Att fira kramens dag i pandemitid

Imorse blev jag uppmärksammad av Instagramkontot Årets alla dagar om att det idag är kramens dag.

Kramens dag i pandemitid med social distansering som smittbekämpningsstrategi. Vilken motsägelse. Hur firar vi då? Virtuella kramar i all ära, men den där sociala distanseringen berövar oss på rätt mycket av vad som de facto är en livets grundsten.

När jag skrev om min upplevelse av att gå en kurs i massage gav jag den rubriken Rör mig, annars dör jag. Och det är väl ganska välkänt vid det här laget att beröring är livgivande. Vetenskapliga eller sociala experiment har ju visat att djur och små barn tynar bort om de inte får beröring. Och forskning på taktil beröring i vård och omsorg visar många positiva effekter. En snabb googling ger vid handen att det handlar om bland annat smärtlindring, sänkt blodtryck, bättre sömn, förbättrad mag- och tarmfunktion och avslappning.

Att kramas är att mötas i beröring. Kind mot kind i en lite löst hållen kram. Hjärta mot hjärta, kanske till och med mage mot mage med dem vi känner oss riktigt nära med. Hjärta och mage – symboler, och kanske också i viss utsträckning fysiskt hem för den del av oss som går bortom orden, logiken och rationaliteten. Bortom egot. Det kan kännas läskigt. Det är definitivt levande och livgivande.

Att mötas i en kram är i den bästa av världar att hålla och samtidigt bli hållen. Att vara liten och stark på en och samma gång. Som i det urgamla Yin och Yang. Det är att för ett ögonblick fysiskt manifestera Martin Bubers Jag och Du – en relation som skänker hälsa och utveckling till våra liv.

Så var det ju det här med pandemitider då. När vi inte får kramas, inte vara så nära att vi kan ta på varandra, lägga en hand på en arm eller en axel. Vad händer med oss då?

Kanske är ett svar på den frågan det ökade intresset för tyngdtäcken som jag tycker mig se på många håll. (Nästan lika trendigt som kallbad.) Tydligen ska de ju frisätta oxytocin på liknande sätt som massage (jag vet inte hur det känns att sova med tyngdtäcke själv). Att gosa med husdjur har visst samma effekt – och nog läste jag förra året om att intresset för hundägande stuckit i höjden något alldeles kolossalt?

Som tur är kan man generera oxytocin på egen hand även på andra sätt. Ge dig själv en fotmassage eller en skön dusch till exempel.

Men den del av kramen som är mötet bortom egot och bortom orden då? Med en annan människas levande liv? Där har den fortfarande en alldeles egen Unique Selling Point. Och det är bara att hoppas att vaccinationskampanjen går fort och blir framgångsrik, så att vi snart, snart kan få kramas igen.

Tills dess laddar jag upp en virtuell kram till dig. Och om du vill kan du ju ladda ner den på ditt håll genom att krama om dig själv lite grann. Med en hälsning från mig.

(Jag har faktiskt kramats idag. Bland annat har jag fått försvinna in en liten stund i en björnfamn där jag trivs väldigt bra. Och jag ska ta dagen i akt och fråga mina barn om jag får ge dem en extra godnattkram.)

Foto: Todorov.petar.pCC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Triss i tacksamhet #2

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets andra vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… ljuset och de dämpade ljuden som snön för med sig. Det är som om hela tillvaron blir lite varsammare.

… kompetensen hos mina kollegor och påminnelsen om kraften i samarbetet när jag tar hjälp av dem.

… min andra quizvinst!

Långpromenad och avkopplande helg i skönt sällskap. Ännu en anledning till tacksamhet.

Triss i tacksamhet #1

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets första hela vecka har hjärtat fyllts av bland annat…

… promenaderna. Ger mig själv en klapp på axeln för att jag tagit mig ut varje dag. Ensam eller i finfina sällskap. Med stavar (för ICA-klassikern) eller utan. I aning av sol eller snöfall.

