Återblick på vecka 2 2019

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått, som ett sätt för mig att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst eller lyssnat på. Årets andra vecka…

… är jag tacksam för

  • tiden med barnen. Den där vi pysslar var och en med vårt och den där vi umgås. Över mat, städning eller spel, på promenad eller framför TV:n.
  • återfunnen vänskap.
  • professionella förtroenden.
  • träden, som blivit mina allierade i att uppmärksamma glädjen.
  • den i mina ögon vitalisering av politiken som det innebär att de två liberala partierna tagit ett kliv ur en allians där konservatismen växer sig allt starkare.

… har jag lärt mig

  • att använda en Xbox-kontroll. Jag kör visserligen som en kratta i sonens Forza Horizon, men det är kul! Och han växer av att få lära mig det han behärskar fullt ut.
  • att göra en riktigt god tomatsalsa. På fri hand. Annars vore det väl inte jag, som har notoriskt svårt att följa recept.

… har jag lyssnat på

  • senaste avsnittet av podden Ett samtal, där Helena och Caspian samtalar om tempo. Tänkvärt, med ett skönt samtals – just det – tempo.

… har jag läst

… har mitt mantra varit

  • ”Jag är hel”. Med mitt mörker och mitt ljus. Med mina styrkor och svagheter (inte sällan samma saker, fast ur olika perspektiv), med min historia, mina drömmar och drivkrafter, mitt mod och mina rädslor. Jag behöver ingen annan för att bli hel. Däremot är den jag är i relationer med andra en del av den helhet som är jag.
Den nya bron över Årstabäcken fångade mitt öga och fångades på bild när vi tog en ”fånga dagsljus-promenad”.

Vad har du noterat denna vecka?

Vill du känna glädje? Pröva att titta på träd!

På väg in till jobbet i betongcity lyssnade jag på senaste avsnittet av On Being. Konstnären och illustratören Maira Kalman samtalar med Krista Tippet om ”vardagliga saker att bli förälskad i”. Just när jag kom upp på Vasagatan från pendeltåget, börjar de prata om träd.

Krista Tippet säger: ”Här är en annan rad av dig som jag älskar: ”Vi ser träd. Vad mer behöver vi?” Och Maira Kalman svarar: ”Det är så sant. Det är tungt att vara ledsen. Och naturligtvis tittar jag alltid på de saker som gör någon mindre ledsen, det vill säga glad, vilket inte är ”det vill säga” överhuvudtaget. Så att gå och titta på träd är verkligen en av världens härligheter, och vi säger ”var glad!” när vi ser såna saker.

Samtalet löper vidare. De konstaterar bland annat att träd ”bara är”. Och Maira Kalman avrundar med att säga: ”du vet, löv växer på träd, och fåglar sitter i träd, och fåglar sjunger, och det är ett enda helt vackert paket”.

Eftersom jag har glädje som intention denna måncykel, hajade jag till. Att betrakta träd och bli glad av det? Tja, varför inte? Jag testade med de vinterkala, jämnt och glest utplacerade träden som var det enda organiska material (förutom människorna) som prydde Vasagatans trottoarer. De såg lite lessna och malplacerade ut. Men visst, deras spretiga, levande och lätt anarkistiska (om än beskurna) form var vilsam för ögonen.

Så kom jag fram till Norra Bantorget och parken. Där breder träden ut sig på ett annat sätt. Och där väntade den på mig – glädjen över skönheten i kronornas former, barkens olika textur beroende på sort, det harmoniska mötet mellan stammen och marken. Inget träd är det andra likt. Ändå är de fulländade som just de exemplar de är.

När jag började bläddra bland mina bilder till de här raderna om den nyupptäckta källan till glädje, fick jag syn på att sambandet mellan träd och glädje inte är nytt för mig. Jag älskar uppenbarligen att betrakta och fotografera träd med alla deras detaljer och i deras olika sammanhang!

Återblick på vecka 1 2019

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått, som ett sätt för mig att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel få syn på saker som jag är tacksam över, något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst eller lyssnat på.

Jag är tacksam för…

  • att jag svarade upp mot mina behov och önskningar vad gällde nyårsaftonsfirande.
  • att ha fått njuta vänners matlagningskonst: P:s jordärtskockssoppa och E:s Skagentoast och Biff Rydberg. Värsta lyxen!
  • djup och nära vänskap, utan förställan eller masker.

