Som ett tvådimensionellt träd låg den där på betongen. En del av något större som kanske slitits loss av vinden. Ett poetiskt stopptecken för mig att stanna upp vid och reflektera kring.
Inte klar över slutsatsen än. Kanske behöver inte tanken komma fram till något alls. Bara göra ett stopp i det ständigt pågående flödet av kroppens, tankens aktivitet, prestation och på väg:andes någonstans.
För att istället stanna upp och ta in bilden av ett träd i miniformat på marken.
På senare tid har jag återkommande drabbats av en upplevelse av njutning. Det i sig är ju trevligt – livet ger mig många tillfällen och anledningar att njuta.
Den här njutningen har jag dock inte tidigare tänkt på eller sett så tydligt. Eller, jag har sett fenomenet som orsakar njutningen, men inte tänkt på det som just njutning utan mer som späkning eller till och med ett straff.
Jag avstår. Och njuter av det.
Jag njuter av att komma ut ur butiken utan inköp. Njuter av att avstå frukosten och känna kroppens lätthet, få känna riktig hunger innan lunchen. Njuter av att låta mitt engagemang i begynnande sociala mediediskussioner som jag observerar snurrar upp energi och känslor hos mig få klinga av utan att jag fortsätter att delge omvärlden mina klokskaper, briiljanta och fullständigt vattentäta argument och sanningar, de i mina ögon definitiva sista ordet-, sätta punkt- och diskussionsdödarformuleringarna (sagt med viss ironi, det hoppas jag ni förstår. Men bara viss…).
Avståendets handling öppnar dörren till sinnesro och kroppsnärvaro. Det är tillstånd som jag behöver för hälsa och resiliens.
Om sinnesro ser ut på något sätt så är detta ett av de sätten.
Utifrån denna upplevelse, som närmast kan beskrivas som ett slags frälsningsupplevelse (ja, jag känner och upplever intensivt och älskar målande, dramatiska formuleringar), skulle jag ju kunna välja att gå ut och proklamera, ja, missionera avståendets evangelium. Har på köpet nämligen formulerat eller kanske snarare börjat förstå giltigheten i hypotesen att en hel del av våra samhällsutmaningar skulle kunna mildras av avståendets sakrament.
Men jag avstår. Den här njutningen är inget någon kan övertalas till; den måste (som kanske all äkta njutning, frälsning eller upplysning) födas, växa fram inifrån, utifrån och i varje människas unika kontext. Jag stannar därför idag vid att detta ”bara” är min sanning.
Att avstå från att dela mina tankar offentligt väljer jag dock bort. För jag är nyfiken på vilka tankar och känslor som mitt vittnesbörd om avståendets nyfunna njutning väcker hos dig.
Självklart kan du avstå från att dela ditt svar med mig… njut!
Mitt Sverige är en blandning av gamla, nyskapade och nyskapande traditioner, av historia mitt i nutid och ständigt framväxande framtid. Mitt Sverige är fädernelandets granit som genom seklen får nya former genom strömningar, intryck och uttryck från vår omvärld.
För på samma sätt som en individ blir till genom samspelet med andra människor blir mitt Sverige till i flödet av människor, idéer och skeenden, i flödet mellan oss som bott och bor här och den mångfacetterade omvärlden.
Blå himmel och en mångfald av gula blommor. En bild som symboliserar det Sverige jag kallar mitt: ett möjligheternas land för många, genom mötet mellan människor med alla våra likheter och olikheter. Och en blånande, stor och vid rymd att växa och utvecklas i.
Varje nationaldag sedan 2014 återvänder jag till ord av Dilsa Demirbag-Sten (en text jag för övrigt gärna skulle se att DN släpper betalväggen för). Orden skrevs i kölvattnet av kravallerna i Husby 2013. Hon skriver:
Det är inte det rivna och uppeldade som definierar tilliten och relationerna i samhället utan det som finns kvar. Förtroende tar lång tid att bygga upp men går desto fortare att rasera.
…
Vi är samhället tillsammans. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Bli volontär, arrangera sommarläger i musiktextskrivande, anordna fotbollsskola eller varför inte hopprepsturneringar under sommarlovet. Samhällsbygget kan man inte lämna åt andra att genomföra. Det är ekonomiskt svåra tider och svårare lär det bli. Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva.
Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer.
STIG DAGERMAN
Och jag ställer mig frågan på nationaldagen – vad gör jag för att skapa möjlighet att känna delaktighet och ansvar för det samhälle, det Sverige som jag vill leva i och lämna över till mina barn?
Medan jag funderar lyssnar jag på Orphei Drängar som sjunger om den vackra blågula flaggan, en flagga som är min lika mycket som någon annans. En text som kan tolkas chauvinistiskt och murbyggande. Men som också skulle kunna lyssnas på med andra öron: idag ligger tapperheten i att fortsatt värna ett öppet samhälle med respekt för alla människors lika värdighet. En text som jag idag läser som att det kärlekens tecken som kören hyllar handlar om kärlek till landet som jag är född och uppvuxen i, till det svenska samhället med alla dess styrkor och svagheter, det samhälle som format mig till den jag är på gott och ont. Och samtidigt kärleken till och gemenskapen med människorna som delar det med mig.
Och jag lyssnar på Kent, när de, med vad jag tolkar som vemodig ömhet och kanske samtidigt med både kritisk och ironisk hållning, sjunger om dagens Sverige, i all sin komplexitet och mänsklighet. Samma känsla av tillhörighet och tillgivenhet som i OD:s hyllning av den svenska flaggan och det orden i den symboliserade i den tid när K G OssianNilsson skrev dem. Men samtidigt med en mer komplex känsla, i en tid när vi sett och ser hur stolthet över nationen och dess symboler i fanatiska och extrema versioner förminskar och förgör människor.