… smaknjutning i form av bland annat kärleksmums och dhal när barnen tar initiativ i köket. Och middagssamtalen, när vi nu ändå pratar barn (eller snarare tonåringar) i kök. Om stort och smått, med många skratt. Tacksam.

… samtalet med en vän från ungdomsåren om den expansion i närvaro, medvetenhet och närhet vi båda befinner oss i på olika sätt.

Vidsträckt utsikt på söndagens långpromenad

Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan ?

Om det lilla ordet ”måste” och några av dess kusiner

Du måste ingenting sägs det. Ordet ”måste” tar ifrån dig ansvaret och kontrollen sägs det. Förlägger makten över livet ditt till krafter utanför dig själv. 

”Vill” istället, sägs det. Välj, önska. Som ett uttryck för att kraften i din handling kommer från ditt inre. I egenmakt och ansvarstagande för det som är ditt att ta ansvar för.

Det vi vill, väljer, önskar i djupet av vårt inre får konsekvenser för vår vilja, våra val och önskningar – våra handlingsalternativ – i nästa led. Och nästa. Som rader av fallande dominobrickor på högkant. 

Jag vill skriva, reflektera, ställa frågor, måla i ord. Om jag inte sätter av tid för det, om jag inte trotsar känslan av att jag sagt allt jag har att säga. Då blir inga ord fästa på det digitala papperet och min skrivarvilja förblir ouppfylld. 

Jag väljer att unna mig ett kök som fungerar på en för mig rimlig nivå. Om jag då inte gör mig omaket att be om hjälp eller tar kostnaden för den när kökskranen bestämmer sig för att slita sig fri från diskbänken. Då står jag där utan vad som är mitt kök (till vilket jag alltså räknar en kökskran som jag kan använda fullt ut). 

Jag önskar en kropp som bär mig många år till i skapande och njutning. Om jag inte lyssnar på den, om jag inte ger den de förutsättningar den behöver i form av näring, rörelse, återhämtning, utmaning finns en klar risk att den inte kommer att kunna svara upp mot denna önskan. (Med all respekt för att det inte går att få några garantier för vad livet i övrigt för med sig.) 

Simpla exempel. Men ändå exempel på när ”måsten” uppstår utan att andra krafter än jag själv är inblandade. Måsten i konsekvenskedjor, val- och beteendehierarkier, som bara jag själv kontrollerar. Som är uttryck för mitt ansvarstagande mot mig själv och som emanerar ur mitt inre. 

Du måste absolut inte dela något om hur du förhåller dig till dina måsten, borden (det ordet försöker jag faktiskt hoppa över både här och i livet i övrigt), viljor, val och önskningar. Men jag ser fram mot att läsa om du väljer att göra det!

Jag vill utveckla mitt berättande genom egentagna bilder.
För att göra det måste jag ta fram kameran och trycka av.
Och jag måste ta mig tiden för att analysera och eventuellt bearbeta bilden för att få fram den berättelse som jag vill att den ska berätta.
Måste.
Inte av yttre tvång, men för att svara mot min längtan och mina drömmar.

Triss i tacksamhet #0

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar till tacksamhet och förundran. För att de känslorna är bränslen till välbefinnande och livsglädje. Vecka 53 har hjärtat fyllts av bland annat…

…Nyårsfirande med värdefull vänskap, skratt, hemmadisco, spel(-vinst), bubbel och i oskattbar närhet.

…Starten på min andra ICA-klassiker. Ok, det är andra gången jag startar den andra omgången. Men bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Den här gången siktar jag på fullbordad symfoni i fyra satser. Två sköna stavlångpromenader har hunnits med och jag har avverkat 14 av det inledande Vasaloppets 90 km.

…Zoomhäng med själssöstra Helena. Samtal om stort och smått, och som alltid i våra möten nya in- och utsikter.

Tacksam och glad blev jag också över den fina nyårshälsningen från kära vännen Pernilla.

Vad är du tacksam över när du ser tillbaka på veckan som gått?