Oh, Pinterest!

Summan av alla laster är konstant sägs det. Och när jag nyligen tagit bort både FB och Twitter från min iPhone, ja, då går jag och snöar in på Pinterest istället…

Pinterest handlar om bilder. Och visuell kommunikation kan säga sååå mycket och sååå effektivt. Vår förmåga att ta in information via bilder är större än vår förmåga att ta in information i text eller ljud. Och Pinterest är en magisk och enorm samling av bilder, infographics, tutorials och annat smått och gott för en neurotiskt nyfiken person som jag.

Jag skapar ”boards” för de områden som jag är intresserad av. Och som jag blir intresserad av, i takt med att jag snavar över intressanta bilder hos dem som jag följer eller som algoritmerna slänger in i mitt flöde (filterbubbla javisst). Så växer t.ex. mina boards för Design thinking/things och Systems thinking fram.

Jag kan också fritextsöka på något ord eller tema som jag vill ha mer information om. Så började jag t.ex. min samling/board för Bonsai och för Medeltiden (inför Medeltidsveckan i sommar).

Men – med ytterligare ett socialt medium bland mina laster vill det till att jag övar mig i att välja vad jag lägger min tid på. Det kan lätt slinka iväg en och två timmar utan reflektion annars. Som med många saker gäller att lagom är fantastiskt bra, men också att det lätt blir för mycket om en inte är vaksam.

Använder du Pinterest? Om så, på vilket sätt? Och om du vill dela med dig av dina bästa sätt att använda Pinterest så blir jag glad! 

Backspegel i tacksamhet och förundran 16

Under 2018 vill jag ägna söndagsinläggen åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets sextonde vecka ser jag bland annat tillbaka på…

Grymt bra start på min nya måncykelsintention uteliv. Riktig superboost för årsintentionen hälsoglädje!

Värmen och tacksamheten över barnen och deras vänner. Över deras musicerande. Över samtal och tystnad med dem. Förundran över deras insikter, frågor och tankar.

En genomarbetad matsedel med massa godsaker, som dessutom levererades av barnen i stor utsträckning. Vad sägs om en egenkomponerad köttgryta på kalvhögrev med vitt vin, vitlök, tomat och harissa? Till det en blandning av korn och svarta bönor. Såååå gott! Eller tisdagens friterade rödtunga (ok, det skulle vara aborre, men jag fick ta det fiskaffärn hade) med citronpicklade grönsaker och egengjord (av 15-åringen) remouladsås? 13-åringen stod för onsdagens italienska lyx med pasta och godaste tomatsåsen (maaaassa smör). 15-åringen fixade torsdagens höjdpunkt i form av raggmunk med fläsk och rårörda lingon. Leif Mannerström stod för recept och inspiration. Igår bjöds jag på tacos av 13-åringen och älsklingens 12-åring.

Idébubblet och snålvattnet som rann till i just matsedelsplaneringen med 15-åringen.

Närheten och gemenskapen när jag kollar på Skam med 13-åringen.

Hänget med 10-åringen på första övningspasset med trick scootern.

Fredagslyx med älsklingen: långpromenad längs strandvägen till Rosendals trädgård för en första paus och tillika årets rosépremiär, sen mer promenad och båt till Skeppsholmen där vi njöt av sommarsolsdränkt vy över Gamla stan, varandras sällskap och ett glas kallt vitt.

Altanhäng. Mitt eget paradis.

Första skörden från egna landet (brännässla… och timjan)

Fågelsången genom altandörren de tidiga morgnarna efter att jag släppt ut Busan. Nu är det varmt nog för att den ska få stå öppen.

Massa bra intervjuer, både per telefon och live. Så mycket roligare det är att bedriva utvecklingsarbete när en får lyssna på människor, förstå deras engagemang och ta in de unika berättelser och perspektiv de besitter.

Leverans av en riktigt bra rapport (i mina egna ögon) med inspirerande exempel på hur engagerade människor i verksamhet som bekostas med allas våra gemensamma medel utvecklar nya lösningar i smått och stort för ett bättre samhälle.

Tacksamheten för vad musiken kan göra för att föra samman människor och ge mening. Blandat med sorgen över att en ung människas liv – så många unga människors liv – slutar så tidigt.

Blåsippshav.

 

Vad har gett ditt liv relief den här veckan, i vitdagrar eller skuggor?

Telefonskräck och rösten i luren

Hej, jag heter Sara och jag har telefonskräck. 

Var kommer den ifrån, den där ångesten inför att behöva ”lyfta på luren”? Och varför klingar den inte av, trots att jag gjort otaliga telefonintervjuer (snacka om självplågardrag, att skaffa sig ett jobb där telefonintervjuer i perioder är vardagsmat)?

Jag mejlar tusen gånger hellre än ringer. Chatta går också bra.

Om någon ber mig ringa, så går skräckfilmsregissören i mig igång. Vad har jag gjort för fel som jag ska stå till svars för nu? Hur ska jag formulera mig så att jag inte svamlar iväg och bara blir osammanhängande och bluddrig?

 

monster-426993_960_720

Prestationsprinsessan. Min inre kritiker. Fördömandets demon. De krälar fram i dagsljuset och släpar med sig den kletiga rädslan för att göra fel, störa, ge ett dåligt intryck, verka korkad, gud vet vad, när jag närmar mig ”nummerskivan”.

Avsaknaden av kommunikation med hela människan. Bara en röst i andra änden av luren och ord i en skissartad kontext. Det är det som gör det svårt – svårare – att landa i tanken på samtalet. Tror jag.

Och ändå.

 

Efter nästan varje telefonintervju och som idag även efter vissa privata telefonsamtal tänker jag: Wow. Så häftigt. Vilken berättelse jag fick mig till livs. Vilken fantastisk person som rösten i andra änden av luren gav mig glädjen att samtala med en stund.

Då blir jag alldeles varm och ler. Både på insidan och utsidan.

 

Hur känner du inför telefonsamtal? Och om du har blivit av med en telefonskräck, vad var det som förlöste dig?

 

Musikmagi

I olika personlighetstester, om till exempel högkänslighet (ja, det är jag – vilken befrielse det blev när jag började ana det för ett par år sedan) eller vilken grundton jag har i min upplevelse av meningsfullhet (ja, det finns ett sånt test – se här.* ), så instämmer jag alltid i påståenden med innebörden att

I feel easily moved by beauty, whether in music, nature, art, or literature. (Jag berörs av skönhet, i musik, naturen, konst eller litteratur).

När äldsta barnet gör projekt om samisk kultur och spelar Sofia Jannoks Irene, ja, då får jag en sån där upplevelse av att bli berörd. Det är något i hennes röst, fraseringen, i harmoniken och uppbyggnaden av sången som tar tag i mitt hjärta och drar in mig i musiken. Min själ dansar med Sofia som en dansande dervish, förenad med universum och uppfylld av skönheten i filmens snöiga landskap i filmen och i den spirande våren utanför mitt fönster.

*Min grundton är transcendens. Finns skäl att återkomma till det framöver