Backspegel i tacksamhet och förundran 27

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugosjunde vecka tänker jag bland annat på…

… egentid.

… lugna dagar på kontoret med tid att jobba undan och att samtala med kollegan om livets viktigheter.

… lunch med kära vännen Tess – småprat om spännande planer.

… en lååång magisk kväll på Af Chapmans däck i strålande sol med älsklingen.

… fotbollskvällar gånger två i älsklingens sällskap.

… en lång lat lördagsmorgon i hans famn.

… att få träffa hans vänner för första gången. Kvartsfinalsgemenskap som sedan fortsatte med boule och pastis i Rålambshovsparken. Très agréable!

… cavafrukost med jordgubbar.

… att jag skjutit startskott för mig i ICA-klassikerns simningsmoment. Började med 500 meter i bassäng – 1/6 av sträckan avverkad.

… att få en emoji i ett sms från ett barn som tidigare föraktat såna pinsamheter.

… att sitta på min altan och njuta av värme och grönska. Nu är det hallonblom och kaprifol som fångar min uppmärksamhet.

… att jag fortsätter att njuta av cykling utan utmaning.

… de enkla glädjeämnena ofta är de bästa.

Vad gläds du åt, vad njuter du av?

Genom sökaren

Jag har hamnat i en fas där de skrivna orden inte kommer lika lätt som de brukar. ”This too shall pass” tänker jag, och stressar inte över det. Läser med både ögon och öron istället, och, apropå faser, så är jag inne i en fotograferande fas igen.

De senaste veckorna har jag plockat upp min kamera (systemkameran, inte iPhonens – den använder jag lika frekvent som vanligt) betydligt oftare än på länge. Inspiration har kommit från skickliga fotografer bland vänner och bekanta, genom en kort grundkurs i fotografering för någon vecka sedan och inte minst av av den formidabla fotoglädje som midsommarfirandet på Skansen erbjöd.

När jag är i fotoinspirationsfas märker jag att jag kopplar på detaljseendet på ett annat sätt och blir mer uppmärksam på färgkombinationer, texturer och strukturer. Himla kul. Och med en stor potential att utvecklas i om jag säger så – det är ju inte den dyraste tekniken som gör fotografen. Det är blicken för bilden, för ögonblicket, formen, kompositionen. Att fånga en berättelse, ett budskap i en avbildning av ett ögonblick. En fascinerande utmaning utan begränsningar!

Några ögonblicksberättelser från de senaste veckorna bjuder jag på här. Titta gärna in på mitt Flickr för fler bilder. Och om du är fotointresserad och vill lämna kommentar på någon särskild bild med tips på vad jag ska kan tänka på i fortsättningen i fotografering eller efterbehandling,  eller kring någon detalj som du kanske ser och gillar, så blir jag glad!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Backspegel i tacksamhet och förundran 26

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugosjätte vecka tänker jag bland annat på…

… att jag sent omsider lämnat in alla uppgifter i Kulningskursen.

… att jag är färdig med cykelmomentet i ICA-klassikern. Funderar nu på att formulera en egen utmaning, eftersom jag märker att momentet att ticka av en delsträcka mot ett förväg definierat mål får mig att uppbåda envishet och uthållighet.

… jobbmöten som lämnar en bra känsla i magen. Dels när saker och ting går i en riktning som jag jobbat för länge, länge. Dels när jag och klienten får nya insikter tillsammans.

… att jag lyckades observera, hantera och förstå min kropp så pass väl som jag gjorde i torsdags i tandläkarstolen.

… upplevelsen av Avengers: Infinity war med två av kidsen. Deras inlevelse är i en helt annan dimension än min.

… att boende och resa till Medeltidsveckan nu är bokat för mig och 15-åringen. Och att produktionen av hens tidstypiska klänning är igång!

… att tjuvlyssna till samtalen på flytande engelska mellan 10-åringen och hens spelkompisar. Som befinner sig i England och på Maldiverna. It’s such a new world de lever i, kidsen.

