallgropar som vi idag inte kan förutse, även med all erfarenhet av och insikter från tidigare relationer som vi har med oss i bagaget och i vårt samtal. Så någon copy-paste av ”det jag borde gjort-tankarna” blir det inte.

Men, för att tala designspråk, det blir hypotestestande och prototypande utifrån vad vi lärt oss tidigare, liksom reflektion kring vad vi lär oss nu om vad är viktigt för mig och oss, om ”hur det funkar om…” respektive kring huruvida vi fortfarande är på väg i den riktning vi önskar.

Som snödrottningen Elsa i Frozen använder jag den kraft som jag utvecklat under året till att ta mitt nya liv i besittning. Jag släpper taget om det som varit – ”the past is in the past”. Let it go!

Sorgens följeslagare

Orden i den gamla psalmen säger att ”Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans”.

Men sorgen har fler följeslagare.

Under de senaste två dagarna har jag plockat ihop prylar i vår lägenhet inför stundande försäljning. Och jag har översköljts av en flodvåg av sorg.

Vis av erfarenheten från förra årets höststorm av sorg ar jag försökt att bara låta vågen svepa över mig. Försökt att inte kämpa emot, försökt att inte dras ned i djupet.

I strömvirvlarna har jag blivit varse nyanser i sorgen, och min slutsats är att sorgens olika följeslagare får den att skimra i olika toner.

Först fick jag syn på följeslagaren tacksamhet. Saker som jag stuvade undan på mina barns rum väckte tacksamhet över det ovärderliga i att ta del av – och vara del av – barnens utveckling, lärande och skaparkraft, manifesterat i teckningar, foton, skolböcker, legobyggen, ukuleler och gitarrer. Saker i varje rum väckte tacksamhet över kärlek, skratt och gemenskap med honom som jag inte längre är gift med. Porslin, glas och bestick väckte tacksamhet över måltidsgemenskaper med vänner och familj – inte minst över det senaste nyåret då jag och barnen omslöts av vänner som vi delat många nyår med som ”hel” familj.

När jag stod vid vardagsrumsfönstren och plockade ihop snöbollslyktorna, orkidéerna, ljushållaren i luffarslöjd och ”Den flygande holländaren”, skeppet som C kom hem med efter besöket på Sjöhistoriska muséet och som har besättning i flirtkulor och vinkorkar, väcktes tacksamheten över ljuden av liv från gatan, tacksamheten över att se människorna som rör sig där utanför, på väg mellan lekpark och resten av staden, Tacksamhet för sju år på detta livsbejakande läge: mitt i stan, men ändå lugnt. I en stadsdel som bit för bit ätit sig in i mitt hjärta.

Några av sakerna jag stuvade undan har väckt följeslagaren vemod. Vemod över böcker som aldrig blev lästa för barnen medan de var små, över pyssel som aldrig pysslades tillsammans med dem. Över dockskåpet, som fortfarande inväntar den där renoveringen som vi planerat och pratat om i många år.

Vemod också över år som gått. Över år, månader och dagar då mina handlingar inte direkt återspeglade den mamma, maka eller människa som jag ville vara. Depression, stress, jämförelser, skam och leva-upp-till-inlästa-förväntningar-hos-andra har gjort att jag många gånger brustit i att leva som jag lär och efter de värderingar som jag håller högt.

Bokslutet över mina första 48 år, och i synnerhet mina 27 år som partner och 14 år som mamma, pågår för fullt i hjärta och hjärna. Sorgens debit och dess följeslagares kredit går ibland jämnt upp, ibland inte.

Tänker än en gång att sorgen, smärtan, mörkret ger djup åt livet. Påminner mig om att vara uppmärksam på och ta vara på dess följeslagares ljus och höjder. Och jag tänker, igen, att jag vill hellre leva mitt liv i 3d och med relief, än i platt 2d.

Och tankelinjen mellan sorgen och tacksamheten sluts och blir till en cirkel där jag är tacksam över att jag kan känna och härbärgera sorg. Det betyder ju att jag lever.

