Fem bästa i Högbo med omnejd

Dagarna i Högbo bruk lider mot ett slut. Det har varit en ljuvlig sommarsemester, med familjetid, möten med släkt och vänner, en otroligt vacker miljö och roliga aktiviteter. Här kommer min högst subjektiva, av affektionsvärde och personligt engagemang präglade, lista på de bästa grejerna att göra några julidagar på bruket.

  • Äta frukost på Högbo Brukshotell. En av de klart bästa hotellfrukostarna jag ätit i Sverige. Massor av närproducerat, inte minst äggen i den himmelska äggröran. Och de rostade nötterna i honung och en doft av kanel – dem är jag beredd att åka upp hit enkom för att avnjuta i frukostfilen, tillsammans med perfekt lagom syrlig röra på röda bär.

IMG_3419.jpg

  • Åka veterantåg i Jädraås. En rejäl tur i skogen (25 minuter i vardera riktning) med sympatisk guidning och möjlighet att uppleva olika typer av komfort. Fika i Tallås där tåget gör uppehåll.
  • Äta middag på Kanalkiosken, gärna deras superba pizzor. Vänlig service och ett läge vid rofyllda Kanalen och Stadsparken – perfekt för att promenera ner den goda maten!
  • Titta på lustspel. Två år i rad har JV Musik & Teater satt upp musikaliska lustspel i herrgårdsmiljö. Komik, kärlek, sång och förvecklingar bjuds av en underhållande ensemble med ett slagfärdigt manus, musik som fastnar och en superproffsig produktion som grund. Jag håller tummarna för att det blir många somrar framöver!

IMG_3321

 

 

Att leka när världen står i brand?

Sommaren 2016 kommer väl för många år framöver att bli ihågkommen som en av de oroligaste och mest oroande i världen på länge – och som sommaren då PokémonGo kom till Sverige. Som med alla nyheter av den dignitet som jakten på Pikachu innebär, dränktes media – såväl gammelmedia som sociala media – av lycksaliga hissningar och förfasade dissningar.

Ett av dissningstemana kan sammanfattas ”Se, så djupt mänskligheten sjunkit att vi fokuserar på att jaga fantasifoster – samtidigt som krig och ofärd råder, demokratin hotas och klimatet är vid en tipping point”.

Min reflektion på detta argument är att när världen står i brand behöver vi leken mer än någonsin förut. Även om forskningen kring betydelsen av lek och lekfullhet hos vuxna inte är så utvecklad, så finns det resultat som tyder på att leken och lekfullheten är gynnsam för vår förmåga till

  • att hantera stress,
  • lärande, fantasi och kreativitet,
  • empati, medkänsla, förtroende och närhet,
  • energi och vitalitet, samt
  • att känna glädje och hopp.

I min värld är det här förmågor som vi i högsta grad behöver i orostider. För att hålla huvudet kallt, för att orka tro att det kan bli bättre, för att orka att inte ge upp, för att se lösningar och tillsammans med andra söka konstruktiva vägar ur eländet.

Som så ofta handlar det om att vi måste kunna hantera till synes motstående perspektiv samtidigt – och kanske se att de till och med förutsätter varandra. Allvar och lek. Sorg och glädje. Frihet och regleringar. Eftertänksamhet och handling.

Så även om du inte gör oss Pokémonjägare sällskap – ge lekfullheten och leken utrymme i ditt liv!

IMG_3430
Gör som sonen/lokföraren och ge fantasin fritt spelrum!

Läs mer: 

The Benefits of Play for Adults, Helpguide.org

Proyer, R. & Ruch, W. (2011), The virtuousness of adult playfulness: the relation of playfulness with strengths of character. Psychology of Well-Being: Theory, Research and PracticeTheory, Research and Practice 2011 1:4

Ludere necesse est – ett av mina inlägg om Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv.

Tidsresa på badstranden

Jag tittar förvirrat upp från min bok och ser de badande, skrattande människorna vid Högbosjön. Nyss stod jag ju och huttrade i slänterna av myrjord längs den nybyggda kanalen i vad som skulle bli Sandviken. Ånglokets vissla tjöt ilsket i örat från den nya stationens håll till. Trötta, tyngda människor runt om kring mig var på väg hem till  armodet i jordkulorna, som var deras hem under arbetet vid det stora bygget mellan Jädraån och Storsjöns strand

Sandvikensförfattaren Bernt-Olov Andersson skrev romanen Kanal till 150-årsjubileet av grundläggandet av Sandviken. Boken berättar om bygget av Kanalen – från fällandet av de första träden till den högtidliga invigningen i kunglig närvaro – och grundläggandet av de första verkstäderna vid Storsjöns rand. Verkstäderna som lade grunden till det som idag är Sandvik AB.

Det livsöde som drar in mig i berättelsen är först och främst Leon,
en tonårspojke från Grängesberg som kastats ut från sitt barndomshem med en näverkont och en amerikansk stocksåg, som hans farbror Karl i ”Juta” (Utah) sänt hem, som enda tillgångar.

Leon är inte som andra; han har uppenbarligen vad vi idag skulle tolka som något slags neuropsykiatrisk funktionsvariation, och han ses därför som ett lätt offer, någon att förbarma sig över alternativt en oönskad idiot av dem som han stöter på. Leons första möte i boken sker med den andra huvudpersonen i boken, Pehr Fredrik, en arbetare som lätt kommer i konflikt med sina arbetsgivare, med ett högst pragmatiskt förhållningssätt till mitt och ditt, och med intensiva amerikadrömmar.

