Note to self

Jag fick anledning att i förberedelserna av en workshop plocka fram ett gammalt instagramfoto som jag tog i den fantastiska Mulle Meck-parken för några år sedan. Begrundar den eviga sanningen som Sam Scribbler tog med sig till Djupforsen från det stora landet i Väster. Tillämplig i stort som smått.

1890557_10153052891404941_9102983805891027316_o

Att behöva behöva och att behöva bli behövd

Funderar vidare på det där med att be om hjälp. En av anledningarna att det är läskigt för många av oss är rädslan för att ”ligga någon till last”. Det blev jag påmind om genom en återkoppling på förra inlägget. 

Tänker därför testa en hypotes: eftersom vi människor rent evolutionärt är flockdjur. Vår utveckling och överlevnad har varit möjlig tack vare att vi hör ihop, hör till och växer i gemenskap med varandra. 

När vi blir behövda av en annan människa, kan därför något djupt ursprungligt väckas till liv i oss. För min del är det som regel inte suckar över en börda, utan tacksamhet och ödmjukhet inför att få förtroendet och gemenskapen i att kunna vara till hjälp. Jag skymtar kanske en del av mitt sanna, ursprungliga jag som evolutionär varelse? 

Med den tanken i bakhuvudet kanske det till och med kan bli lättare att be om hjälp?

Att be om hjälp

Tänk att det ska vara så svårt. Så svårt att riva av den där fasaden av ”kan själv” som vi tränat på sen barnsben. 

Till en början var det bra att vi fick utmana oss, utveckla vår självständighet och träna envishet, handlingskraft och initiativförmåga på kuppen. Men någonstans under livet slog det över och allt oftare ”kunde vi själva” även när det fick oss att bli handlingsförlamade och tappa all ork och initiativförmåga. Till och med tappa vår livslust.

Just idag är någon stark. Och får beröm och uppmuntrande ord för det. ”Åh, jag önskar att jag var lika stark som du.” Just idag klarar någon annan sig själv. ”Åh, du är så självständig, och det är som om livets motgångar bara rinner av dig”.

Så onödigt egentligen att lägga så mycket energi på att hålla fasaden på plats, lappa och laga den så att den ter sig så hel som möjligt (om inte annat så från den insida som vi ser). När vi egentligen vet att vi alla innerst inne, vid något tillfälle i livet, i längre eller kortare perioder, är bräckliga. Äggskalssköra. Kanske till och med har brustit och fallit ihop. Är det något som majoriteten av oss har gemensamt så är det väl detta – rädsla för att inte vara god nog, stark nog, passa in tillräckligt väl, svara mot omvärldens förväntningar (som vi ofta gör antaganden om), orka med, hålla ut, göra det man ska.

De senaste månaderna har för mig varit en hård träning i att be om och ta emot hjälp. En träning i att släppa den så kallade vuxenheten för att istället bli det lilla, hjälpbehövande barnet igen.

Det har varit en träning i att be om hjälp att hålla ihop när livet inte längre vill levas. Att be om hjälp att hålla ihop när det taggiga eldklotet av sorg suger all energi ur kroppen. Att be om hjälp att bereda en arena där dialogen mellan två vuxna personer som delat stora delar av livet under 27 år kan föras utan att haverera.

Och jag har fått hjälp. Det smärtar att tänka på dem som ber om, ropar på hjälp utan att bli hörda. Men – jag har fått hjälp och är innerligt tacksam för det.

Jag hoppas att min erfarenhet av att ta mig samman, be om och ta emot hjälp har gjort mig mer lyhörd för rop på hjälp som når mig. Mer rustad att ge den hjälp som behövs – vilket betydligt oftare handlar om att lyssna och hålla ett utrymme för att dela smärtan, sorgen, ilskan, ångesten och frustrationen än att komma med konkreta lösningar (vilket jag har varit och är väldigt benägen att spotta ur mig).

Vågar du be om hjälp? Vågar du låta bli? 

 

 

Sorgens följeslagare

Orden i den gamla psalmen säger att ”Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans”.

Men sorgen har fler följeslagare.

Under de senaste två dagarna har jag plockat ihop prylar i vår lägenhet inför stundande försäljning. Och jag har översköljts av en flodvåg av sorg.

Vis av erfarenheten från förra årets höststorm av sorg ar jag försökt att bara låta vågen svepa över mig. Försökt att inte kämpa emot, försökt att inte dras ned i djupet.

