Söndagssummering v.38 2016

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan. Ett veckans ord och en veckans låt får du på köpet. 
Några av veckans Glows

img_4326-1Ljudet av en sovande, drömmande, snusande katt. Vila.

Vänskaper. Vilan i att det finns människor som lyssnar, håller mig, som delar med sig av sin smärta, sitt mörker. Delad smärta är lättare börda.

Megaleveransevent och -process avklarad med gott resultat. Det känns gott att kunna lägga ett av våra mest fullmatade uppdrag hittills till samlingarna. Att dessutom under eventet få tydliga kvitton på att frågor som vi kämpat för i snart 10 år nu börjar landa blir som grädde och marshmallowsar på den varma chokladen.

Att hitta orden som förlöser sorg, smärta och förlamning. Ord som också får beröra många.

En kreativ, konstruktiv twitterrant som i bästa fall bidrar till smartare utformning av politik och förvaltning.

img_452412-åringen vill göra storasyster sällskap i Skansens ringleksbarn och storasyster jublar!

Nya läsare och bekantskaper i bloggosfären.

En helg full av körsång, tid och samtal med härliga körsystrar och massa nya insikter vid Nordic Light Regions Music School. Vad sägs t ex om insikten att god sångteknik börjar vid hårfästet (och då inte det hårfäste som vi har på huvudet…) enligt ett Birgit Nilsson-citat som refererades till vid dagens klass i basic vocal skills?

Insikten om att den mentala resa jag gjort under det senaste decenniet hjälpt mig landa i mig själv, och därigenom rustat mig för att hantera den situation mitt liv nu befinner sig i med en grundton av kärlek och medkänsla.

Höstnyponhög himmel med nyponröda accenter mitt i allt det tröttgröna, guldgula och roströda.

Att känna hur separationsprocessen rör sig framåt. Med två steg framåt och ett steg bakåt i en surrealistisk jenkaversion växlar den mellan vrede, utskällning, raseri, förtvivlan, sammanbrott, sorg, stillhet, samtal, förklarande, lyssnande, reflektion, acceptans, varande, vänskap. Så kommer det att fortsätta så ett bra tag framöver på den väg jag väljer. Vägen mot förlåtelse och försoning. För oss båda.

Veckans Grow

Att fortsätta be om stöd och ta emot all kärlek och omsorg som räcks mig.

Att fortsätta söka och hitta orden som bär mig framåt.

img_4360Att stanna upp, betrakta och sätta ord på ångesten som slagit upp campingbordet och kaffet från sin resetermos på rastplatsen i mitt bröst. Jag ser på den att den gärna skulle börja tömma sitt flyttlass som den drar runt på,  och börja fylla varje cell med gammal bråte. Men så länge jag bara står stilla med armarna i kors och iakktar, inte motar bort eller ger efter för den, så har jag makten. Förr eller senare blir väl termosen tömd och campingpallen obekväm, så att den rastlöst drar bort från mig.

Veckans ord – ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Hopp

Hoppet, som är en kombination av längtan efter något och en förväntan om att en gång få mottaga det, har som mål föreningen med det gudomliga och därmed den eviga glädjen. … hoppet (har) sin utgångspunkt i människans vilja och inte känslorna. (Wikipedia)

 

Hope, for me, just means a Buddhist sense of uncertainty, of coming to terms with the fact that we don’t know what will happen, and that there’s maybe room for us to intervene. And that we have to let go of the certainty people seem to love more than hope, and know that we don’t know what’s going to happen.

People in this culture love certainty so much. And they seem to love certainty more than hope. And — which is why they often seize on these really kind of bitter, despondent narratives that are they know exactly what’s going to happen…

… hope is tough. It’s tougher to be uncertain than certain. It’s tougher to take chances than to be safe. And so hope is often seen as weakness, because it’s vulnerable, but it takes strength to enter into that vulnerability of being open to the possibilities.