Jag har tränat på att…

  • ännu en liten bit släppa taget om min ryggmärgsföreställning om vad jag och livet i eller utan parrelation är.
  • att notera och ge lite extra fokus åt sånt som ger mig glädje – min intention för årets första måncykel (vad det här med måncykel och intentioner handlar om beskriver jag kort här).
  • packa ner julsaker. Inte minst innebar det hård mental träning.

Jag har blivit påmind om…

  • att jag borde ha en bättre katastrofberedskap än den obefintliga som jag nu har. Ett spritkök kanske borde införskaffas. Och (en liten) vattenreserv ordnas.
  • livets skörhet.

Jag har lyssnat på…

  • Judith Hill – fick ett tips som ledde till en nyupptäckt för mig. En röst som tar tag och inte släpper greppet. Lyssna exempelvis på en av mina favoriter Beautiful life, lyssna sen lite till och njut.

Jag har tittat på…

  • Konsten att städa med Marie Kondo på Netflix. Jag har läst boken, jag började tillämpa principen att bara spara sånt som ”sparks joy” – sånt som skänker glädje – och som jag vill ska vara en del av min framtid när jag packade inför flytten till Årsta. Det börjar bli dags för ett omtag, så det här var bra inspiration.

Vad dyker upp hos dig när du tänker tillbaka på veckan som gått?

Källa: Headspace

Hållbar ekonomi är min intention för 2019

De senaste tre åren har jag valt att sätta ett årsord, en intention, för det kommande året istället för att avge ett nyårslöfte. 2016 var det Sanning och balans, 2017 Varsam glädje och 2018 Hälsoglädje. Inför 2019 väljer jag intentionen Hållbar ekonomi.

Alldeles för ofta har jag för mycket månad kvar i slutet av pengarna. Och det skapar en stress som jag inte mår bra av. En stress som påverkar alla andra områden i livet – energi för jobb och fritid, energi och närvaro i relationer med andra och mig själv.

Därför väljer jag att under 2019 utforska hur jag kan forma en mer hållbar relation till min ekonomi. Både på kort, månatlig, sikt och mer mer långsiktiga ekonomiska mål i sikte, inklusive pensionen.

Det handlar om pengar in likaväl som pengar ut. Hur kan jag skapa fler intäktsströmmar (om än små) än löner och eventuell utdelning från mitt eget bolag? Och hur kan jag få mer kontroll över pengaströmmarna ut från kontot?

Som det känns när jag skriver detta inlägg kommer jag inte att blogga lika ofta om just denna intention som om de tidigare årens. De har varit av mer… emotionell, mental och fysisk karaktär typ. Och det har jag mycket lättare att dela med mig av.

Funderar på vad det är som ger tveksamheten. Inser snabbt att det är skammen, den fula filuren, som sitter där på axeln och hånflinar åt mig. Skammen över att inte göra rätt, inte ha kontroll, inte vara vuxen på riktigt…

Det i sig är en anledning att utforska det här med hållbar ekonomi. För ett område i livet som domineras av skam, kan aldrig bli riktigt hållbart tänker jag.

Därför jag kanske ändå ska utmana mig i att försöka formulera ett och annat blogginlägg om insikter, lärdomar, reflektioner kring mitt utforskande av hållbar ekonomi under året, här på bloggen med namnet Saras Goda. Saras Goda relation till ekonomi liksom.

Om du skulle välja att läsa ett sånt inlägg här, vad skulle du vilja att det handlade om?

När jag skulle välja bild till det här inlägget började jag oreflekterat att söka efter något som andades ekonomi, typ pengar. Men jag insåg att jag faktiskt ville ha samma känsla i bilden som för 2018 års intention Hälsoglädje – för intentionen handlar faktiskt inte om pengarna i sig, utan om att hitta ett förhållningssätt till de där pengarna som skapar samma sorts utrymme i livet, samma känsla och upplevelse i mig som Hälsoglädje: styrka, smidighet, frihet, glädje, handlingsförmåga. Därför väljer jag helt sonika att uppdatera förra årets bild.

Årsbokslut 2018

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2019.

Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2018

2018 har varit ett år då stora delar av verksamheten stabiliserats efter en längre tid av kris och rekonstruktion. På många sätt är de mentala, själsliga och fysiska resurserna i den verksamhet som är jag i bättre balans än tidigare år. När jag går igenom den löpande redovisningen för året i form av blogginlägg, dagboksanteckningar, bilder och kalendernoteringar ser jag en tydlig trend mot ökat välbefinnande och tillfredsställelse med tillvaron. Jag stänger därför böckerna även detta år med gott mod.