Större än orden

Ibland är livet större än att det ryms i orden

Glädjen, innerligheten, tacksamheten spränger alla gränser

 

men det gör också

Skulden och frustrationen

Skörheten, tröttheten och sorgen

 

Då är tid att låta orden vila.

Tid att ta in livet bortom orden

Ett andetag i taget.

 

 

Om sorg, vrede och tigerjakt

Veckans bidrag till #lyrikfredag är ett par verser ur legendarerna Mora träsks Tigerjakt (här i Megabite mix):

Nu ska vi gå på tigerjakt

vi kommer till nå’t gräs

vi kan inte gå runt det

vi kan inte gå under det

vi måste gå igenom det

ssch ssch (Slå undan gräset med händerna)

Dessa episka textrader poppade upp i min skalle i ett samtal med två vänner häromsistens. Alla tre befinner vi oss, eller har nyligen befunnit sig, i någon fas av separation från livspartner. Och därför var vi naturligen inne på sorg och vrede.

”Det finns inget sätt att komma runt känslorna.”, sa vi, som låg längre fram i processen. ”En måste gå igenom dem”.

När sorgen gör som allra ondast. Så skönt det då vore att gå runt det som gör ont.

Att få gå under.

Att slippa undan smärtan, om så bara för en stund.

Men det finns ingen långsiktigt hållbar väg runt sorgen för att komma förbi den. Det är lite märkligt med sorgen – när vi försöker smita runt den, hamnar vi på en väg som bara går i en cirkel, som inte har någon öppning vidare, framåt. I vissa fall är vägen till och med som en spiral som bara leder inåt, i allt trängre cirklar, och nedåt. Tills vi gått under.

Det märkliga är att när vi ger oss in i sorgen, ger den fristad i vår kalender och plats i vår kropp, i vår själ – då öppnar sig så småningom en väg, eller kanske till och med vägar, ut ur den. Vägar vidare.

Även om sorgens gräs ofta vajar högt över våra huvuden, och det känns som om vi vandrar i dödskuggans smala dal, eller kanske till och med ravin, där vi stapplande banar sig väg steg för steg.

Även om grässtråna är vassa, och vi skär oss så illa att vi blöder när vi böjer undan dem för att komma framåt.

Så kommer vi till slut ut.

Och där väntar en väg – eller kanske till och med flera möjliga vägar – att vandra vidare på. Ärren från sorgens fält finns med oss resten av vår vandring. Men steg för steg lägger vi ett allt större avstånd till sorgens vassa, allt överskuggande, gräsfält.

Sorgen fält verkar vara något de flesta av oss vill komma bort från så fort som möjligt. Med vreden kan det istället vara tvärtom har jag märkt på mig själv och andra. Den är trygg att hålla fast vid, den ger drivkraft och upprättelse i stunden. I vredens glödande grotta är självbekräftelsen och egenupprättelsen skön (även om jag inte skulle beskriva den som mjuk direkt, så där haltar analogin med dagens dikt)

Vi kommer till en grotta

det är alldeles mörkt

vi känner oss omkring

vi känner något mjukt

vi känner något skönt

Själv behövde jag verkligen ta mig ut ur vredens grotta. Det var inte enkelt, men nödvändigt. Om jag stannat kvar, hade jag ju riskerat att bli uppäten av…

EN TIGER!!!

Tiger Head Cat Animal Feline Wildlife WildBitterhetens och fast(-i-vad-som-varit-och-borde-ha-blivit-)låsthetens tiger är verkligen inte någon att leka med. Men mellan vredens och oförättskänslans berättigade plats och tid i våra liv – på samma sätt som i sorgens fall, måste vi gå igenom, inte runt eller under, för att komma vidare – och bitterhetens uppslukande är balansgången inte enkel tycker jag. Det krävs mod för att känna efter och känna in det mjuka, sköna – men också vaksamhet på när tigern börjar röra på sig, när den öppnar sitt gap och gör sig redo för att sluka mig. Då är det – för att avsluta i linje med dagens liknelse – dags att vända om och springa