Bokens karlar – med undantag för Leon, som har känslorna på utsidan och förmågan att se både sjökor, gastar, änglar och djävlar – ter sig länge lika gråbruna som de kläder de bär och den lervälling och myrmark de traskar runt i. Färgen, empatin och dimensionerna i boken finns hos kvinnorna som, på samma sätt som karlarna, tagit sig till nybygget vid Högbo bruk från stora delar av landet. Den legendariska, på ytan järnhårda Dal-Brita med dotter och dotterdotter, den unga Karin och Victoria, kvinnan som blev förnekad av fadern till hennes barn. Likaså smeddottern Svea, som förbarmar sig över Leon och ger honom en tillhörighet.

Umbärandena hos de människor som för bara 154 år sedan levde i fattigdom och utsatthet återberättas med ett direkt, men ändå poetiskt språk. Detsamma gäller deras drömmar om kärlek och en ljusare morgondag, liksom deras längtan efter människor – makar, föräldrar, barn, kärlekar – som de lämnat eller lämnats av.

Jag lägger ihop boken med upplevelsen av att ha fått en ny pusselbit om historien bakom staden som jag växte upp i och inte minst om Kanalen, som min farfars far vinterbadade i och blev lokalkändis på kuppen, som min farmor och farfar bodde vid hela sina vuxna liv och min pappa därför växte upp vid, och som jag ofta gick eller cyklade längs med under min egen uppväxt.

Idag är Kanalen en lummig och rogivande del av Sandviken. Här är några stämningsbilder från kvällens fotosafari, som påkallades av dagens läsning:

IMG_3352
Dal-Britas damm
IMG_3357
Kanalen norrut från Hyttgatan
IMG_3361
Kanalen norrut från Barrsätragatan – där de vita husen skymtar i bakgrunden byggde farfar och hans bror sitt hus på Kanalgränd 7.
IMG_3374
Mina barn provsitter trädet där deras morfar – min pappa – snörade på sig skridskorna för att åka på Kanalen under sina barndoms vintrar.
IMG_3385
Tre avkommor på Kyssbron
IMG_3392
Kanalen söderut från Kyssbron
cropped-water.jpg

Sysselsattsbesatt?

När jag vaknar utan att kunna somna om, men ändå är alldeles för trött för att gå upp, sätter jag numera på en podcast (efter en headspace). Imorse blev det en pod med Tara Brach, i vilken hon bland annat citerade Thomas Merton. Citatet fick mig att vakna till ordentligt och börja fundera på vad jag hörde.

To allow oneself to be carried away by a multitude of conflicting concerns, to surrender to too many demands, to commit oneself to too many projects, to want to help everyone in everything, is to succumb to the violence of our times.

Thomas Merton, Conjectures of a Guilty Bystander (1966)

Citatet visade sig vid googling vara del av ett längre sammanhang:

There is a pervasive form of contemporary violence to which the idealist most easily succumbs: activism and overwork. The rush and pressure of modern life are a form, perhaps the most common form, of its innate violence. To allow oneself to be carried away by a multitude of conflicting concerns, to surrender to too many demands, to commit oneself to too many projects, to want to help everyone in everything, is to succumb to violence.The frenzy of our activism neutralizes our work for peace. It destroys our own inner capacity for peace. It destroys the fruitfulness of our own work, because it kills the root of inner wisdom which makes work fruitful.

Än en gång påmindes jag alltså om att inre och yttre liv måste hänga ihop. Att mitt arbete med att förändra världen måste börja med att jag landar i fred, frid och vila hos mig själv. Att jag, för att kunna ge andra kärlek, utrymme och inkännande, måste ge mig själv kärlek, utrymme och inkännande.

Senare under dagen snavade jag över en artikel i mitt FB-flöde (tack Henrika, som delade den): Våga varva ner – ny samhällstrend. I den citeras bland annat Sokrates:

Se upp för torftigheten (eller eg. ofruktsamheten, ”barrenness”) i ett hektiskt liv.

Så passande att jag denna semester verkligen och äntligen lyckats koppla ur och av i betydligt högre utsträckning än på mycket länge. Ska suga på orden hos Thomas Merton och i referenserna i artikeln under återstoden av semestern och, när den väl kommer, hösten. Jag vill ge utrymme för vilan, lugnet och stillheten.

Gör du mig sällskap?

Flow på två hjul

Rötter. Grus. Lera. Smala, spåriga skogsstigar och fridfulla, lummiga grusvägar. 


Fyra femtedelar av familjen Modig plockade idag ut fyra MTBs för lek och pushande av mentala gränser i Högboskogarna. Vi började på teknikbanan vid startplatsstadion. Lägsta växel, tungan i mungipan och många stödsteg med foten – där har ni mina första varv. Att cykla på grus är ju superläskigt; kroppen minns många skrapade knän och armbågar från barndomen då cykeln fick sladd i gruset och gled  åt sidan under mig, som i slow motion. 

Efter hand som jag cyklar på gränsen för vad jag är bekväm med, flyttar sig  gränsen. Jag vågar mer och mer! När maken tjoar ”Håll farten uppe!” när vi väl tagit oss ut i skogsspåren till de hotande gyttjebad som gårdagens skyfall lämnat åt oss, trampar jag på så att leran sprutar åt alla håll (inte minst upp på ryggen). Och det utan att ha full koll på underlaget under den mörkbruna sörjeytan. 

En paus vid sjön hann vi med, innan vi styrde kosan tillbaka mot den hägrande glassen, mer tekniklek för sonen och mig respektive mer skogsstigar för maken och dotter C. 

Tre timmars cykling känns i rumpa, lår och ben. Och det totala mentala fokuset som krävdes under stor del av sträckan har gett en skön, liksom energisk, trötthet i skallen. 

Igen, jag vill cykla igen!