Lånar ord om betydelsen av det som är

”Do you dislike who you are?” Personlighetstestet ställde frågan rakt upp och ner.

Mitt svar – så där snabbt och intuitivt som svar på såna här tester ska vara – fick mig att studsa. ”Instämmer helt”.

Men?! Jag har ju jobbat med acceptans och förlåtelse och självmedkänsla och att omfamna min sårbarhet och med fan och hans moster så länge jag kan minnas?!

Och ändå. Jag gillar uppenbarligen inte den jag är.

Och när jag tänker efter så vet jag att det stämmer. Ett återkommande tema i samtalen med olika coacher genom åren har varit deras iakttagelse att jag är så sträng och fördömande, förminskande och ibland rent ut elak mot mig själv.

Jag ser det också, och så gör jag ett fördömande av mina fördömanden…

Intellektuellt vet jag att vägen ur denna helvetesspiral är att släppa taget. Att släppa taget om att försöka bli (nåt annat än vad jag är – smalare, mer strukturerad, mer balanserad, mer… ). Att vila i varandet. I det jag är. Inte det jag gör. Inte det jag ska bli. I det jag är. Utan etiketter.

Det är svårt. Tycker jag. Att landa det i kropp och själ.

Kanske var det därför instagramposten från Wild Women Sisterhood grep tag så i mig ikväll. Jag har i och för sig inget behov av stolthet. Men av att ”sit back” och ”marvel at my life” lite mer.

Backspegel i tacksamhet och förundran 37

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 37:e vecka tänker jag bland annat på…

… doft av fuktig mossa och svamp i vildmarken.

… äppelplockning och nässelskörd.

… ljuvlig tu man hand-tid.

… vänner som lyssnar när det gör ont.

… samtal som förklarar och för samman.

… löneförhöjning.

… mina härliga kollegor. Vilket team vi är!

… intressanta delresultat i olika uppdrag.

… varmt skumbad efter cykling i regn och motvind.

… älsklingens perfekt stekta schnitzel. Med kryddig klyftpotatis, portvinssås, smörstekta trattkantareller och min improviserade äppel- och lökchutney. Och en inbjudande Pinot Noir till det. Mums.

… att få suga åt sig energi, grundning och lugn i omfamningen med den gamla glesa granen.

Vad är du tacksam för när du ser tillbaka på veckan som gått?

IMG_5127

Backspegel i tacksamhet och förundran 34, 35, 36

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på de tre senaste veckorna tänker jag bland annat på…

… rätten att fritt få välja de människor och idéer som jag vill ska forma Sverige och Stockholm under kommande fyra år. Den förvaltade jag väl.

… älsklingens insats som vallokalsarbetare. Ett föredöme och inspiration.

… samtal om politik med 15-åringen.

… ord från en klok man som gav ett befriande perspektivbyte på mina snurrande tankar. Och därmed hjälper mig att ta mig upp ur malströmmen när den drar igång.

… kroppens förmåga att minnas och påminna.

… känslan när en kommer ut från naprapaten utan den eviga följeslagaren ländryggssmärtan. Lätt som en fjäder!

… tryggheten i hjärna och kropp när jag använder kunskaper och perspektiv som jag byggt upp under de dryga 20 år jag jobbat med att formulera tankar och text kring innovationsfrågor.

… att få välja perfekta presenter till och fira bonusdotter med hela Big Pack.

… upplevelsen av att höra alltmer av vad min kropp och själ säger till mig. Och att agera på det.

… att få skapa klingande magi med kören. I synnerhet i Ivar Widéens ljuvligt melankoliska Elegi.

… friheten i att cyklande ta mig fram till jobb och fritidsaktiviteter.

… samtal och promenader med kära vänner. Om liv och lust.

… att avsluta simningsmomentet i ICA-klassikern. Med 43 vändor i bassängen. 1 timme. Waaaay beyond vad jag tidigare trott om min kapacitet. Men när det gäller – då har jag ett pannben av stål (eller emalj eller nåt annat stenhårt)!

… de fyra vinbärstomaterna. En liten men dock egen skörd.

… doften av äpple som rätt som det är fyller luften.

Vad tänker du på när du räknar dina blessings den senaste veckan? 

Magin i våra huvuden: att betrakta allt som heligt

Idag lånar jag text och tankar av Leo Babauta på bloggen Zen Habits. Det han skriver om är enkelt, men ändå så svårt. Och kanske mer angeläget än vad det först kan synas. För hur skulle vår värld – våra relationer till oss själva, till andra, till naturen, miljön och klimatet – se ut om vi valde att se dem som heliga?

I helighet

När vi vaknar på morgonen går många av oss automatiskt in på våra telefoner eller datorer och börjar läsa, kolla meddelanden, svara på saker och röra sig genom onlinevärlden på autopilot.

Vi fortsätter vår dag på samma sätt,  manövrerar så gott vi kan, hanterar stress och blir överväldigade, rör oss i den fysiska världen och glömmer att vara uppmärksamma.

För det mesta är allt normalt. Vi manövrerar och klarar oss. Goda dagar går det ganska bra. Dåliga dagar kommer frustrationen och stressen till oss.

Men vad händer om vi kan skifta allt på ett magiskt sätt?

Vad skulle hända om vi förändrade hur vi såg allting runt oss, inklusive andra människor, inklusive oss själva, inklusive varje liten sak vi ser?

Prova detta: se varje sak du ser som helig.

Se vad som händer.

Nu ska jag erkänna att ”heligt” är ett laddat ord för många människor som inte är religiösa. Det betyder bokstavligen ”i förbindelse med Gud (eller gudarna)”, och om du inte är religiös kan det verka lite dumt. Men jag tror inte på Gud, och tycker fortfarande om att tanken är att saker kan vara heliga. Lyssna färdigt på mig.

”Helig” är helt enkelt att höja något till nivån av gudomlighet. Det kan vara Gud, om du tror på Gud, men det kan vara gudomligheten i universum, miraklet i existensen och i varje ögonblick. Om du tänker på hur galet det är att vi existerar och funderar på hur underbart och mirakulöst detta universum är… Jag skulle hävda att det är gudomligt, oavsett vad du tror på.

Titta ut: Träd och blommor och fåglar du kan se är fyllda med gudomlighet. De är heliga. Likaså är vinden, stjärnorna, solljuset som faller på främlingars ansikten, förmågan att se färger och att ha ett samtal och en gemenskap med en medmänniska.

Tänk på allt som förändras:

Om du börjar se något som heligt blir det inte längre ”inget särskilt”, något du tar för givet. Du uppskattar helt och hållet skönheten i det heliga objektet eller varelsen.

Om du ser en annan person som helig, behandlar du hen med respekt,  till och med kärlek; du ser djupt in i skönheten i hens själs och brustna hjärta; du är tacksam för din gemenskap med hen.

Om du ser dina ägodelar som heliga, slänger du dem inte i papperskorgen eller lägger dem på vilket gammalt ställe som helst – du lägger undan dem med omsorg.

Om du ser ditt arbete som heligt känner du inte längre att det är en börda, utan en gåva. Du gör det av hängivenhet, med kärlek, i stället för att bara försöka ta dig igenom det.

Om du ser dig som helig, börjar du plötsligt se godheten i dig själv. Du behandlar dig bättre, stoppar hälsosam mat inuti dig själv i stället för skräp.

Om du ser världen runt dig som helig, rör dig genom den med vördnad. Med en känsla av att vilja applådera universum för dess magiska skapelse. Med en känsla av syfte, att vara publiken för detta mirakel, som vill fullt ut uppskatta det.

Se på allt omkring dig med vördnad och uppskattning. Behandla det med respekt och omsorg. Stoppa undan saker med vördnad. Behandla andra som om du kopplar upp dig mot det gudomliga. Och behandla dig själv som en manifestation av universum som på något sätt har fått gåvan att förverkliga sin egen helighet.

Det är sann magi, och den är alltid tillgänglig.

(Min översättning av detta inlägg)