Rebecca Solnit i On Being

 

Hope is the golden mean between euphoria and fear. It is a feeling where transcendence meets reason and caution meets passion.

Hope is both the belief in a better future and the action to make it happen.

Shane Lopez

Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

img_1258A Brand New Day – sången från The Wiz som växte ut till en spellista med mestadels musikallåtar som alla förmedlar hopp, förväntansfull bävan, dimman som lättar, solstrålarna som bryter genom molnen, den nyfikna ovissheten… Och den blev en dancewalk till pendeltåget dessutom!

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka? 

#lyrikfredag: I stormens öga

Mitt i separationens stormande surrealism

Finns ett andrum där stillhet råder

Där jag vilar

Där jag betraktar skiftningarna

Rörelserna på skalan mellan hopp och förtvivlan

Där jag vilar i varandet

Utan att dränkas av sorg och oro

Utan att svepas iväg av oanade möjligheter

Varsamt vaggad av vänners välvilja

Trygg i tillit till att jag trots smärtan är hel människa

Trygg i tillit till att bördan inte knäcker mig 

Trygg i tillit till obruten livslust

Till bevarade drömmar och obändig nyfikenhet

Mitt i stormens öga 

Med vidöppet hjärta 

Är jag.

En helt ny dag…

Jösses, så tungt det har varit i livet och här på bloggen – som ju oftast speglar mitt liv – de senaste veckorna.

Om det är

  • lättnaden efter en lyckad megaleverans i jobbet,
  • eller glädjen och energin av att få sjunga med och träffa kära körsystrar igen,
  • eller tacksamheten och värmen i att få träffa min alldeles egna syster – tillsammans med nästan hela familjen, inklusive the soon-to-be-ex (som härmed får en egen förkortning ”STBE”) – i god gemenskap över gott fika, god mat och gott vin,
  • eller ännu ett förlösande småsnack med STBE som landade i respekt, ömsesidig tacksamhet och förståelse.

Det vet jag inte.

Men jag vet att idag känns det som att ljuset börjat återvända (trots att vi nu officiellt går in i den tiden på året då dygnets mörka timmar är fler än de ljusa). Så när jag såg en av låtarna bland resultaten som Spotifys algoritmer valt ut till min Discover Weekly-lista personliga tips för mig för veckan, smålog jag för mig själv och tänkte: ”Ja visst kan jag se en helt ny dag börja gry. En dag som jag ännu inte vet något om, och som på avgörande och smärtsamma sätt skiljer sig från min gårdag. Men den är min att ta emot, utforska och göra något av.”

Ingen aning om livet under ytan

Jag noterar med intresse och frustration att flera av mina bekanta verkar ha ett behov av att döma ut min soon-to-be-exhusband’s beslut och agerande. Kanske tror ni att ni stöttar mig genom det.

”Det är alldeles för kort tid för att fatta ett sånt beslut – han kommer att ångra sig.” ”Han tänker inte på konsekvenserna.” ”Drömmarna är bara uttryck för en livskris och rädsla för döden”. ”Mansgrisigt”.

Vet ni vad. Jag delar inte era ifrågasättanden. Jag råkar veta att han gjort en djupt grundad konsekvensanalys. Att han våndats över sitt beslut – och fortfarande gör ur flera aspekter. Jag stöder och uppmuntrar hans drömmar om såväl operasjungande som att hitta själv(med)känsla och harmoni. Att sluta drömma bara för att man fyllt fyrtio är inget som ligger för vare sig honom eller mig.

Ni stöttar definitivt inte mig genom att påtala brister hos den människa jag älskat  och fortfarande älskar. Om något, så talar ni indirekt om för mig att ni anser mig ha varit naiv, orimligt tålmodig, och i besittning av dåligt omdöme. En bärare av en offerkofta, en sån där vit där ärmarna går att vira runt kroppen och knyta på ryggen… Den har jag tack och lov lagt bort sedan ett tag, och jag tänker inte plocka upp den igen.

