Tasty torsdag: lust till surdegsbröd

Alltså, det där att göra själv är ju rätt kul. Egen kefir var jag ju inne på om häromdagen. Och när jag ändå håller på och fixar med en burk där det jäser och lever, så drar jag igång en till. Den där vasslen som blir över när jag häller av min kefir känns ju synd att bara hälla bort, och riktigt så vågad så att jag dricker den rätt upp och ner är jag inte än. Men som degspad, kanske?

Plockade därför fram mina gamla surdegsrecept och satte en surdegsgrund på rågmjöl förra veckan. Och sen blev det baka av. Alla rekommenderade jästider spräcktes på grund av jobb och trötthet. Men det gick lysande ändå.

En halv liter vassle från kefirtillverkningen gjorde sällskap med den tillredda surdegen, massa mer rågmjöl och lite vetemjöl, hasselnötter, valnötter och torkade tranbär. Flingsalt på toppen, och himmelriket var ett faktum.

Nu vill jag visserligen skära ner på antalet mackor jag sätter i mig under en vecka. Men att utesluta dem helt finns inte på min karta, och nu kan jag verkligen njuta varenda tugga långsamt, både för smakens skull och för känslan av att äta börden – inte bördan! – av min skaparlust.

 

Nymåne, ny intention

I onsdags var det dags att bokstavligen niga för nymånens skära och önska sig en ny intention för den kommande måncykeln. De flesta av mina intentioner är sådär flummigt – men angeläget – själsliga: ”stillhet”, ”prestationsbefriad”, ”ett sakraliserat, överlåtet liv”, ”att säga nej för att skapa rymd”, ”lyssnande”.

Några gånger har de varit av mer fysisk, konkret karaktär: ”sensualitet” och ”uteliv” till exempel. Och den här måncykeln blir det så också, och det blir också cykel i flera bemärkelser som gäller: ”trampa på” .

Inspirationen är min nya cykel, tillsammans med det faktum att cykelmomentet i ICA-klassikern slutar den 30 juni. Och att jag bara hade kommit 100 av 300 km då, förra veckan när månen stod i ny.

Idag stämplade jag in min 183:e km, efter att ha satt personligt cykeldistansrekord. Pendling till och från jobbet gör underverk för de avverkade meterna. Och för humöret!

Matig måndag med flytande frukost

Inspirerad av mitt besök för några veckor sedan hos Helena och av Food Pharmacy har jag sedan några veckor allt som oftast börjat mina dagar med en grön smoothie och ett glas eller en skål hemfermenterad kefir. Utöver den där koppen med kaffe då, som jag inte behöver någon inspiration från någon för att hälla upp och i mig.

Oavsett eventuell effekt på tarmfloran (som ju är i fokus för Food Pharmacys kökskonster), så är det ett bra sätt att a) skippa morgonmackan och b) få i mig mer grönsaker och frukt.

För min smoothie innehåller massa grönkål och gärna lite spenat och andra bladgrönsaker som ligger övergivna i kylen. Dessutom blekselleri, äpple, ingefära, citron, gurkmeja, svartpeppar. Avocado eller banan. (Ja, jag vet att en grön smoothie i princip är en smoothie utan frukt. Men nu räknar jag mig fortfarande som rookie och på smaktillvänjning. Det blir helt enkelt liiite för grönt för mig om jag inte får någon fruktsötma i.)

Gott är det. Tycker jag (inte barnen). Och nyttig känner jag mig. Så en bra start på dagen är det!

Backspegel i tacksamhet och förundran 23 och 24

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugotredje och tjugofjärde vecka tänker jag bland annat på…

… nya uppdrag där all min samlade kompetens från olika roller och håll under 20 års yrkesliv blir till inspirerande nytta.

… min nya cykel och dagarna med cykelpendling.

… att ha kommit halvvägs i ICA-vättern.

… att få lyssna till ljudet från storbarnens framträdande på skolavslutningen och se deras lysande ögon när de berättade om hur de berört publiken.

… att åter träffa vänner sedan lång tid efter lång tid.

… att ha levt måncykelintentionen prestationsbefriad på flera plan. Inte minst här på bloggen.

… att se hur vår frölovningsblomma växer sig starkare och större i min älsklings vård. Precis som vår kärlek.

… att göra i ordning altanen med parasoll, odlingslåda och rabatt. Nu är den home base för sommarens fortsatta prestationsbefrielse!

… att sitta under tak på min altan och njuta av doften och ljudet av regn som faller på den törstande marken.

… mera dofter: den av doftschersminshäcken på fastigheten som jag passerar precis innan jag svänger in på ”min” gata. Smultron, barndom och … skönhet.

… läsningen av Viktor Frankls Livet måste ha mening. Fruktansvärda, omänskliga bilder från koncentrationslägren. Och angelägna tankar om den grundläggande betydelsen av människans längtan efter mening, som väcker djupaste resonans i mig.

… picnic med älsklingen och alla barnen på Årstas klippor i flödande sol med aning av halo.

… gåvan av alla ögonblick som tillsammans blir en dag, en vecka, en månad, ett år, ett liv. I glädje, frustration, sorg, smärta, så är jag i alla fall vid liv och med förmågan att ta in skönheten, glädjen, kärleken och hoppet i tillvaron liksom att i allt högre utsträckning härbärgera det som skaver och gör ont.

Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan som gått?

 

Några tankar om vad vi är

Vad definierar ett liv?

När kvartalsrapporter och bokslut i våra liv skrivs i i våra egna och andras ögon, är det framförallt de saker som vi blivit eller de egenskaper vi bär som vi betraktar.

I ett värdefullt samtal med nya bekantskaper igår kväll kom vi bland mycket annat att prata om att vi också präglas av det som inte blev. Det vi inte slutförde, drömmar som inte uppfylldes, de mål som inte nåddes, det vi valt eller tvingats välja bort av någon anledning. Vid så många tillfällen har vi stått där, som Gwyneth Paltrows rollfigur Helen i filmen Sliding Doors, på ena eller andra sidan om tunnelbanedörrarna. En liten detalj där och då avgör hur resten av vårt liv utspelar sig.

Till skillnad från när vi ser filmen, kan vi dock bara betrakta och leva ett liv åt gången.

Sant är förvisso att alla dessa ”inten” lämnar rum för det som faktiskt blivit och är.

Men inte desto mindre fann vi i vårt samtal en sanning i att ”det som inte blev” också behöver utrymme i berättelsen våra liv. Även om det inte syns för andra.

Att ge tanke- och känslorum för det som inte blev är en del i att låta livet vara i 3d, tänker jag. Det är inte alltid ens jag själv har full koll på vad som gömmer sig bland skuggorna.

De senaste veckorna har svallvågor från en del av det som inte blivit i mitt liv gjort sig påminda igen. De kommer med jämna mellanrum. Och det är som det ska, säger jag till mig själv. Kanske dör de ut med tiden, kanske inte. Oavsett vilket så är det enda jag kan göra att träna på att acceptera att de finns där, svallvågorna från det som inte blev.

För som jag skrev och ofta tänkte den här tiden förra året, så är det så att

sorgen, smärtan, mörkret ger djup åt livet. Påminner mig om att vara uppmärksam på och ta vara på dess följeslagares ljus och höjder. Och jag tänker, igen, att jag vill hellre leva mitt liv i 3d och med relief, än i platt 2d.

DSC_9449