Fredagsfundering

512px-freya
Freja. Illustration till Wagners Rhenguldet 1910 av Arthur Rackham (Public domain), via Wikimedia Commons

Fredag. Frejas, fruktbarhetsgudinnans, dag.

Arbetsveckans möda har förhoppningsvis burit frukt. Deadlines och leveranser har klarats av. Fokus skiftar.

Lördag och söndag. Tid att skörda, tid att så, tid att ligga i träda och vila inför nästa cykel?

Även om arbetslivet blir alltmer flytande, på gott och ont, behöver vi våra fredagar (om än de skulle infalla på en, tja, låt säga helt vanlig tisdag. Vi behöver fira, avsluta, stänga ner, byta fokus.

Önskar dig en god fredag!

Ett kvartal…

… har gått sedan orden som raserade mitt liv som jag känt det i mer än hälften av mina 47 år registrerades i hjärnan. ”Jag måste lämna dig”.

fwschulz_102meer

Ett kvartal av djup sorg, mörk ångest, svart vrede och hat. Av känslan av att förlisa, tappa riktning och livslust, förlora kontrollen. Av upplevelsen av att vara bortvald och utstött från den viktigaste gemenskapen med en annan människa som jag haft i mitt liv.

Ett kvartal sen jag trillade ner i kaninhålet, som Alice i underlandet. Och jag faller handlöst fortfarande, med minnen, fragment, ord, handlingar, känslor, tankar om dåtid, nutid och framtid susandes förbi mig i alla riktningar.

Jag vet inte när jag kommer att landa, eller vem jag är då.  Jag har haft förlåtelse och nåd som målbild. Jag hoppas fortfarande nå dit. Men jag har lagt ner det aktiva jagandet efter dem – för att istället sätta min tillit till att de finner mig den dag jag är redo.

Ett kvartal då insikten om att detta att dela mina tankar i skrift för mig är något av det viktigaste för att ge mening åt det meningslösa. Inte för sympati, inte hämnd, inte för bekräftelse. Men för att dela min smärta och min sårbarhet, till styrka för den andra som också vandrar den dödskuggans dal som livet ibland för oss genom. Du är inte ensam, jag är inte ensam. Vi är betydligt fler än vad vi tror.

Ett kvartal har gått under vilket jag starkt upplevt det gudomliga i tillvaron. Inte i form av någon historisk/överjordisk/utommänsklig gestalt med en förutbestämd plan för mitt liv. Nej, i högst mänsklig gestalt, genom den varma blicken, kramen, hjärtemojisen och de omtänksamma, medkännande, stärkande orden som förmedlar erfarenheter och hopp. Genom dem som lyssnar, håller och ger utrymme för alla känslor och tankar utan att döma eller ifrågasätta, samtalen, gästsängen.

Ett kvartal av att bli buren av vänner. Ett kvartal där jag ibland anat en styrka, som vilar någonstans långt under det stormande hav som varit mitt liv under de senaste tre månaderna.

Foto: Marinmålning ”Stormande hav” av Fritz W. Schulz.  Schulze-Wenck (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, via Wikimedia Commons

 

 

Tack så mycket

Idag firas Thanksgiving i USA. Hösten 2008 bodde vi i Kalifornien, och kom i närkontakt med högtiden för första gången. Kalkonmiddagen på David’s Delicatessen på Geary street i San Francisco har stått förebild för några thanksgivingmiddagar i Stockholm; något år har jag till och med slagit till på att göra Pumpkin Pie till efterrätt – till störst glädje för mig själv eftersom jag fullkomligt ääääälskar det. 

Puritanerna här hemma håller fast vid att fira Tacksägelse på Tacksägelsesöndagen (andra söndagen i oktober). Det har vi också firat vid några tillfällen längre tillbaka, genom att duka vackert med bland annat äpplen och blommor på bordet.

3470650293_60b27d6539_bBåda dagarna är en påminnelse om vikten av att ge utrymme i livet för tacksamhet. Egentligen vill jag fira tacksägelsedag varje dag – men jag glömmer lätt bort det i vardagsstressen.

Förmågan att känna tacksamhet är som en muskel – den går att träna. Och den träningen kan föra med sig positiva effekter på vårt välmående och våra relationer.