I strömvirvlarna har jag blivit varse nyanser i sorgen, och min slutsats är att sorgens olika följeslagare får den att skimra i olika toner.

Först fick jag syn på följeslagaren tacksamhet. Saker som jag stuvade undan på mina barns rum väckte tacksamhet över det ovärderliga i att ta del av – och vara del av – barnens utveckling, lärande och skaparkraft, manifesterat i teckningar, foton, skolböcker, legobyggen, ukuleler och gitarrer. Saker i varje rum väckte tacksamhet över kärlek, skratt och gemenskap med honom som jag inte längre är gift med. Porslin, glas och bestick väckte tacksamhet över måltidsgemenskaper med vänner och familj – inte minst över det senaste nyåret då jag och barnen omslöts av vänner som vi delat många nyår med som ”hel” familj.

När jag stod vid vardagsrumsfönstren och plockade ihop snöbollslyktorna, orkidéerna, ljushållaren i luffarslöjd och ”Den flygande holländaren”, skeppet som C kom hem med efter besöket på Sjöhistoriska muséet och som har besättning i flirtkulor och vinkorkar, väcktes tacksamheten över ljuden av liv från gatan, tacksamheten över att se människorna som rör sig där utanför, på väg mellan lekpark och resten av staden, Tacksamhet för sju år på detta livsbejakande läge: mitt i stan, men ändå lugnt. I en stadsdel som bit för bit ätit sig in i mitt hjärta.

Några av sakerna jag stuvade undan har väckt följeslagaren vemod. Vemod över böcker som aldrig blev lästa för barnen medan de var små, över pyssel som aldrig pysslades tillsammans med dem. Över dockskåpet, som fortfarande inväntar den där renoveringen som vi planerat och pratat om i många år.

Vemod också över år som gått. Över år, månader och dagar då mina handlingar inte direkt återspeglade den mamma, maka eller människa som jag ville vara. Depression, stress, jämförelser, skam och leva-upp-till-inlästa-förväntningar-hos-andra har gjort att jag många gånger brustit i att leva som jag lär och efter de värderingar som jag håller högt.

Bokslutet över mina första 48 år, och i synnerhet mina 27 år som partner och 14 år som mamma, pågår för fullt i hjärta och hjärna. Sorgens debit och dess följeslagares kredit går ibland jämnt upp, ibland inte.

Tänker än en gång att sorgen, smärtan, mörkret ger djup åt livet. Påminner mig om att vara uppmärksam på och ta vara på dess följeslagares ljus och höjder. Och jag tänker, igen, att jag vill hellre leva mitt liv i 3d och med relief, än i platt 2d.

Och tankelinjen mellan sorgen och tacksamheten sluts och blir till en cirkel där jag är tacksam över att jag kan känna och härbärgera sorg. Det betyder ju att jag lever.

Att hålla modet uppe

Samtidigt som världen på många sätt ter sig allt galnare och ständigt mer hotfull, växer också viljan att göra skillnad ”på riktigt”, som det ofta beskrivs, viljan att verka för något annat och bättre hos alltfler.

Vad behövs för att detta engagemang ska vara uthålligt? En god vän delade häromdagen en tänkvärd artikel på detta tema, och jag vill nu dela med mig vidare av den. Den knyter samman aktivism och mindfullness, och visar hur olika delar av mindfullnesspraktiken kan bidra till uthållighet i arbetet för den goda sak som just du, just jag kämpar för.

Artikeln heter How to Sustain Your Activism: What Grace Lee Boggs Would Have Taught Us. Grace Lee Boggs var en amerikansk medborgarrättsaktivist, som hela sitt liv arbetade för att förbättra situationen för olika utsatta grupper.

3470650293_60b27d6539_bOch artikeln får mig att tänka på det begrepp som ofta återkommer i Krista Tippetts samtal med medborgarrättskämpar i podden On BeingThe Beloved Community (ung. Det kärleksfulla samhället). En av principerna i denna tanke är att vi, i vår kamp, ska bemöta alla – inklusive dem som motarbetar oss –  på det sätt som vi har som mål att alla människor ska bli bemötta när vår kamp haft framgång.

Och när jag googlar Beloved Community, hittar jag en artikel av just Grace Lee Boggs, med bland annat följande ord:

As I have read and re-read King’s speeches and writings from the last two years of his life, it has become increasingly clear to me that King’s prophetic vision [om icke-våld och det kärleksfulla samhället, min kommentar] is now the indispensable starting point for 21st-century revolutionaries.