Söndag i tacksamhet och förundran 2

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets andra vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… känslan av att ”vara ikapp” på jobben.

… den positiva återkopplingen från kund på levererans.

… återfunnen läslust och förmåga att ta in det jag läser.

… språkbadet i Lena Anderssons Utan personligt ansvar. Berättelsen berör med både frustration och igenkänning. Språket fängslar och fascinerar.

… samtalen och gemenskapen med barnen. De växer ständigt i insikt och förmåga. Tacksam över att fortfarande ha deras förtroende i att dela sina såväl smärta och lessamheter som glädjeämnen och framtidsdrömmar i vardagen.

… släktmiddagen hos älsklingen. Känns fint att få växa in i hans sammanhang.

… powerwalks med älsklingen. Samtal om smått som stort varvas med ordlös gemenskap, hand i hand. Turas om att dra. Ljuvliga pusspausar och under vägs. Upplevelser av naturens karga, kalla januariskönhet.

… testunden med kusin M. Roligt att återfinna kontakt och hitta gemensamma professionella intressen.

… ett spirituellt lunchsamtal (i mitt tycke iaf) om aktionsforskning, design och lärande organisationer.

… flera hålla i och hålla ut i min hälsoglädjeväg: morgonmeditationer och morgonfys. Trappor istället för hiss. Promenader. Mindre av godiset som står framme på jobbet. Färre mackor, fler ägg och apelsiner. Mer lyssnande i stället för pratande. Mindre bashande för de gånger jag väljer efter gamla vanor, mer postivt, bekräftande fokus på de gånger jag väljer som jag vill välja.

… vårtecken i naturen: knoppar som trotsar mörket.

… koltrastarna som dykt upp på mitt altanräcke. Snart är det tid för ljusa vårkvällar med koltrastsång!

 

På temat tacksamhet

Har lyssnat på ännu ett avsnitt av On Being. Lyssnat på, tagit in, mediterat mig genom, varit i universums varande med ännu ett avsnitt. Det är ofta den känslan som den ger mig, den podden.

I det här avsnittet intervjuar Krista Tippett benedektinermunken David Steind-Rast. Han är en människa som rör sig i mellanrummen – mellan religioner, liksom mellan religion och vetenskap. Jag fascineras och inspireras av sådana personer, fanatikernas motpoler, sökare som inte väjer för vare sig mysticism eller rationell analys. Ja, jag inte bara inspireras av dem, jag vill också identifiera mig med dem.

Hur som helst, avsnittets huvudperson har också ägnat en stor del av sitt liv åt att lyfta betydelsen av tacksamhet. Jag har själv upplevt den läkande och stärkande kraften i tacksamheten. Och jag har ju bestämt mig för att ge den utrymme i mina söndagsreflektioner under det här året, bland annat för att jag vet att det bidrar till mitt välbefinnande, och därmed den hälsoglädje som är mitt årstema.

På tips av väninnan Therese använder jag sedan ett par veckor appen Grateful, som hjälper mig att få syn på olika nyanser och perspektiv av tacksamhet i vardagen. Ett tips som härmed vidarebefordras!

Som David Steindl-Rast konstaterar i citatet nedan, vi kan inte, ska inte, vara tacksamma för allt som händer oss. Men i varje ögonblick finns det något att vara tacksam för. Den tacksamheten kan ge kraft att ta itu med sånt som vi behöver ta itu med. Den kan också ge oss kraft att acceptera det vi inte kan göra något åt, men som gör ont ändå.

Först det engelska originalcitatet från samtalet i podden, längre ner ett försök till egen översättning.

Ms. Tippett: There are a few qualities — say, aspects or qualities of the experience of gratefulness and thanksgiving that you’ve noted that I’d love to just draw out. And one of them is beholding — that surprise can be a beginning of being grateful, and beholding, and also, listening. I guess what we’re talking about here is attending.

Br. Steindl-Rast: Well, for me, this idea of listening and really looking and beholding — that comes in when people ask, “Well, how shall we practice this gratefulness?” And there is a very simple kind of methodology to it: Stop, look, go. Most of us — caught up in schedules and deadlines and rushing around, and so the first thing is that we have to stop, because otherwise we are not really coming into this present moment at all, and we can’t even appreciate the opportunity that is given to us, because we rush by, and it rushes by. So stopping is the first thing.

