Lånade tankar: ”Jag vill också vara med och förändra världen”

Ninnis bloggpost igår tog tag i mig. Jag känner igen mig så djupt i hennes ord, och är tacksam för hennes sätt att säga det:

Jag vill också vara med och förändra den här världen. Jag försöker bli mer och mer medveten om vad som rör sig i mig. Jag vill inte vara ett offer för omständigheter utan istället påverka mitt eget välbefinnande, så långt jag bara kan. Jag är mitt eget levande bevis. Jag har gått från offer till livslevare genom att ta ansvar för det jag kan ta ansvar för. Mig själv, mina tankar, känslor och handlingar. Det var ett sabla rotande i tankar och känslor för ett antal år sedan. Svårt ja, men idag är jag väldigt tacksam för att jag gjorde det hästjobbet. Trots att det var motigt och gjorde ont. Nästan allt det onda är borta nu.
Läs gärna hela hennes inlägg Jag vill också vara med och förändra världen.

Läst: Mindfulness i hjärnan

Rätt som det är dyker det upp någon krönika eller artikel med temat: ”Åh, jag blir så stressad av mindfulness” eller ”Våga vägra utveckling, inklusive mindfulness och sånt humbug”. Eftersom jag själv har haft och har har stor hjälp av mindfulness och meditation i att hantera mitt tidigare sjukliga stressande och nedsablande av mig själv stör jag mig på den förenklade bild av mindfulness och meditation som författarna till dessa krönikor förmedlar.

För att fräscha på min intellektuella förståelse av vad mindfulness är, och därmed min förmåga att till andra förmedla vad det handlar om för mig, har jag bestämt mig för att läsa om de böcker som var min första kontakt med ansatsen:

IMG_4160 kopiaSå jag stegade i väg till bokhandeln, för att shoppa. (Kan jag välja, väljer jag den fysiska bokhandeln. Älskar atmosfären och väggarna som är fyllda med kunskap, livsöden, frågor och reflektioner. Även i den mest strömlinjeformade Akademibokhandel.) Kom ut med en annan bok av Åsa Nilsonne, Mindfulness i hjärnan, som kombinerar forskning om hjärnans funktion, inte minst om dess plasticitet (dvs. förmågan att omforma de neurologiska banor som styr våra tankar och känslor), med mindfulnesspraktik.

Nilsonne sätter i inledningsordet in mindfulness i samma mänskliga strävan efter något bättre som konsten och filosofin sedan tusentals år i stor utsträckning undersökt – ”ett vaknare, lugnare, mer handlingskraftigt liv”. Eller, som jag tänker, för den delen ett liv i integritet, lyhördhet och empati. Nilsonne menar att vi i neurovetenskapen och neuropsykologin får nya redskap för att förstå oss själva och hur vi kan utveckla vår hjärna i den riktning vi eftersträvar.

Boken är ett intressant kondensat av olika förhållningssätt till mindfulness: här finns samma introducerande genomgång av grundpraktiken som i Vem är det som bestämmer…: Observera, Beskriv, Acceptera – döm eller värdera inte automatiskt. (Mindfulness handlar alltså inte om att tömma hjärnan och inte tänka på någonting, om nu någon fått för sig det.) Det finns också ett kapitel om mål och beslut. I varje del kopplar Nilsonne ihop mindfulnesspraktiken med kunskapen om hur hjärnan fungerar, och ger också exempel på hur mindfulnessbaserad terapi används i olika situationer. De praktiska metodkapitlen illustreras genomgående med berättelsen om Erika och om hur hon reagerar på en händelse utifrån olika tillämpningar av mindfulness. Lite kryper det i mig när Erika väljer ett tankesätt som blir oerhört resonerande och förutseende – så himla klokt och rekorderligt helt enkelt – men å andra sidan mår både hon och hennes relation antagligen mycket bättre av de valen än de där hon reagerar med ryggmärgen.

Vidare reflekterar författaren över hur synen på och acceptansen av mindfulnessbaserade behandlingsmetoder förändrats sedan hon själv kom i kontakt med fenomenet, och om skillnaden mellan dagens stabila vetenskapliga underbyggnad inom den somatiska medicinen kontra den mer outvecklade inom den psykiska – inte minst orsakad av den okunskap vi har och har haft om hjärnans funktionssätt. Hon gör en liknelse med kemins utveckling – för 200 år sedan var det i hög utsträckning en förvetenskaplig företeelse, präglad av mystik och ockultism. Men vetenskapsmän som Berzelius systematiserade, utvecklade nya metoder och instrument och fram växte en helt ny typ av kunskap som avmystifierade och dessutom i stor utsträckning gjorde det möjigt för människan att forma naturen efter sitt eget skön. Nilsonne menar att mindfulness och delar av psykologin står på samma plats idag som kemin gjorde på Berzelii tid. Onekligen en intressant tanke!

Boken innehåller också en överblick över olika mindfulnessbaserade behandlingsmetoder inom vården, på ett sätt som nästan ger kursboksintryck.

Nilsonne ger en överblick över vad forskningen idag säger om effekterna av mindfulnessträning – i det sammanhanget pekar hon också på de utmaningar som forskningen om mindfulness står inför: ”bättre metodologi, mer stringenta studier, tydligare frågeställningar och större konsensus om vad det är som bäst behöver tränas när målet är att bibehålla eller förbättra vår hälsa”. För som läget nu är, är det spretigt – även om konsensus finns om att ”mindfulnessbaserade interventioner kan vara till nytta vid ett brett spektrum av psykiatriska och andra tillstånd”. Författaren riktar också kritik mot de förenklade varianter av mindfulness som sprids: ”lev i nuet” utan närmare kvalifikationer och sammanhang, och som sannolikt ligger bakom de krönikor som jag gnällde över i inledningen till det här inlägget.

Här finns dessutom ett tankespjärnande kapitel åt frågan om mindfulness, andlighet och förändrade medvetandetillstånd. Vad är friskt, vad är ”en andlig upplevelse”? Och författaren landar i slutsatsen att både den kliniska psykologin och den sekulära vetenskapen behöver mer kunskap om andliga upplevelser – något som jag som varandes intresserad av krockar och kombinationer av olika kunskapsområden starkt bejakar.

Jag är lite osäker på vilken målgrupp boken har. Den är förefaller dels vara skriven som ett inlägg i en vetenskaplig debatt om psykologins, mindfulnessansatsernas och den kliniska kunskapens roll och förutsättningar i den evidensbaserade vården. Dels vänder den sig till sådana som jag – lekmän med intresse av såväl mindfulness som neurovetenskap.

Min varma rekommendation får boken definitivt – åtminstone om du som är lässugen är intresserad av hjärnans funktion och hur den påverkas av mindfulnesspraktiken. Om du ”bara” är intresserad av att förstå vad mindfulness handlar om, vill jag nog rekommendera dig Vem är det som bestämmer respektive Att leva ett liv från punktlistan ovan.

 

Söndagssummering v.34 2016

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan.

Några av veckans Glows

Givande jobbluncher med inspirerande personer

Sthlm techs meetup om Impact investing

Sommarkvällsljuset och kvällshimlen i Stockholm

DSC_1562

Första körövningen för terminen!

Mysig hemmakväll med barnen framför första halvan av The hobbit.

Bilutflykt till Dalarna med sommarrodel i Rättvik, liten skogspromenad till Springkällan och inte minst…

…magisk operaföreställning – Carmen i Dalhalla. Att få uppleva när operahistoria blir till är häftigt, och upplevelsen blir inte sämre av att maken medverkade i operakören.

Meet-up på Grönan med 12-åringen och min kära väninna R med dotter E. A och E firade 12 års vänskap från det att de låg i magarna på oss mammor i Hässelby.

Alice med Emilia, vännen sedan 12 år.

Söndagskväll med hela familjen återsamlad.

Veckans grows

12 000 steg var det. Och även om jag bara når talltopparna, så behöver jag iallafall nå dem och inte stanna halvvägs upp på stammen…

Fortsätt singletasking-träningen!

Installera timer på kaffebryggarkontakten – så att vi inte behöver vända i Uppsala för att stänga av kaffebryggaren…

Vilka ”glows” respektive ”grows” har du upplevt denna vecka? 

 

Bokbloggsjerka om lärande – vecka 35 2016

Veckans bokbloggsjerka handlar om min absoluta drivkraft i livet: lärande. Veckans fråga är ”Känner du till någon bok i skolmiljö som du kan rekommendera, eller kan du ge exempel på en karaktär som innehar ditt drömyrke eller har du ”bokliga” erfarenheter av lärande på annat sätt?”.

Är fortfarande påverkad av min läsning av Malin Persson Giolitos Störst av allt. Den utspelar sig ju delvis i skolmiljö, och beskriver bland annat de relationer som kan uppstå i det slumpvis sammansatta gäng tonåringar som utgör en gymnasieklass. Bokens Maja beskriver sina lärare (och hela sin omgivning) med ett trött, cyniskt förhållningssätt – alla är schabloner på sig själva liksom.

”Bokliga” erfarenheter av lärande har jag många – eftersom jag främst läser för att lära. Lära om sakfrågor, om hur människor har upplevt och upplever världen i smått och stort, liksom om vad min plats på jorden är och kan vara.

För tillfället läser jag bland annat Krista Tippetts Becoming Wise – An Inquiry into the Mystery and Art of Living, i vilken författaren summerar de lärdomar och insikter hon fått i de poddsamtal om vad det är att vara människa som hon fört i 15 år med människor från många livsbanor: ”poets to physicists, doctors to historians, artists to activists”. Varje sida, varje stycke, innehåller ord och tankar som ger insikter och nytt lärande för mig.