Idag är jag är tacksam för att jag får leva i ett land med en hög grad av frihet och trygghet. Jag är tacksam över att bo i Stockholm – min barndoms drömmars stad och en av världens absolut vackraste städer.

Jag är tacksam för att jag på det hela taget har en hälsa som ger mig möjlighet att i stora drag ändå göra det jag vill, inklusive förverkliga ett antal av mina drömmar.

Jag är tacksam för nyfikenhet och omättlig kunskapstörst. Ständigt vecklar de ut nya blad och sidor av tillvaron, och väcker aningar om helheter och större sammanhang.

Jag är tacksam för förmågan att utvinna, skapa mening ur smärtan och sorgen – genom att sätta ord på mina erfarenheter, frågor, idéer, insikter och dela dessa ord med andra.

Jag är tacksam för nya och gamla vänner som berikar mitt liv med omtanke, gemenskap, andra perspektiv, nya insikter och gemensamt görande och skapande. Jag är tacksam för alla ni vänner som bär mig, delar sina smärtsamma erfarenheter, håller, tröstar och ger hopp nu när livet ter sig lätt underexponerat.

Jag är tacksam över att vara en del av musiken och magin i Stockholm City Voices. Jag är tacksam för att ha haft modet att välja livet som företagare, för min kloka, tålmodiga och kompetetenta affärspartner och för alla fantastiska kunder och samarbetspartners.

Jag är tacksam för släkt och familj – att vara en del av träd med rötter i historien och grenar in i framtiden. Jag är tacksam över att under mer än hälften av mitt liv ha fått vara älskad av en människa som jag delat livet nära och djup med. Jag är tacksam för mina barn, för det jag får lära om livet och mig själv i umgänget med dem, och för den gränslösa kärlek jag har förmånen att få känna för dem. I min värld är de de bästa, klokaste och roligaste som finns – just för att var och en av dem är den person hen är, med de erfarenheter, egenskaper och förmågor som just hen har och utvecklar. Och för att jag får vara deras mamma.

Jag är tacksam för mitt liv med alla dess skuggor och vitdagrar, hittintills och framgent. I nuet.

Vad är du tacksam för idag, denna Thanksgiving 2016? 

Vad jag behöver

Vad behöver jag? Vad är rimligt för mig att bära, ta, hantera? Vad är mitt heliga, det jag inte köpslår om?

Någonstans trodde jag att jag landat i en tydlighet för mig själv i dessa frågor. Som jag skrivit om tidigare, kände jag under våren och sommaren tydligt hur den 10-åriga process i att landa i mig själv, med självkänsla, självförtroende, självmedkänsla, samtidigt med empati och respekt för relationen till mina medmänniskor och hela baletten, liksom nått ett djup där jag aldrig varit tidigare.

När nu livet rörs upp totalt tappar jag också fotfästet i mig själv. Jag hör inte min egen röst. När jag får frågan: ”Men vad behöver du?” – så har jag, hör jag, inget svar.

Jag har alltid upplevt mig som en hyfsat smidig person (i sociala sammanhang vill säga, inte fysiska). Anpasslig, säger jag ibland.

Är jag så anpasslig och flexibel så att jag skadar mig själv? Att jag skadar de relationer, sammanhang och verksamheter jag finns i?

Har ett starkt fokus på att få saker och ting att flyta, att komma framåt, om än med små pyttesteg.

Dessutom vet jag att bakom ord och handlingar som sårar och som kan upplevas sätta käppar i hjulet finns oftast inte medvetna avsikter om att köra över, skada och kränka. Eller vet, jag har gjort det medvetna valet att utgå från att det är så. Onödigt då att lägga energi på min upplevelse, tänker jag.

Men uppenbart behöver jag bli tydligare på var mina gränser går. Bli mer vaksam på avståndet mellan min kraft och min ambition, mitt mål för vart jag vill/ska/måste.

Jag behöver fortsätta lära mig lyssna efter, söka, upptäcka, se och förstå mina behov. Behöver hitta orden, modet att kommunicera dem till andra människor. Behöver hitta min röst som på allvar, men med värme och kärlek talar om för mig själv vad jag behöver.

Hur har du hittat din röst, dina behov? Hur gör du när du lyssnar in dig själv?

on-now

Håller fast vid detta

det-enda-som-ar-konstant-ar-att-inget-ar-konstant-2

Foto: Kamchatka @ Canva.com