Om ni envisas med att tycka med minustecken om honom – håll det för er själva eller ta det direkt med honom!

Om ni tycker med plustecken, lyssnar jag gärna och vidarebefordrar med glädje också till honom – alla  som genomgår jobbiga livskriser behöver få höra varma ord (vilket jag också har förmånen att få göra i gränslös mängd just nu – så tacksam).

Jag sörjer givetvis att han fattat ett beslut om att förverkliga sina drömmar och göra resan mot självinsikt och självkänsla utan mig, annat än som vän och förälder till gemensamma barn. Jag ville något annat, för oss två, för våra barn, för oss som familj. Men jag ifrågasätter inte grunden för hans handlande.

Och jag slås av hur snabba vi är på att döma. Jag slås av hur absurt det är i ett samhälle där vi så sällan kommer under ytan på varandra. Jag gråter av sorgen över denna fördömandets epidemi i en tid när vi kanske mer än någonsin behöver varandra – att bli sedda av, nyfiket lyssnade på, tillsammans utforskande lösningarna på vårt samhälles stora och små utmaningar.

Jag citerar avslutningsorden i en bok som the soon-to-be-exhusband läste ut i morse. Jag skriver under på vartenda ett av dem.

One can only be an exceptional negotiator, and a great person, by both listening and speaking clearly and emphatically; by treating counterparts – and oneself – with dignity and respect; and most of all by being honest about what one wants and what one can – and cannot – do. Every negotiation, every conversation, every moment of life, is a series of small conflicts that, managed well, can rise to creative beauty.

Embrace them.

Nästa gång du börjar att reta upp dig på någon. Betänk då att du sannolikt inte har en aning vad som rör sig under ytan.

Söndagssummering v.37 2016

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan. 

Veckans faktum

img_1258Slack i kalendern är bra. Och nödvändigt.

Några av veckans Glows
Möten med människor. Nya och gamla vänner. Djup efter djup och nya perspektiv.

Barnen. Utflykter med, middagar tillagade av.

Edina, Patsy, Saffy och Lola. Helt enkelt Absolutely Fabulous!

Solnedgången sedd från 27e våningen.

Äppelvin och tortilla.

Tryggheten i att ha en kollega som fångar bollarna jag tappar när jag faller.

Spännande uppdrag med tydlig kompetenskvittens.

Att hitta orden som förlöser mig från en del av förlamningen. Ord som också får beröra många.

Insikten om att den mentala resa jag gjort under det senaste decenniet hjälpt mig landa i mig själv, och därigenom rustat mig för att hantera den situation mitt liv nu befinner sig i med en grundton av kärlek.

Att känna hur processen rör sig framåt. Med två steg framåt och ett steg bakåt i en surrealistisk jenkaversion växlar den mellan vrede, utskällning, raseri, förtvivlan, sammanbrott, sorg, stillhet, samtal, förklarande, lyssnande, reflektion, acceptans, varande, vänskap. Så kommer det att fortsätta så ett bra tag framöver på den väg jag väljer. Vägen mot förlåtelse och försoning. För oss båda.

Veckans Grow

Att hålla fokus och förankra mig i andning och observation. En vecka med stor leverans och många smådelar.

Att hitta vägar att ta emot all kärlek och omsorg som räcks mig.

Att fortsätta hitta orden som bär mig framåt.

Veckans ord – ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Surrealism 

Innebörd: ””öververklighet”; om en i Frankrike efter 1:a världskriget utbildad modernistisk riktning inom konst, litteratur o. film som söker återge drömmar o. andra tillstånd i det undermedvetna ofta med chockartade o. absurda konstellationer.” (ur Svenska akademiens ordbok)

Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

When all is said and done – Frida i ABBA ger röst åt sorgen och smärtan som en skilsmässa rymmer. 

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka?