19 november 2017

male-39108_1280Idag sänder jag en tanke till den halva av mänskligheten som identifierar sig som män.

Må ni, på samma sätt som jag önskar för oss i den andra halvan – liksom för dem som inte vill definiera sig som vare det ena eller andra – , växa i empati, visdom, nyfikenhet, mod, humor och integritet och i förmågan att ta ansvar för era behov, känslor, tankar och handlingar på ett sätt som är till gagn och hållbarhet för er själva, dem som står er nära, och samhället i stort, inklusive kommande generationer på den planet vi kallar jorden.

Må ni också kunna läsa långa meningar och ta till er denna min enkla men ordrika önskan.

Må vi sedan tillsammans fira 362 dagar av internationella mänsklighetsdagen tillsammans. (Det kommer ju en kvinnodag där någonstans också. Och så tar vi och klämmer in en icke-binäras dag också – innovation ftw.) Fred.

På jobbfronten dubbelt nytt

När jag och min affärspartner Åsa drog igång ModigMinoz för fem år sedan avsatte vi ett par viktiga veckor åt att fundera över vilken roll företaget skulle ha i våra liv. En av flera slutsatser var att vi ville vara öppna för vilken riktning vårt företagande skulle ta, inklusive på vilken tidshorisont som det skulle finnas. ”Vi får väl börja med att ge det ett till fem år så där” resonerade vi.

Efter precis fem år i våra liv som tvåkvinnsföretagare har det fallit sig så att Åsa och jag gemensamt beslutat att ta nästa utvecklingssteg på varsin hand. Vi avslutar epoken ModigMinoz i våra liv, med stolthet över vad vi uträttat tillsammans i roliga, utmanande och utvecklande uppdrag och äventyr. Vi avslutar företaget i samförstånd och fortsatt vänskap. Vårt samarbete fortsätter framöver i olika, nya former.

img_1258För min del är bakgrunden till den nya kursen den livsförändring som präglat mina senaste 14 månader. Krisen, som jag i stor utsträckning tagit mig igenom, har gett mig nya erfarenheter och perspektiv, nya drivkrafter, nya möjligheter, behov och begränsningar.

Jag fortsätter min yrkesverksamhet i två spår. (Tänker mig inte gå i pension förrän jag är en sisådär 75 år, om jag lever och får ha hälsan.)

För det första – tillbaka till en anställning igen. Från 1 december kommer jag att arbeta som strateg och tjänstedesigner på Usify, vars motto Vi ser människor och skapar möjlighet för meningsfull förändring ligger precis i linje med det perspektivskifte från stora samhällsfrågor till resilienta, helhjärtade och helhjärnade individer som jag gjort under det senaste året (mer om begreppen i andra inlägg, befintliga och kommande).

För det andra fortsätter jag som företagare, om än i mindre omfattning än hittills, i nya bolaget Sara Modig AB. Där erbjuder jag bland annat facilitering och moderering av seminarier och workshops (där de inte faller inom ramen för min anställning hos Usify) och tjänster inom lärande utvärdering och innovationsledning. I allt mitt arbete utgår jag från människan och hens möte med andra människor och sig själv för lärande, reflektion och expansion.

Jag har siktet inställt mot att så småningom kunna jobba coachande med individer och team i förändring, inte minst sådan förändring som kommer ur kriser. Jag vill gå bredvid i utforskandet i hur vi kan leda oss själva, leda andra och låta oss ledas mot önskade lägen, även när framtiden tycks oss minst sagt oviss.

I den ovissa framtiden ligger hemligheter förborgade. Om vi vågar – eller tvingas – släppa taget om våra föreställningar om hur det ska vara, kan hemligheterna visa sig för oss. Och de kan visa sig vara skatter.

until-you-cross-the-bridge-of-your-insecurities-you-cant-begin-to-explore-your-possibilities-tim-fargo

 

 

Hemma på annan adress

Där hänger den. Min handduk över tvättmaskinen.

En symbol för att jag är hemma även här. Att jag har en plats även här, där jag inte är folkbokförd.

Men där en viktig del av mitt hjärta bor. Och en plats där jag är hemma, efterlängtad, älskad. Där jag får älska, höra till och vara trygg.

Att minnas tillsammans

Låga vid låga i svart novemberkväll. Tänds. Brinner. För älskad. För livskamrat. För förälder, för mor- och farförälder. För barn. För vän. För den som alltid fanns där. För den som fattas någon. För den som gjort skillnad för någon.

Ensam i folkvimlet. Två klamrar sig fast vid varandra. Några, som den som inte längre är betytt något för, tillsammans.

Det sägs att vi är rädda för att kännas vid döden i vårt kliniska, moderna samhälle.

Skogskyrkogården på alla helgons dag 2017 sjunger en annan sång för mig.

Måhända saknar vi språk för och vardaglig närhet till döden.

Men en gång om året är vårt livs ändlighet – alltför kort eller välsignat rikt och långt – högst påtaglig. Viskningen ”Memento mori” drar, som ljuset myggan, oss som lyssnar till sig. Vi är många som lyssnar. Vi är många som trängs i bilköer och på extrainsatta tunnelbanetåg för att få minnas. Minnas tillsammans. Minnas dem som blott finns i våra minnen. Och kanske också, med Pär Lagerkvists ord, minnas att

En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset
och skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig
så som havet.

IMG_0835
Och fullmånens lykta lyste som ett himmelskt gravljus från ovan över Skogskyrkogården
IMG_0829
Låga vid låga. För dem som gått ur tiden före oss.
IMG_0831
Nya och gamla traditioner smälter samman till något nytt och högst meningsfullt
IMG_0832
För dem som finns i våra hjärtan

 

Tack till käraste E för att du påminde mig om Pär Lagerkvists dikt! 

Jag faller

Det är genom att släppa taget och lita på att vår längtan, vår kärlek, vår dröm ska leda oss rätt som vi kan ta de första stegen mot låta den ske.

Människan behöver inte ytterligare försäkringar mot någonting som i grunden inte går att försäkra sig mot. Vad hon behöver är hjälp att möta det liv som vill komma henne till mötes, och att i kärlek och mod vandra livets väg i växande tillit till att den bär.

Vi måste, om vi vill leva fullt ut, lita på att framtiden bär.

Citaten är från boken Att leva helhjärtat av Ted Harris och Carolina Johansson. Boken är en berättelse om och en betraktelse över Franciskus av Assisis liv, och vad det innebär att tillämpa hans erfarenheter på våra liv idag, 900 år senare.

Att släppa taget och låta tilliten bära. Att inte planera sönder vägen framåt. Att öppna dörrar till nya riktningar utan att rusa iväg mot Målet. Istället vara stilla, vänta in, lyssna inåt. Att låta livet hända.

Inte planlöst. Inte som ett rö för vinden. ”If you don’t belive in anything, you’ll fall for anything”. Att veta vad jag tror på, vad jag väljer att sätta min tillit till, förutsätter att jag söker inåt och neråt. Att jag lyssnar efter sången som min egen röst och universums röst i duett sjunger mig om vad som är viktigt på riktigt i just mitt liv.

Sången ger mig ledtrådar till vilka dörrar jag ska öppna och låta livet möta mig genom. Liksom till vilka jag behöver stänga.

Att släppa taget och låta livet möta mig är läskigt och utmanande. Förmågan ”att vänta in, att bara vara” har stor utvecklingspotential i mitt liv. Jag är lösnings- och handlingsbenägen, och har ofta bråttom att börja röra mig mot Målet jag ser genom nyvunna insikter.

Nu är tid att släppa. Att falla. I tillit till livet.

Då, när det är värst och inget hjälper,                                                              Brister som i jubel trädets knoppar.                                                                    Då, när ingen rädsla längre håller,                                                                  faller i ett glitter kvistens droppar                                                                  glömmer att de skrämdes av det nya                                                              glömmer att de ängslades för färden –                                                            känner en sekund sin största trygghet,                                                                 vilar i den tillit                                                                                                                                                  som skapar världen.

(Karin Boye)