Happy nationaldag 2021!

(Jag bygger vidare på ord från tidigare år.)

Precis som i rubriken är det med Mitt Sverige.

Mitt Sverige är en blandning av gamla och nyskapade traditioner, av historia mitt i nutid och ständigt framväxande framtid. Mitt Sverige är fädernelandets granit som genom seklen tar nya former genom influenser från vår omvärld.

För på samma sätt som en individ blir till genom samspelet med andra människor blir mitt Sverige till i flödet av människor, idéer och skeenden mellan oss som bor här och den mångfacetterade omvärlden.

Blå himmel och en mångfald av gula blommor. En bild som symboliserar det Sverige jag drömmer om och arbetar för: ett möjligheternas land för många, genom mötet mellan människor med alla våra likheter och olikheter. Och en blånande, stor och vid rymd att växa och utvecklas i.

Varje nationaldag sedan 2014 återvänder jag till ord av Dilsa Demirbag-Sten (en text jag för övrigt gärna skulle se att DN släpper betalväggen för). Orden skrevs i kölvattnet av kravallerna i Husby 2013. De lyder:

Det är inte det rivna och uppeldade som definierar tilliten och relationerna i samhället utan det som finns kvar. Förtroende tar lång tid att bygga upp men går desto fortare att rasera.



Vi är samhället tillsammans. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Bli volontär, arrangera sommarläger i musiktextskrivande, anordna fotbollsskola eller varför inte hopprepsturneringar under sommarlovet. Samhällsbygget kan man inte lämna åt andra att genomföra. Det är ekonomiskt svåra tider och svårare lär det bli. Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva.

HTTPS://WWW.DN.SE/NYHETER/DILSA-DEMIRBAG-STEN-DU-KAN-BORJA-MED-ATT-FRAGA-DIG-SJALV/?FORCESCRIPT=1&VARIANTTYPE=LARGE

Och jag tänker på diktarens ord

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

STIG DAGERMAN

Och jag ställer mig frågan på nationaldagen – vad gör jag för att skapa möjlighet att känna delaktighet och ansvar för det samhälle, det Sverige som jag vill leva i och lämna över till mina barn?

Medan jag funderar lyssnar jag på Orphei Drängar som sjunger om den vackra blågula flaggan, en flagga som är min lika mycket som någon annans. En text som kan tolkas chauvinistiskt och murbyggande. Men som också skulle kunna läsas med andra glasögon: ligger inte vår tapperhet idag i att fortsätta värna det öppna samhället, med respekt för alla människors lika värde? En text som kan tolkas som att det kärlekens tecken som kören besjunger handlar om kärlek till landet som jag är född och uppvuxen i, till det svenska samhället med alla dess styrkor och svagheter, det samhälle som format mig till den jag är på gott och ont. Och att den handlar om kärleken till och gemenskapen med människorna som delar det med mig.

Och jag lyssnar på Kent, när de, med vad jag tolkar som vemodig ömhet och kanske samtidigt med både kritisk och ironisk hållning, sjunger om dagens Sverige, i all sin komplexitet och mänsklighet. Samma känsla av tillhörighet och tillgivenhet som i OD:s hyllning av den svenska flaggan och det orden i den symboliserade i den tid när K G OssianNilsson skrev dem. Men samtidigt med en mer komplex känsla, i en tid när vi sett och ser hur stolthet över nationen och dess symboler i dess fanatiska och extrema versioner förminskar och förgör människor.

Kärleken och bekännelsen till de värden som som jag lägger i raderna om den svenska fanan ovan bör givetvis inte stanna vid landets gränser. Men just idag vill jag sätta fokus på oss som delar den plätt på jorden som är Sverige, antingen vi står rent fysiskt med fötterna på plätten eller bär den i vårt hjärta.

Så – happy nationaldag 2021 till dig, bästa läsare!

Multitriss i tacksamhet #12 och #13

Grådagar av pandemimonotoni
Själens hårda svepning av färglös, råfuktig vadmal
Bryts upp och ljus tränger i sprickorna, strilar ner genom molntäckesrevorna
När jag påminner mig om att se livet med barnets förundrade ögon
Om att öppna för tacksamheten över det som är, det jag har och det som sker. 

På och över

Ord som öppnar och fördjupar samhörighet 
Värden och gränser som värnas på nya sätt
Möten och samtal som ger djup och nya anknytningar

Att få lära om ny kultur av passionerat intresserad son
Lördagslyx med citylunch och fika 
Att få finnas för kollegor för hjälp och stöd

Träningsvärken efter långpromenaderna
Knopparna som snart, snart brister så naturen kläds i brudklänningsgrönt
Stormen som dånar utanför fönstret, innanför vilket ro, värme, vila råder.

Triss i tacksamhet #11

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets elfte vecka fylldes hjärta och sinnen av bland annat…

… utefikapremiären med barnen. Visserligen var det hutterkallt, men det gick ändå att sitta ute och känna in föraningen av vår- och sommardagarnas lätthet. Enskedeparkens bageris utsökta kardemummabullar gav lön för mödan. Koloniträdgårdens vårprimörer gav fotopromenadsanledning att röra på mig så att jag höll värmen uppe i väntan på att få handla.

… modet att våga fråga om det som är viktigt. Även när det är läskigt.

… skuggspelet på husfasaden som skapas av solstrålarnas mjuka fingrar som smeker trädens hår av grenverk. Jag vill aldrig sluta vila ögonen på det.

Triss i tacksamhet #10

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets tionde vecka fylldes hjärta och sinnen av bland annat…

… sinnesstimulans på promenad i Solna/Sundbyberg. Doften av kafferostning fyllde näsan. Det är en doft som skapar välbefinnande. En mysig doft på något sätt. En doft som påminner om barndomens utflykter till grannstaden, där kaffedoften också låg tung över stan. Och som bilderna nedan antyder, fick även blicken stimulans på promenaden. Betongbrobågar är bland det vackraste jag vet. Roliga fasadmålningar och arkitektur med doft av modernismens Paris är inte heller så tokigt.

… den hemlagade tiramisùn. Med marsalavin. Vi kunde inte riktigt enas om njutningen den gav var bättre än eller lika bra som sex. Det vi var rörande överens om var att det blir åtskilliga repriser av den.

… en första workshop med beställarna i det nya roliga uppdraget. Att utmana människor att använda händer och fysiskt material för att skapa metaforer för något komplext och abstrakt, och uppleva hur de (om än skeptiska i starten) ger sig i kast med uppgiften och samtalar sig fram till nya insikter och frågor är häftigt och inspirerande.

Triss i tacksamhet #9

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets nionde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… värmen som strömmade mot mig i samband med min födelsedag både i köttvärld och den digitala.

… coachsamtalet med Helena, där tårarna och tillåtandet stod som spön i backen. Vattnandes det lilla, nära, långsamma nuvarandet som jag vill just nu.

… läslyssningsupplevelserna i öronen i form av Katrine Marcals Att uppfinna världen och Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel. Tankespjärn och vidgade perspektiv på många sätt. Som kanske möts i slutändan – någonstans i häradet av den vishet och varsevarande som ligger i ett ekologiskt perspektiv. Där vi är en liten del av en helhet som vi inte ska eller kan vare sig behärska eller försaka, utan söka samvaro med. Medvarande.