But that doesn’t have to be long. When you are in practice, a split second is enough — “stop.” And then you look: What is, now, the opportunity of this given moment, only this moment, and the unique opportunity this moment gives? And that is where this beholding comes in. And if we really see what the opportunity is, we must, of course, not stop there, but we must do something with it: Go. Avail yourself of that opportunity. And if you do that, if you try practicing that at this moment, tonight, we will already be happier people, because it has an immediate feedback of joy.

I always say, not — I don’t speak of the gift, because not for everything that’s given to you can you really be grateful. You can’t be grateful for war in a given situation, or violence or domestic violence or sickness, things like that. There are many things for which you cannot be grateful. But in every moment, you can be grateful.

For instance, the opportunity to learn something from a very difficult experience — what to grow by it, or even to protest, to stand up and take a stand — that is a wonderful gift in a situation in which things are not the way they ought to be. So opportunity is really the key when people ask, “Can you be grateful for everything?” — no, not for everything, but in every moment.

(Krista: Det finns några kvaliteter – aspekter av eller kvaliteter i upplevelsen av tacksamhet och tacksägelse som du noterat som jag bara skulle lyfta fram. Och en av dem är betraktande – att överraskning kan vara början på att vara tacksam, och betraktande, och dessutom lyssnande. Jag antar att vad vi talar om här är att vara uppmärksam. 

Broder David:  Tja, för mig kommer den här tanken på att lyssna och verkligen se och betrakta in när folk frågar ”Men hur ska vi praktisera den här tacksamheten?” Och det finns en väldigt enkel sorts metod för det: stanna upp, se, börja. De flesta av oss – fångade i scheman och deadlines och springer omkring, så därför är det första vi behöver göra att stanna upp, för annars så kommer vi inte in i det nuvarande ögonblicket överhuvudtaget, och vi kan inte ens uppskatta möjligheten som vi får, efter som vi rusar förbi den, och den rusar förbi. Så att stanna upp är det första.

Men det behöver inte vara utdraget. När du behärskar praktiken, räcker en del av en sekund – ”stopp”. Och sedan betraktar du: vad är, nu, möjligheten i detta givna ögonblick, enbart just i detta ögonblick, och den unika möjlighet som detta ögonblick ger? Och det är där som betraktandet kommer in. Och om vi verkligen ser vad möjligheten är så får vi, självklart, inte stanna där, utan vi behöver göra något med den: Börja. Ta tillvara den möjligheten. Och om du gör det, om du försöker praktisera det i det här ögonblicket, ikväll, som kommer vi redan att vara lyckligare människor, för det ger en omedelbar återkoppling i glädje. 

Jag säger alltid inte – jag talar inte om gåvan, för inte för allt som ges till dig kan du vara verkligt tacksam. Du kan inte vara tacksam för krig i en viss situation, eller våld eller våld i hemmet eller sjukdom, sådana saker. Det finns många saker som du inte kan vara tacksam för. Men i varje ögonblick kan du vara tacksam. 

Till exempel, möjligheten att lära något från en mycket svår erfarenhet, vad som kan utvecklas i den, eller till och med att protestera eller ta ställning – det är en underbar gåva i en situation i vilken förhållanden inte är som de borde vara. Så möjligheten är i själva verket nyckeln när folk frågar: ”Kan du vara tacksam för allt?” – nej, inte för allt, men i varje ögonblick. )

Bilden till detta inlägg är gjord hos Canva.com.

Söndag i tacksamhet och förundran 1:2018

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets första vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… starten på det nya året i min älskades famn.

… vårt frölovningsträd som växer lite mer för var dag. Liksom vår kärlek till varandra.

… timmarna alldeles själv (nåja, Busan gjorde mig sällskap) hemma i Årsta.

… jobbmöten och -samtal som inspirerat och lagt god grund framåt.

… onsdagskvällen i väninnan P:s sällskap, med den goda grönkåls-, chèvre- och parmaskinkasalladen.

… kvällen med barnen då en ny nivå av gemenskap och harmoni mellan syskonen kunde skönjas.

… timmarna med bok i öronen eller handen. Har äntligen, äntligen hittat ro att läsa igen. Och hittat en bra kombo för mig: ljudbok för skönlitteratur, pappers- eller e-bok för facklitteratur.