Ett viktigt bidrag till mitt välbefinnande och tillfredställelse har varit min årsintention för 2018, Hälsoglädje, som getts många konkreta uttryck under året. Ett exempel är ökad regelbunden vardagsmotion, som jag upprätthållit framförallt genom utmaning och pepp från ICA-klassikern (den fick mig att börja cykla igen, och till och med spänna på mig längdskidorna för första gången på många år). Likaså har jag allt som oftast börjat dagarna med en grön smoothie och minskat på matportionerna. Kombinationen av träning och kost har gjort att jag divesterat totalt åtta kilo av mig under året. Även vanan att meditera regelbundet, med stöd av appen Headspace och sedermera även appen Insight timer, boostat med en heldagsretreat hos Mindfulnessgruppen, har också bidragit till mitt fysiska och psykiska välbefinnande.

Jag har fortsatt att boa in mig i min lägenhet efter den omlokalisering till Årsta som skedde under 2017. Även om inte renovering och övriga inredningsinsatser har genomförts med samma tempo som jag ursprungligen planerat, utvecklas mitt boende sakta men säkert i riktning mot den bild jag har i huvudet.

Under 2018 har bland annat mina gröna fingrar väckts till liv igen, genom pysslande med min altan och den minimala rabatt som kantar den. En blandning av rosor, dvärgsyrén, kaprifol, lavendel, persilja, gräslök, mynta, smultron och oregano trängs i rabatten. I den av Hemmasnickrat inköpta odlingslådan planterades hallon (som dog), svartvinbär och två tomatplantor.

Den parrelation, som etablerades under 2017, omvandlades under hösten till en värdefull vänskap och en annan form av närhet. Jag tänker tillbaka på vår tid som par med massor av fina minnen, kärleksfulla ord och gester, gemensamma kurser i bonsai och skrivande, promenader, stunder i varandras sällskap och närhet hemma i Stockholm och på utflykt i Närke och Ångermanland.

Frågan om att söka en ny relation eller först fokusera på att ”bli hel i mig själv” kom därefter att uppta en stor del av den tankeverksamhet som inte ägnades jobb eller barn. Jag landade i att sätta tvåsamhetslängtan på hold för att försöka landa i en acceptans av tanken att världen inte går under eller jag sönder även om jag kanske aldrig mer skulle komma att uppleva en etablerad parrelation. Denna för mig hårda övning har gett resultat. Även om tanken fortfarande inte är, och kanske aldrig någonsin blir, smärtfri att hantera, så kan jag nu leva med den. Det innebär samtidigt att jag inför det kommande året nu i lugn tillit väljer att öppna för vad livet för med sig – eller ej – när det gäller kärlek.

En händelse av avgörande betydelse under året var beslutet att sluta med antidepressiv medicin. Avgörande – därför att händelsen grundade sig i insikten att den uppfattning att jag lever med kronisk depression som jag haft sedan 2006 då utmattningsdepressionen slog till, inte var giltig. Jag har under året konstaterat att jag ingalunda lider av depression längre. Då blev detta ett viktigt steg för mig (för mig, vill jag betona, det är absolut inte någon generell uppfattning om vad som är rätt och fel för andra i frågan om antidepressiv medicin). Däremot är jag högkänslig, vilket jag vetat sedan ett par år, och har därför nära till tårar och starka känslor, inklusive ångest, liksom glädje och kärlek. Som övriga egenskaper, är detta både en styrka och en utmaning att leva med. Men det är jag, och den som jag nu vill leva med fullt ut.

Verksamhetsgrenen som förälder fortsätter att utvecklas i takt med utvecklingen i de tre dotter- och sonverksamheterna. Vid årets bolagsstämma i koncernen konstaterades att föräldern utvecklat sitt tålamod i gynnsam riktning under året. Tacksamheten och förundran över att få finnas i barnens liv, om än fullt ut bara varannan vecka, fortsätter även den att utvecklas mot ständigt nya höjder.

Året med barnen har inrymt många guldstunder. Aktivt umgänge i spel- eller filmkvällar, gemensamt skapande av musik, mat eller sömnad, resor som till Medeltidsveckan i Visby och till Island på bilcampingäventyr. Eller bara genom att ha dem i närheten, som på den här bilden:

Tacksamhet känner jag också för relationerna med min övriga familj, mina vänner och kollegor. De sammanhang som ni är för mig vara en del i, där jag är trygg i att vara accepterad och önskad, där vi kan turas om att be om hjälp och om att få stötta, är livsviktiga för mig.

