#lyrikfredag: Eftermiddag på SJ

Gråvittsvart landskap

Rullar förbi tågutblick

Hemma väntar de.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig

Det är vackrast när det skymmer skrev Pär Lagerkvist. Stämmer det, om vi med ”när det skymmer” tänker oss åldrandet, livets skymning?

Åldrandet. Det var temat för vännen Kristins födelsedagssalong i helgen som gick. Som vanligt hade Kristin preppat inbjudan med tankeväckande frågor: Vad skrämmer? Vad lockar? Hur vill jag åldras? Vad vill jag inte? Vem vill jag vara som 80-åring? Kroppens förändring…

Samtalet böljade fram över delandet kring växande erfarenhet och auktoritet, självbilder, relationer, upplevelser av vårdhem, om möjligheten att idag ta råd från sin framtida åttioåriga tant (en praktik som jag mötte under THERE17), om oljor för len hud, om klimakteriet och gravitationens effekter på kroppen.

Som vanligt bär jag med mig fyndiga formuleringar och inspirerande insikter från kvällen. Några axplock är

Att vi blir grövre och liksom mer A-formade med åren ger oss en lägre tyngdpunkt. Vi står stabilare i tillvarons vindkast. 

Med ålderns rätt och samlad yrkes- och livserfarenhet njuter många av oss idag en skön auktoritet och en befrielse från att bedömas främst utifrån sina yttre företräden.

Vill du ha ett hjärta som slår länge - träna det med konditionsträning! Du kan dessutom få positiva biverkningar i form av minskad risk för den depression som för vissa kan vara en del av klimakteriesymtomen.

Det sägs att när gamla människor närmar sig dödstillfället blir deras hud babylen... Livscirkeln slutar som den börjar. 

Min egen rädsla för åldrandet handlar inte så mycket om kroppens förändring. Det är snarare rädslan för att förlora mina kognitiva förmågor som gör sig gällande, förmågor som handlar om att ta in och bearbeta information, minnas, orientera sig i tid och rum, lösa problem, använda siffror och språk etc. De är en så stor del av mig idag. 

Det goda åldrandet är avhängigt känslan av sammanhang, och inte minst då upplevelsen av mening.

Att ha och kunna knyta relationer till andra är också betydelsefullt. Jag gör reflektionen i efterhand att det därmed också handlar om att fortsätta odla relationen till mig själv. Den utgör, i min värld, trots allt grunden för min förmåga att relatera till andra.

Hur känner du inför ditt åldrande? Vad är du rädd för, vad ser du fram mot? Känner du igen dig i något av det jag beskriver? Vad vill du lägga till?

Jag snavade över en bild i FB-flödet inför salongen. Den sammanfattar den känsla inför åldrandet som jag har i denna period av livet.

Söndag i tacksamhet och förundran 7

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets sjunde vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… känslan av ett golv som dammsugningen befriat från grus och damm. (Jag dammsuger minst en gång i veckan. Men så här års verkar det som om kommunen har ett hemligt grusupplag hos mig, och Busan känner sig tydligen nödgad att tillverka dammråttor på löpande band eftersom hon inte har några andra råttor att jaga.)

… gomiddagen för att fira med min älskade E, min frölovade, på Alla hjärtans dag. Att sedan få somna nära, nära fullbordade lyckan.

IMG_2616

… diskussionerna om Descartes gudsbevis i kursen Filosofins historia (distans, halvfart). Himla spännande att reflektera över hur vi sekulariserade människor i 2000-talet tolkar hans närmast axiomatiska antagande om Guds existens – eftersom han upplever den klart och tydligt.

… att bli påmind om/introducerad till Spinozas idé om gud som den substans som allting består av (kommer inte ihåg om jag hört/läst om den tidigare). Spinoza ser inte gud som den personliga gud som jag är van vid från kyrkliga sammanhang, och som jag inte längre kan omfatta. Hans tankar beskriver gud snarare i linje med den hinduiska Brahman, världsjälen. Jag sällar mig till Albert Einstein, som lär ha sagt att ”Om jag tror på en gud, så är det Spinozas gud”.

… skrivandet av en riktigt bra offert (i mitt tycke). Om sen kunden gillar den återstår att se.

… känslan av att hjälpa människor att skapa sig en gemensam bild av möjligheter och framtid genom att facilitera en workshop med lyhördhet och flexibilitet och den upplevelse av trygghet i yrkesrollen som gör det möjligt att vara lyhörd och flexibel i stunden.

… samtalssalongen på tema åldrande. Möte med människor i öppenhet och sårbarhet.

… de dagliga kärleksbetygelserna från 10-åringen på sms och messenger.

… skönheten i snötäckt landskap och skulpturer av vatten som frusit till is, som i ögonblicket.

IMG_2644

 

Jag leker doktor

Journalanteckningar från besök 15 februari 2018

Symtom: Patienten berättar om en Alice i kaninhålet-känsla av handlöst fall varvat med drunkningskänsla, som om översköljd av oförutsägbara och okontrollerbara vågor. Nattliga grubblerier på hur allt ska gå ihop.

Diagnos: en kombination av FOMO (fear of missing out) och stark relationsorientering med fokus på vad motpart och sammanhang förväntar sig (eller vad hon tolkar som att de förväntar sig).