… den magiska gläntan som öppnade sig på gårdagens långpromenad runt naturen vid Häringe slott. Lenaste mossa skimrade i den låga vintersolens strålar. Väntande på älvornas vinterbal.

… det första tecknet på spirande nytt liv i naturen mitt bland döda fjolårsblad: en vacker cerisefärgad knopp med spädgröna skott. Det kommer en vår.

… kombinationen av material i naturens konstinstallationer. Hård, rund, kantig sten. Mjuk, fuktig, levande mossa. Klar, vass, övergående is.

… de lyckade improvisationerna i köket. Tomatsoppan med kikärtor, squash, spiskummin, koriander, oregano, sambal och lakritspulver blev så god så att J ville äta den även till frukost. Och dagens ”munch” (middagslunch) med smörstekt torsk, trattkantareller, apelsinsmörkokt brysselkål med chèvre, ärt- och spenatomelett och älsklingens remouladimprovisation med cornichons, syltlök och äpple var delikat! Torsken (pankopanerad för barnen), potatismoset och omeletten beställde J bums till sin födelsedag!

… delar av hälsoglädjen som nu etablerar sig som årets intention: daglig meditation och lätt fysträning, långpromenader ett par gånger i veckan och kanske som idag till och med simning.

IMG_1719

 

Hälsoglädje 2018 – rapport 1

En ”obliger” enligt Gretchen Rubins teori om hur vi förhåller oss till inre respektive yttre förväntningar och hur detta påverkar vårt förhållande till vanor och förändring (tack Helena för tipset i ditt blogginlägg inklusive bildidé) är en person som svarar upp mot externa – andras – förväntningar, men som ofta ignorerar eller väljer bort sina förväntningar på sig själv. Det är min karaktär i ett nötskal, även om jag sedan ledarskapskursen THERE17 i september jobbar på att lyssna in och upprätthålla även mina egna förväntningar och behov.  

En ”obliger” motiveras och formar nya vanor genom yttre motivation, enligt Rubin. Därför har jag bestämt mig för att använda mig av den bästa av läsarkretsar för att upprätthålla fokus på mitt årsord, min intention om ett 2018 fyllt av hälsoglädje

Det bar emot inledningsvis. Varför ska jag behöva ta hjälp av andra för att fullgöra mina ambitioner och förväntningar på mig själv? Varför ska någon vilja läsa ännu flera inlägg om att börja om och om mikrosteg som kanske ändå avstannar efter tid?

Sen bestämde jag mig för att ni läsare är vuxna nog att hoppa över inlägg som ni inte är intresserade av. Och att några kanske kan få uppmuntran eller inspiration av att följa mina vedermödor på temat.

Så – here we go. Så här har mina första fyra dagar med hälsoglädje som tema timat.

För min fysiska hälsa har jag gjort följande:

  • Jag har promenerat till pendeltåget varje dag. I tisdags tog jag till och med en lunchpromenad. (Promenader is da shit. Visserligen ska jag börja löpträna så småningom när jag blivit lite lättare, men grunden i vardagsmotionen kommer alltid vara promenaden.) En dag gick jag också hem från pendeltåget, vilket ska vara min regel.
  • Jag har antagit min nuvarande favoritträningsapp Sworkits januariutmaning och börjat varje dag med 5 minuters enkelt fyspass. Även en lång färd…
  • Jag har skippat frukostmackan till förmån för yoghurt och hallon. Imorse lyxade jag till det med granatäpplekärnor som add-on.
  • I tisdagskväll när jag befann mig mitt i projektet ”Plocka ihop julen” slog en förlamande trötthet till. ”En får gå och lägga sig när klockan är nio” tänkte jag, och kröp till kojs. När jag satte på den podd som jag tänkte skulle vagga mig till ro, såg jag att klockan i själva verket var åtta… ”Well, lyssna på kroppen var det jag skulle göra” sa jag till mig och somnade bums när en kvart av podden gått. Vaknade sedan vid fem, pigg och utvilad efter dryga åtta timmars sömn. Ljuvligt.

För min psykiska hälsa har jag plockat upp mitt Headspaceande igen. Det är verkligen en lysande bra app!