Kärleken och bekännelsen till de värden som som jag lägger i raderna om den svenska fanan ovan stannar inte vid landets gränser. Men just idag vill jag sätta fokus på oss som delar den plätt på jorden som är Sverige, antingen vi står rent fysiskt med fötterna på just den plätten eller bär den i vårt hjärta.
Så – ännu en happy nationaldag tillönskas dig, bästa läsare! Denna gång i nådens år 2023, när landet vi firar passerar halvmilleniet.
Jag fick en plats med ryggen i tågets färdriktning. En fönsterplats.
Blicken vilar i det som är där ute. Som rör sig bakåt. Som vi som reser lägger bakom oss.
Meter för meter, mil efter mil.
Rälen och banvallens makadamtäcke på parallellspåret susar förbi så snabbt att de bara blir bruna linjer på rosagrå massa.
Slyet och småträden i kanten hastar vidare, fullt urskiljningsbara.
Åkrarna, vägarna och vattendragen bortom sveper lojt och lustfyllt förbi fönstret i eleganta, behagliga linjer som försvinner i fjärran.
Jag överraskas av stillheten som uppstår när jag för en stund låter ögat vila på det som tillryggalagts. På det jag lämnar bakom mig, istället för att hela tiden ha blicken riktad mot det som kommer. Jag tar in och låter tanken, känslan sjunka en stund.
Det är så lätt att fastna i stirrandet ut i okänd framtid, mot det som ska komma. Oavsett om det är med oro, hopp, tillförsikt, glädje eller otålighet.
Det är så rofyllt, kanske vemodigt, kanske förundrat, kanske bara… att rasta blicken på det som passerat. Att iaktta, låta det glida bort och in på sin plats i minnets, erfarenhetens mer eller mindre medvetna arkiv.
Dessa dagar av firande av livets återkomst i kyrkor och med naturens obändiga våg av växtkraft i vårtid är samtidigt livets bräcklighet och slut intensivt närvarande i sinnet.
Från vårt första andetag till vårt sista har vi en i förväg okänd tid att förvalta. Statistiskt sett så där 4 000 veckor. Så lätt det är att ta för givet att vi alltid har decennier, år framför oss. Så lätt att tänka att ”då ska jag minsann…” följt av valfri uppgift eller tillstånd som vi känner viktigt, meningsfullt, eftersträvansvärt.
Meningsfullt skrev jag. Och läser samtidigt om hur allt färre av svenskarna upplever meningsfullhet i tillvaron, där mellan det första och sista andetaget. I en ny rapport från Kairos Future uppger 58% att de upplever sina liv som meningsfulla, vilket är en kraftig minskning från 84% år 2003. I Föreningens Valvs senaste nyhetsbrev målar Joel Halldorf med några korta penseldrag upp en minst sagt tankeväckande och alarmerande bild (tänkte först skriva oroande, men för sjutton, det här är inte oroande, det är alarm som gäller):
I veckan har flera riksmedier skrivit om långa väntetider på Barn- och Ungdomspsykiatrin. BUP har varit en pågående katastrof under allt för många år, och på många håll i landet saknar man resurser att möta behoven. Det betyder att desperata ungdomar och familjer inte får hjälp när de som mest behöver det. Det borde toppa nyhetsflödet och de politiska diskussionerna vecka efter vecka tills problemet är åtgärdat, men så är det inte.
Behoven fortsätta bara att växa. Antalet patienter på BUP:s öppen- och heldygnsvård har ökat med 14 procent de senaste fem åren, och besöken dit med 16 procent. Dessutom söker sig allt fler med psykiska besvär till öppenvården. Det är inte de tunga psykiatriska diagnoserna som ökar, det vill säga schizofreni och sjukdomar med genetisk bakgrund. Det som skenar är i stället ångest, utbrändhet och depression – alltså sjukdomar som har social orsaker.
Föreningen Valvs nyhetsbrev 14 april
När livet är som bräckligast och skörast behöver vi varandra som allra mest. För mig personligen lever jag än så länge med definitionen av meningen med livet som att möta andra människor. I sorgen, oron, vreden, men också i glädjen, gemenskapen och hoppet. I ärlighetens namn fastnar jag ofta i aktiviteter och tankebanor som gör att jag glömmer bort att hålla kontakten, att se och bli sedd, att mötas. Ändå håller jag fast vid den definitionen.
Och jag är lyckligt lottad: jag har en bra bostad och stabil ekonomi, goda nära relationer, jobb som jag upplever som meningsfulla och utvecklande, hyfsad hälsa. Men förutsättningarna för meningsfullhet i livet handlar inte bara, som inte minst Viktor Frankl skrivit och vittnat om, om hur man har det. Jag har själv upplevt meningslöshetens tunga kvävande blymantel, mitt i den på ytan så förtjusande villa- och familjeidyllen.
Det går att skriva, och det skrivs, spaltmeter på spaltmeter om den psykiska – och i, som det verkar, ökande utsträckning existentiella – ohälsan. Jag ska avrunda här, i en reflektion föddes ur närheten till livets skörhet och oförutsägbara slut i kombination med vikten av att mötas, finnas där tillsammans när oron och sorgen är som mest brännande intensiv.
Texten i inläggstiteln kommer från en sång på albumet Nu sjunger näktergalen. Eva Dahlgren sjunger Georg Riedels melodi och suger in mig i texten av Barbro Lindgren. Sen svämmar kroppen och känslorna svämmar över när Göran Klinghagens elgitarr avlöser med ett solo, som målar en desperation över att ta tillvara livet, i just den här dagen, som alltid är den första dagen i någons liv, den sista i någon annans.
