Jag fick en plats med ryggen i tågets färdriktning. En fönsterplats.
Blicken vilar i det som är där ute. Som rör sig bakåt. Som vi som reser lägger bakom oss.
Meter för meter, mil efter mil.
Rälen och banvallens makadamtäcke på parallellspåret susar förbi så snabbt att de bara blir bruna linjer på rosagrå massa.
Slyet och småträden i kanten hastar vidare, fullt urskiljningsbara.
Åkrarna, vägarna och vattendragen bortom sveper lojt och lustfyllt förbi fönstret i eleganta, behagliga linjer som försvinner i fjärran.
Jag överraskas av stillheten som uppstår när jag för en stund låter ögat vila på det som tillryggalagts. På det jag lämnar bakom mig, istället för att hela tiden ha blicken riktad mot det som kommer. Jag tar in och låter tanken, känslan sjunka en stund.
Det är så lätt att fastna i stirrandet ut i okänd framtid, mot det som ska komma. Oavsett om det är med oro, hopp, tillförsikt, glädje eller otålighet.
Det är så rofyllt, kanske vemodigt, kanske förundrat, kanske bara… att rasta blicken på det som passerat. Att iaktta, låta det glida bort och in på sin plats i minnets, erfarenhetens mer eller mindre medvetna arkiv.
Dessa dagar av firande av livets återkomst i kyrkor och med naturens obändiga våg av växtkraft i vårtid är samtidigt livets bräcklighet och slut intensivt närvarande i sinnet.
Från vårt första andetag till vårt sista har vi en i förväg okänd tid att förvalta. Statistiskt sett så där 4 000 veckor. Så lätt det är att ta för givet att vi alltid har decennier, år framför oss. Så lätt att tänka att ”då ska jag minsann…” följt av valfri uppgift eller tillstånd som vi känner viktigt, meningsfullt, eftersträvansvärt.
Meningsfullt skrev jag. Och läser samtidigt om hur allt färre av svenskarna upplever meningsfullhet i tillvaron, där mellan det första och sista andetaget. I en ny rapport från Kairos Future uppger 58% att de upplever sina liv som meningsfulla, vilket är en kraftig minskning från 84% år 2003. I Föreningens Valvs senaste nyhetsbrev målar Joel Halldorf med några korta penseldrag upp en minst sagt tankeväckande och alarmerande bild (tänkte först skriva oroande, men för sjutton, det här är inte oroande, det är alarm som gäller):
I veckan har flera riksmedier skrivit om långa väntetider på Barn- och Ungdomspsykiatrin. BUP har varit en pågående katastrof under allt för många år, och på många håll i landet saknar man resurser att möta behoven. Det betyder att desperata ungdomar och familjer inte får hjälp när de som mest behöver det. Det borde toppa nyhetsflödet och de politiska diskussionerna vecka efter vecka tills problemet är åtgärdat, men så är det inte.
Behoven fortsätta bara att växa. Antalet patienter på BUP:s öppen- och heldygnsvård har ökat med 14 procent de senaste fem åren, och besöken dit med 16 procent. Dessutom söker sig allt fler med psykiska besvär till öppenvården. Det är inte de tunga psykiatriska diagnoserna som ökar, det vill säga schizofreni och sjukdomar med genetisk bakgrund. Det som skenar är i stället ångest, utbrändhet och depression – alltså sjukdomar som har social orsaker.
Föreningen Valvs nyhetsbrev 14 april
När livet är som bräckligast och skörast behöver vi varandra som allra mest. För mig personligen lever jag än så länge med definitionen av meningen med livet som att möta andra människor. I sorgen, oron, vreden, men också i glädjen, gemenskapen och hoppet. I ärlighetens namn fastnar jag ofta i aktiviteter och tankebanor som gör att jag glömmer bort att hålla kontakten, att se och bli sedd, att mötas. Ändå håller jag fast vid den definitionen.
Och jag är lyckligt lottad: jag har en bra bostad och stabil ekonomi, goda nära relationer, jobb som jag upplever som meningsfulla och utvecklande, hyfsad hälsa. Men förutsättningarna för meningsfullhet i livet handlar inte bara, som inte minst Viktor Frankl skrivit och vittnat om, om hur man har det. Jag har själv upplevt meningslöshetens tunga kvävande blymantel, mitt i den på ytan så förtjusande villa- och familjeidyllen.
Det går att skriva, och det skrivs, spaltmeter på spaltmeter om den psykiska – och i, som det verkar, ökande utsträckning existentiella – ohälsan. Jag ska avrunda här, i en reflektion föddes ur närheten till livets skörhet och oförutsägbara slut i kombination med vikten av att mötas, finnas där tillsammans när oron och sorgen är som mest brännande intensiv.
Texten i inläggstiteln kommer från en sång på albumet Nu sjunger näktergalen. Eva Dahlgren sjunger Georg Riedels melodi och suger in mig i texten av Barbro Lindgren. Sen svämmar kroppen och känslorna svämmar över när Göran Klinghagens elgitarr avlöser med ett solo, som målar en desperation över att ta tillvara livet, i just den här dagen, som alltid är den första dagen i någons liv, den sista i någon annans.
Häromdagen fick jag frågan om vad som är min största utmaning just nu. Jag svarade: ”Tålamod”.
Följdfrågan som kom, löd: ”Vad har du för strategi för att landa i tålamod?”
Efter lite funderande föll svaret på plats, och jag svarade: ”Att vara i tacksamhet.”
Att vara i tacksamhet, gärna i kombination med grannkänslan förundran, är för mig en nyckel till att vila i nu. Det är inte en nostalgisk känsla som vemodet kan vara. Även om det som tacksamheten gäller har utspelat sig i dåtid, är det här och nu mitt liv är rikt på grund av att det är fyllt av tacksamhet.
Och även om det som skapar tålamodsutmaningen är lockande och energigivande, så blir vägen dit så mycket mer meningsfull och skön att vandra i lagom tempo på om den är belagd med tacksamhet. Vad var det Karin Boye skrev? ”… det är vägen, som gör mödan värd.”
Ett av mina favoritinlägg här på bloggen och som jag återkommer till titt som tätt, har tema tacksamhet. Det utgår från en intervju i podden On Being med benedektinermunken David Stendl-Rast. Från den del av transkriptionen som jag citerar i inlägget hämtar jag detta citat. Det är ett riktigt tankespjärn, och det väcker djup anklang hos mig. När jag nu brottas med tålamodet.
Burkeman visar bland annat på hur futilt det i grunden är att arbeta mot det faktum att vår tid är begränsad. Eftersom som vårt mänskliga varande är så oupplösligt sammanbundet till just detta faktum: att vår existens definieras av ett kliv in i respektive ett kliv ut ur tiden.
Istället för att säga att vi har begränsat med tid, kanske det i själva verket är rimligare att säga att ”vi är begränsat med tid”. Eller som jag läser i boken: ”Vår begränsade tid är inte bara en av flera olika företeelser som vi måste hantera; i stället utgör den just det som definierar oss som människor, innan vi börjar hantera något alls.” Och vad tjänar det då till att försöka förneka essensen av vårt varande?
Det är bara genom att möta vår ändlighet som vi kan upprätta ett verkligt äkta förhållande till livet.
Han tystnade och tänkte en liten stund. Så sa han (ungefär så här):”Det är festligt det där med hastighet och växlar. När hastigheten ökar, behöver växelhjulet gå långsammare för att inte motorn ska skära”.
Med en kalender som gör att vårterminen kommer att gå i hög hastighet och en samtidig längtan att sakta ner, insåg jag att jag behövde hitta växelfunktionen i livet. Jag testtänker nu på den som förmågan och tillfällena till mikropauser och -återhämtning i vardagen. Att skapa, men kanske framförallt ta tillvara, ögonblick då jag kan ge tanken och känslan fri rymd att vila i, istället för att rastlöst söka distraktion och fortsatt dopaminpåslag från sociala medier, nyheter, mobilspel eller städande av garderober.
Andning. Läsning (av pappersböcker). SensingYoga. Ligga sked i tystnad. Promenader (när antingen jag plockat fram det garderoberna förmår av broddar och broddförsedda skor eller väglaget blivit snällare.) Ha tråkigt. Handarbeta (har en evighetsstickning som jag börjar på, river upp, börjar om på. Och har massa pärlor som väntar på att bli till smycken). Morgon- och kvällsritual med närvaro och reflektion. Digital fasta. Parasympatisk musik, dvs musik som ger den där känslan av rymd, vila, ro, evighet. Här ett Spotifyexempel med den magiska vokalensemblen Voces8.
Min tanke är att det inte ska behövas långa stunder åt gången. En prototypande vår väntar.