Min sociala hälsa gynnas varje dag av att gå till kontoret och det fantastiska gäng av kollegor som finns där. Dessutom hade jag glädjen att få tillbringa gårdagskvällen tillsammans med kära väninnan P, och eftermiddagen idag med min chef och vän EK. Och givetvis gör min käraste Es och min ständigt pågående messengerchat att min upplevelse av tillhörighet, gemenskap, att få vara älskad och efterlängtad, liksom att få älska och längta efter kontinuerligt fördjupas och förankras. Och ikväll kommer barnen till mig igen!

På det hela taget en bra start på året av hälsoglädje! Just ja, jag har visst signat mig för medlemsskap i det lokala gymmet också. Men det räknar jag inte till punkterna ovan än; för det krävs att jag faktiskt går dit också… 

Hälsoglädje är min intention för 2018

De senaste två åren har jag valt att sätta ett årsord, en intention, för det kommande året istället för att avge ett nyårslöfte. 2016 var det Sanning och balans, 2017 Varsam glädje. I år är det ordet Hälsoglädje som kommit till mig. 

Den allra första tanken kring just detta årsord handlade om något som jag slagits med hela livet – nämligen att hålla / komma ner till en hälsosam vikt. Men ju mer jag reflekterat de senaste dagarna, desto bredare har min tolkning blivit. Och när jag fräschar upp kunskaperna om begreppet, påminns jag om att hälsa handlar om mycket mer än frånvaro av sjukdom och smärta, eller om goda värden på hälsotester. Enligt WHO:s definition (som i mitt tycke är ganska utopisk, men icke desto mindre eftersträvansvärd) är hälsa i själva verket

… ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning.

Välbefinnande är en högst subjektiv upplevelse. Så det är upp till mig att definiera vad jag lägger i hälsa, givetvis mot bakgrund om vad vetenskapen, konsten och de andliga traditionerna under årtusendena kommit till och förmedlar insikt om.

De tre områdena som WHO tar upp är sammanbundna med varandra. En fysisk smärta kan exempelvis störa min sömn, vilket i sin tur har påverkan på mitt psykiska välbefinnande och i förlängningen därigenom också mitt sociala.

Jag vet att fysiskt välbefinnande får näring av rörelse och hälsobefrämjande matvanor. Även sömn och fysisk beröring bidrar. Likaså vet jag att minskad eller om möjligt eliminerad smärta spelar in.

Psykiskt välbefinnande är för mig mycket nära förknippat med Aaron Antonovskys KASAM-begrepp, Känsla Av Sammanhang. Det handlar om ett tillstånd där min tillvaro för mig ter sig förutsägbar, begriplig, strukturerad, hanterbar och meningsfull. Här spelar faktorer som stress och återhämtning, autonomi och handlingsförmåga samt utrymme för existensiella och transcendenta aspekter av tillvaron in. För mig är också är utrymmet för – och orken till – nyfikenhet, utforskande och lärande centralt för psykiskt välbefinnande.

Socialt välbefinnande, slutligen, handlar om att jag känner mig sedd, bekräftad och önskad i relationen till andra människor, i alla nyanser av kärleken: eros, philia, ludus, agape, pragma och philautia. För att jag ska förmå omfamna detta på djupet, behöver jag också tillåta mig att se, bekräfta och önska mig själv.

OK, men hälsoGLÄDJE?

Jag vet att glädjekomponenten i mitt årsord kom till mig av en anledning. Jag har alltid haft en faiblesse för att göra upp (över)ambitiösa planer för stora, omvälvande förändringar på temat Nu är det dags att skärpa sig och bli perfektJa, jag är väl medveten om hur ohållbar, för att inte säga korkad och rätt så oschysst mot mig själv, ett sådant tema är.

Och just därför väljer jag att närma mig 2018 års hälsoresa med ingång i glädje. Jag vill välja till sånt jag vet befrämjar mitt välbefinnande istället för att förbjuda mig saker. Och jag vill glädja mig åt ett ökat välbefinnande istället för att banna mig för misslyckanden att hålla mig till den smala vägen.

Sätter en fot före den andra. Och den andra lite vid sidan om den första. Shakear lite, gör en jive med händerna. För 2018 års hälsoresa är det inte vandring på den där smala vägen som gäller. Den ska dansas. I glädje. Den ska dansas på de vägar som jag prövar och som jag finner leder framåt, mot det där ökade välbefinnandet som sammantaget utgör hälsa.

(Bilden till det här inlägget är gjord i Canva.com)