Backspegel i tacksamhet och förundran 46

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 46:e  tänker jag bland annat på…

… bra möte med kompetent vårdpersonal. Trygga, empatiska, pedagogiska.

… körövning med julsånger! Härligt, det var länge sedan nu. Och Otto x 2 står på repertoaren – både Advent och Guds son är född. Båda riktiga julfavoriter hos mig.

… bra balans mellan fokus på jobbet som anställd, egna företaget och fritid.

… mötet med en entusiastisk kund inför kommande workshop.

… presentationen av planerna för renoveringen av vårt kontor. Det blir läckert!

… mötena med såväl ny bekantskap som befintlig vän och fd kollega. Goda samtal är livsluft.

… fnissig och nära chat med väninnor kring lust i kilobyte.

… ännu ett möte i det dubbla mentorskapet med en kollega. Så bra och värdefullt att få lära av varandras kompetens och perspektiv.

… mysig höstpromenad med två av tre barn i solen, i skogen alldeles utanför knuten.

… filmkväll med ett av tre barn. ”The hills are alive with the sound of music…”

… doft och smak av pepparkakor när barnen begick pepparkaksbakspremiär 2018.

… samlad långfrukost, inspirerad av julstämningen som damp ner i och med baket. ”Så här ska vi ha det varje frukost när vi är hos dig, mamma”. Well, om vi börjar med att sikta på lördagar och söndagar så blir det nog bra.

… att vi monterade stereon. Nu är mitt 1800-talsbokskåp också stereomöbel och äntligen hör jag bastonerna i musiken jag lyssnar på här hemma. Inväntar grannarnas reaktion. Steg för steg närmar jag mig målbilden för något slags ”färdig” lägenhet.

… Busan. Ja, katten som jag ville bli av med är fortfarande kvar. Inte optimalt i vardagen. Men hon är gosigare än på länge, vilket kompenserar. Och jag mår trots allt bra av att vila handen på hennes varma päls, att klappa henne, lyssna på hennes spinnande.

Vad fyller dig med pepparkaksdoft, förlåt, tacksamhet när du tänker på veckan som gick?

IMG_5663

#lyrikfredag: morgonmening

blekblå morgonhimmel

möter inre rymd

där mening

varsamt sätts samman på nya sätt

vecklas ut ur dagar nätter som gått

föreslår riktning för framåtfärden

ankrar och lyfter på samma gång.

som trädets rötter

trädets krona

expanderar neråt uppåt utåt

för skugga

hem och frukt

för skönhet

att vila samma öga på

som möter morgonhimlens bleka blåhet.

Soundtrack: cellosvit no 1 i G-dur , Preludium av J.S. Bach

IMG_5653

Där ljuset kommer in

The light is gonna keep you going

Though the dark is gonna help you understand

(Ljuset får dig att fortsätta

Även om mörket kommer hjälpa dig att förstå)

Jag har tidigare citerat orden från Michelle Willis vackra sång It’ll rain today här. Sången påminner mig om att livet är både ljus och mörker, och att mörker inte bara är frånvaro av ljus utan också vägen till insikter som vi aldrig kan få utan smärtan, sorgen, vreden, mörkret.

Brené Brown är inne på samma spår när hon skriver att

“Vulnerability is the birthplace of love, belonging, joy, courage, empathy, and creativity. It is the source of hope, empathy, accountability, and authenticity. If we want greater clarity in our purpose or deeper and more meaningful spiritual lives, vulnerability is the path.”

(I sårbarheten föds kärlek, tillhörighet, glädje, mod, empati och kreativitet. Den är källan till hopp, empati, ansvar och autenticitet. Om vi vill ha större klarhet i vårt syfte, vår mening och mer meningsfulla andliga liv, så är sårbarheten vägen.)

I ett samtal med en kär vän idag kom vi in på att vi idag, mitt i livet, har en större förmåga att möta, leva genom och ta tillvara det som gör ont i tillvaron än när vi var yngre. Att vi båda upplever att vår förmåga att ta in det som är ljust och gott samtidigt ökat, fördjupats.

”Jag vill hellre leva livet i relief än i platt 2D” har jag sagt ibland och skrivit tidigare här på bloggen.

Ytterligare en nyckel till balansen mellan mörker och ljus i våra liv dök upp i kväll i form av ett citat av den persiska 1200-talspoeten Rumi. Det fick bli en Canva av hans ord och en bild från i somras.

Såret

Backspegel i tacksamhet och förundran 45

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 45:e  tänker jag bland annat på…

… upplevelsen när frågetecken rätas ut till utropstecken genom samskapande med grymma kollegor.

… första mötet med mitt livs första fokusperson i rollen som coach.

… novembergrått. Dimma som sveper in staden i ett lätt melankoliskt lugn.

… doftljus. Med mina dofter – av brinnande ved, fuktig skog. Men också energigivande verbena.

… att få bli bjuden på middag två gånger samma vecka.

… att få bjuda fina grannen M på spontanlunch. Både Busan och jag gladdes.

… vänskap.

… samtal.

… kyssar. Mjuka. Långa. Lätta. Heta. Jorosåatt-ä. Få saker är bättre.

… att köra nybil. Sunfleet ger en såna glada överraskningar ibland (nej, inlägget är inte sponsrat).

… att känna urkraften bryta fram vid entrainment hos bästa Therese på e-bar.

… att dansa loss i köket med mig själv.

… att bli påmind om en gammal goding som jag glömt bort, men verkligen gillat och gillar fortfarande: Doobie brothers med Michael McDonald (väl) och What A Fool Believes. Riktigt, riktigt härligt slickt sound.

… mitt duntäcke. Bra livskvalitetshöjare i november.

… skumbad med skumpa (faktiskt också det alldeles själv). En annan bra livskvalitethöjare.

… den varma smaken av garam masala, kompletterad med en lätt brytning av apelsin i linsgryta.

… att baka eget matbröd igen.

Vad har väckt din tacksamhet, din förundran denna vecka?