Behandling: eftersom patienten har god sjukdomsinsikt när hon är klartänkt och utsövd förskrivs hon

  • för det första att fylla tiden efter 21.00 på dagarna med annat än uppkopplade medier. Detta då den oändliga mängd av information och intryck som internet erbjuder utövar en allt för stark dragningskraft på patienten för att den erforderliga avslappning som kroppen och hjärnan behöver för sin återhämtning ska erhållas.
  • för det andra att fortsätta träna på att tidsätta och planera in arbetsinsatser och aktiviteter för att skapa sig en överblick och därmed sammanhängande upplevelse av kontroll, inklusive grund för att hantera förfrågningar och egna önskemål om ev. tillkommande aktiviteter. Men framförallt för att patienten ska veta när gränsen för tillräckligt bra är nådd, och tendensen till överarbete därmed hållas stången.
  • för det tredje att reda ut föreställningar om förväntningar med motparter, för att på det sättet kalibrera och framförallt undanröja orimliga tolkningar.
  • för det fjärde att säga NEJ. Nej till att ta ut kris och katastrof i förväg, nej till impulsen att multitaska, nej till tankar och saker som inte gagnar hennes långsiktigt sunda relationer med sig själv, andra eller jorden, nej till impulsen att fortsätta utforska varje ny fråga, varje ny tanketråd som dyker upp – och nej till påståendet att hon ”borde kunna det där också” innan hennes kunskap, innan hon själv, är värd att tas på allvar.

Återbesök: nästa nymåne.

…………………….

Tänk så det kan bli. Det som skulle bli ett inlägg om min intention för denna måncykel, ”att säga nej för att skapa rymd”, blev till journalanteckningar från mitt vårdbesök hos mig själv.

Den nattliga oron har tack och lov bara visat sig en enda natt. Men vid det här laget känner jag igen symtomet och vet hur långt ner i avgrunden det kan leda om den lämnas obehandlad.

Malströmmen av borden och måsten har jag blivit bättre på att se och undvika med åren. Men med jämna mellanrum överraskar den mig alltjämt och och simträningen för att hantera den kommer att behöva fortgå länge till.

Även om jag är en vän av att säga ja istället för nej och av att lägga till istället för att förbjuda, så har jag kommit till slutsatsen att jag faktiskt behöver träna på just NEJ. Framför allt till mig själv och de tankar och beteenden som inte gagnar mig (tack Helena för den formuleringen). Min hypotes är att när jag väl utraderat rädslan för att säga NEJ till mig själv och rädslan för vad jag eventuellt går miste om genom att säga detta NEJ kommer jag att få syn på vad jag har och vad jag får istället. Just genom att säga NEJ. Det kommer i nästa steg att ge mig mod och incitament för att bli bättre på att säga nej även i relationer med andra, när så relevant.

Det verkar vara så i mitt liv – kanske egentligen i allas våra liv. Att det jag vill få ordning på i relationerna med andra, det behöver jag först få ordning på i relationen till mig själv. Vad tror du? 

Foto: Genesis12~enwiki at English Wikipedia [CC BY-SA 2.5 ], via Wikimedia Commons

Om det där viktiga och riktiga

I söndagens inlägg skrev jag bland annat om att jag ”just nu lever mitt liv till fullo efter vad jag känner är viktigt och riktigt för mig”. Vad är det då jag kommit fram till som är viktigt och riktigt för mig? 

Några av de farledmärken som jag nu styr efter är

  • Jag tror människor om gott och jag tror att de gör så gott de kan efter de förutsättningar de har och de sammanhang de finns i.
  • Jag tror på individens kraft. Inte som isolat, utan formad av och formandes relationer med andra individer och den kraft de har. Ensam är inte stark, och kollektivets överhöghet över individen kan krama ur egenkraft, initiativförmåga, mångfald och resiliens. Lagom är bäst.
  • Curiosity might have killed the cat, but the cat had more fun while alive than if it would have killed its curiosity while alive.
  • Att vara känslosam är inte att vara omogen, okontrollerad eller pinsam. Det är att ha kontakt med ett av de sätt vi har att uppfatta världen och reagera och respondera på de intryck vi får. Evolutionen har försett oss med både känsla och förnuft, logik och intuition i kampen för vår överlevnad – låt oss använda dem båda!
  • Jag har rätt att drömma, önska och ha behov. Det kanske låter självklart för dig. Men faktum är att jag flera gånger under de senaste så där 18 månaderna – kanske innan också, kommer inte ihåg – börjat gråta när jag fått frågan ”Vad drömmer du om? Vad önskar du? Vad behöver du?”. Så nu lever jag med mantrat om att jag visst har rätt till alldeles egna svar på detta, väl grundade i mig själv.
  • Jag väljer – med kära Helenas ord – att vara varsam med mig själv. Att odla min kärleksfulla vänskap med mig. Relationen med mig själv är den enda och närmaste relation jag kommer att ha hela livet, och den är grunden för tonen i mina relationer till andra människor. Den är sannerligen värd att vårda.
  • Jag blir aldrig färdig. Och det är som det ska.

Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad?