Som fredagsdikt bjuder jag på en repris. Fortfarande lika aktuell – ständigt aktuell kanske? Rustningen är oftast av, men ibland tar den sig på mig utan att jag kan kontrollera det. Som om Tony Starks IronMandräkt gått i baklås och levde sitt eget liv. Ibland när den är av överraskas jag av dolkstick som gör rejält ont. Som orsakar lätt blodförlust. Men som än så länge har gått att förbinda och läka innan de gjort större skada.
Frivilligt drar jag inte på mig rustningen igen. För att andas, utforska, röra mig fritt är så mycket mer värt än det skydd den gav. Skyddet mot rädslan för att bli bortvald, övergiven, utanför.
Nu jobbar jag på att låta styrkan som rustningen gav – den chimära styrkan – ta plats i min kärna istället.