… att jag landat i att det är ok, ja, till och med bra, att jag inte hittar på en massa saker med (för?) barnen hela tiden. De behöver få upptäcka styrkan i självsamheten, som är mitt nya favoritord.

… känslan av att vara nyklippt och nyfixad runt ögonen. Freeeeescht lixom!

… middagsgemenskap med kära vännerna P och A och barnen.

… att 15-åringen beordrar mig bort från köket och ut till mina gäster vid sagda middag, och sen fixar det vi inte hann med innan gästerna kom till varmrätten och hela desserten. Moderslyx!

… finbesök i trädgården.

Självsamhet i tvåsamhet

Har precis börjat läsa Själv – kraften i egentid av Linus Jonkman. Jag har alltid haft stort behov av just egentid. Har alltid tyckt om att vara själv, gå på bio själv, gå ut och äta själv, gå på promenad själv, gå på kurs själv – ja, helt enkelt umgås med mig själv. Jag åsidosatte det länge till förmån för tvåsamhet och, framförallt de senaste åren, för familjetid. Inte för att jag var tvingad därtill, men för att jag ville det – också. Behovet av egentid tog sig alltför sällan upp till den nivå där det kunde formuleras som vilja, än mindre prioriteras, av mig.

Sedan ett par år (sedan jag deltog i bloggutmaningen #blogg100 2015 och 2016 närmare bestämt) har jag förstått att jag är lagd åt såväl det högkänsliga som det introverta hållet (jag vacklar på gränsen mellan ambivert och introvert, beroende på dagsform). Och eftersom jag lever mer i huvudet än i kroppen, är det när jag får yttre etiketter på mina egenskaper och erfarenheter som jag börjar ta dem på allvar. (Ok, jobbar på att lyssna på min inre röst lite mer. Intuition och självtillit är ju ganska bra saker.)

Är därför så tacksam över att älsklingen min, precis som jag, har behov av självsamheten, som Jonkman kallar det, och att han dessutom är bra på att värna detta behov. Där jag skulle ha kunnat springa hals över huvud in i tvåsamhet och närhet så fort tillfälle gavs för att säkerställa att jag fortfarande var önskad och vald, utmanas jag i att stanna upp och vänta in min egen själ, mitt eget själv.

Just nu är jag i en fas där jag landar mjukt i utmaningen. Där jag får träna på att välja inte bara älsklingen, utan också mig själv. På att bli vald och älskad, inte bara av älsklingen, utan också av mig själv. Och där lugnet i detta har börjat gro igen. Jag känner att det gör mig gott. (Och det behöver jag inget yttre kvitto eller etikett för att konstatera.)

Därför talade ett citat om ett starkt (eller gott) äktenskap av poeten Rainer Maria Rilke i Jonkmans bok så starkt till mig. Jag letade upp sammanhanget för citatet, och så här skrev Rilke om det goda äktenskapet (eller som jag väljer att tolka det, kärleksrelationen.):

Enligt min åsikt handlar äktenskapet inte om att skapa en snabb gemenskap genom att riva ner och störta alla gränser, snarare är ett gott äktenskap är det där varje person utser den andre till väktare av sin ensamhet och därigenom visar denna det största förtroendet han kan ge.

En samexistens av två människor är en omöjlighet och, där den existerar, en inskränkning, ett ömsesidigt avtal som berövar en part eller båda deras fulla frihet och utveckling.

Men när insikten grundats om att det råder ett oändligt avstånd även mellan de människor som står varandra närmast, kan de njuta av en underbar existens sida vid sida, när de lyckas älska rymden mellan sig, som ger dem möjlighet, att alltid se varandra i full gestalt och framför en stor himmel!

Rainer Maria Rilke i Brev till Emanuel von Bodman                              (min översättning)

Från Rilkes ord associerar jag vidare till Khalil Gibrans ord om äktenskapet:

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Giv varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.

Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar, Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; Ty templets pelare står åtskilda, Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga

Eken och cypressen. Det är vi det. Med hjärtana lagda i livets hand. Vårt gemensamma och samtidigt självsamma liv.