Verksamhetsgrenen försörjningsarbete har även den konsoliderats under året. Jag har efter hand funnit mig mycket väl tillrätta som designstrateg på Usify, vars syfte ”Vi ser människor och skapar möjlighet för meningsfull förändring” verkligen väcker djup resonans hos mig. Många roliga och intressanta uppdrag har genomförts under året. Särskilt roligt, lärorikt och utmanande var det att bidra i strategiutvecklingen i ett stort industriföretag, i synnerhet som detta nog var mitt första renodlade uppdrag för en privat aktör. Verksamheten i mitt eget bolag har haft fokus på följeforskning i två intressanta processer under året, men även rymt musicerande i form av ett roligt inhopp som körledare i Norrmalmskyrkan.

Utbildningsbudgeten har under året varit prioriterad i verksamheten som är jag under året, både i ekonomiska och tidsmässiga termer. Den har omfattat allt ifrån bonsaikurs, skrivarkurs med kärasten Eric och vännerna Helena, Tess och Eva-Karin, kulningskurs och påbörjade, men ej avslutade universitetskurser i Filosofi och Det professionella samtalet till School of High Heels med Tess och, sist men inte minst, Certifieringen i coach- och ledarkompetenser.

Kurserna har också bidragit till min hälsoglädje – förutom när det blev väl många kurser samtidigt under ett tag – , eftersom nyfikenhet, utforskande och lärande är grundläggande delar i mitt psykiska välbefinnande. Den nyuppväckta läslusten bidrog även den till att möta mitt behov av att utforska nya tankar och perspektiv. 27 böcker lästes ut under året, och registrerades i min läsutmaning på Goodreads.

Professionellt stöd i utforskandet av den verksamhet som är jag har under året också inhämtats dels från min outgrundligt kloka coach Alla Pétursdóttir, dels min kiropraktor med magiska händer, Therese de Gasperi, som med Network Care som metod hjälper mig till ny frihet för känsla och energi genom att jobba igenom lagren av i kroppen inlåsta spänningar.

Under året har också skapande aktiviteter bidragit till verksamhetens gynnsamma utveckling. Kreativiteten har också getts utrymme i fotograferande och skrivande, även om bloggandet inte blivit lika dagligt som min ursprungsambition var inför mitt femtionde levnadsår (och fotona lyser med sin frånvaro i detta inlägg eftersom wordpress gjort ändringar i sina bildvisningsinställningar och jag inte lärt mig hantera de nya än – se där, något att börja 2019 års utforskande med!). Körsången finns också kvar i mitt liv. Jag valde visserligen att formellt sluta i Stockholm City Voices inför vårterminen, men började under hösten i vokalensemblen Ars Longa med bas i Enskede kyrka.

Det utbyte av verksamhetens styrelseordförande Busan mot mig själv som jag försökte få till under hösten, genom att på Facebook efterfråga en ny verksamhet för Busan att ta över styrelseklubban, i avblåstes, då inget fungerande alternativ kunde uppbringas. Jag fortsätter därför att tillsvidare njuta av värmen och mjukheten från Busans huvud på min arm och ljudet av hennes snarkande snusande när hon sover middag och låter sig klias på magen.

Sammanfattningsvis: det har varit ännu ett år i stark relief. Med väninnan A:s ord, ett år i technicolor. Många ljusa stunder har varvats med inslag av mörkare toner. Periodvis har en stark frustration över livet gjort sig påmind. Genomgången av den löpande redovisningen för året har dock påmint mig om att jag också, och allt oftare, lever med en annan ton i tillvaron. Jag väljer därför att avsluta min årsredovisningen för den verksamhet som är jag, Sara, år 2018, med ord som jag skrev här i februari:

… just nu lever jag mitt liv till fullo efter vad jag känner är viktigt och riktigt för mig. Inte så att jag aldrig missar träningen eller meditationen eller att äta nyttigt eller aldrig tappar tålamodet längre. Men jag har börjat lägga till vid stranden av förmågan att vara varsam och vänlig mot mig själv, och jag har allt oftare fokus på riktningen i mitt liv snarare än enstaka händelser. Förunderlig insikt. Insikt och livsläge att vara tacksam över. Och tacksam är jag för alla dem av er som hjälpt mig hit på något sätt. För en sak vet jag: även om jag gjort mycket av resan själv, hade det aldrig gått utan er.