I just called to say I love you

Jag är kär. Härligt nykär. Messenger går varm av kärleksbetygelser i båda riktningarna. Poesin når ständigt nya höjder i våra inlägg.

IMG_7248Jag märker att min kärastes ord av kärlek, ömhet, uppskattning och åtrå ger näring åt mina känslor för honom. Och förstår att han upplever samma sak från sitt håll.

Vår gemensamma orddans blir till en vacker spiral av kärlek, en härligt bubblande, växande, fördjupande spiral av tillhörighet och ett framväxande ”vi”.

Hur mycket betyder de små orden av kärlek och uppskattning för att hålla en god relation vid liv när veckor blir till månader blir till år? Jag tänker att vi nog har lätt att underskatta betydelsen av dem, när den så kallade vardagen – eller de mindre lustfyllda sidorna av det som är vardagen – gör sig påmind och kanske till och med dominerar tillvaron och vår parrelation. Ekonomi, krav från barn, släkt och vänner, jobb, aktiviteter, boende och bil… och så alla våra egna mindre behagliga sidor. De där aspekterna av oss som vi inser inte gagnar oss och våra relationer, men som vi inte har kraften att göra något åt.

Ord kan aldrig ersätta handling. Men de är ett utmärkt komplement.

Ordens effekt på oss är i vissa fall livslång. I andra fall en färskvara.

När det gäller vården av en kärleksrelation är det kanske bäst att ta det säkra före det osäkra och betrakta orden som en färskvara. Att dagligen ge sin älskade en dos verbala kärleksbetygelser (gärna kompletterade med kärleksfulla handlingar så klart).

Jag vågar påstå att det inte finns något att förlora på detta. Utöver mer av ditt hjärta till den du redan gett bort en stor del av det till, förstås. Å andra sidan ökar du sannolikheten att du själv i motsvarande utsträckning får kärleksord tillbaka – och din del av den andras hjärta växer.

Jag och min käraste är i alla fall överens om att köra dagliga träningspass i att uttrycka våra känslor för varandra. Och vi är överens om att vi vill göra det länge till.

Så jag letar upp Berth Idoffs (oh, I like them hockeyfrills!) på Spotify och gnolar med i refrängen

Små små små ord av kärlek.
Små små små ord av ömhet, ska vi ge varann.

Gnolar du med mig?

PS. Jag tror att det här också funkar på och är viktigt i relationen till våra barn. Så ”skäm bort” dem med kärleksbetygelser! DS.

 

 

En (o)vanlig måndag

Lite jobb med bästa affärspartnern Åsa

Lite packa och rensa

Lite sorg och lite ilska

Lite picnic och massa garv med mina tre fantastiska barn


Les Miserables på TVn med mina medmusikalberoende barn 

Magiska ord som fick mig att flyga och landa i mjuk lycka och kärlek på samma gång

Älskad.

Ett långsamt farväl till Söder är påbörjat

Blev förvånad över hur mycket som rymdes i en V40

Idag gick på allvar första lasset i flytten till nya lägenheten. Kläder, några första kassar med böcker, några kuddar, ett täcke, lite porslin… (Jag har en systematik, även om det inte låter så. Men den är så komplicerad att jag inte orkar gå in på den här och dessutom intresserar den knappast någon annan – men om du vill veta så svarar jag givetvis på frågor. Och det jag nu fortsätter att packa på Söder packar jag i flyttkartonger. Som en ska göra… Som kommer underlätta den stooora flytten med hyrd lastbil).

Nu finns kaffe, pressobryggare, kastrull att koka vatten i, kaffekoppar att dricka kaffet ur, Limoncello, Xanté och glas att dricka det en vill ha ur på plats. Härlig kall äppelmust väntar i kylen. Jag har hängt in alla mina vackra klänningar i olika storlekar i klädkammaren. Tre orkidéer är på plats, och jag har börjat stapla böckerna längs väggen där bokhyllan ska stå.

Duschdraperi, favorittvålen i ny matchande tvålpump och nya handdukar i likaledes matchande färg är på plats i badrummet. Nytt städset i snyggt beige färg från IKEA står i städskåpet. Några småminnen från förra veckans Ölandsutflykt i form av bland annat lite lakritssalt, lakritsglaze och en lavendelbukett har flyttat in.

Färgen är ungefär NCS S3005 G50Y för den som undrar. Vilsamt grön kallar jag den. I fönstret (för den som har skarpa ögon) ligger ett ekollon i trä från Capellagården. Också det ett Ölandsminne.

Och lägenheten är ommålad i favoritfärgerna som jag hämtat från färgsättningen som gett mig sådan ro sedan renoveringen här på söder.

Två grannar har jag träffat. De har båda bott länge i trappuppgången – och båda berättar om hur bra de trivs, såväl i Årsta som med grannarna. Och kanske har jag smittats av trevnaden – när jag klev ur bilen i förmiddags med första packningen kände jag i alla fall att här, här kommer jag att trivas. Och här kommer jag att kunna odla det goda livet.

 

 

På långpromenadsupptäcksfärd till Årsta med kamera och nioåring

Igår tog nioåringen och jag en långpromenad till Årsta från Söder. Färden gick längs Årstavikens glittrande vatten, till stor förtret för det sparkcyklande barnet som bara inte kunde förstå varför man inte asfalterar de väääärdelösa grusvägarna. Cityslacker vid unga år minsann. Den ömma modern förklarade detta med argumentet om tjäle i marken. Vilket väl snart inte längre är giltigt här i Stockholmstrakten…

Utöver irritationen över det sparkcykelovänliga underlaget muttrande barnet också över moderns ständiga pauser för att fotografera. Till dels kunde frustrationen lindras genom att även barnet fick skjuta några bilder. Men det krävdes ett äpple och en lekpark – Storsjöparken, som var ett av moderns mål för promenaden – för att humöret helt skulle återställas. Då blev det desto bättre!

Det här blev dagens skörd av bilder på blommor, broar och barn:

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Barnet har gett sitt medgivande till att jag publicerar bilderna.)

 

Hej då Gamla Stan, vi ses igen

Igår stängde jag dörren till mitt varannanveckas boende i Gamla Stan för sista gången. Under åtta månader har jag haft kullerstenar, ockrafärgade fasader, gatlampor med milt gult sken, turister, fotoblixtar och guidningar på världens alla språk utanför mitt fönster.

Jag stängde dörren till rummet där jag brottats med ångest, sorg och ilska. Där jag jobbat med texter och workshopsupplägg. Där jag umgåtts med nära och kära vänner. Där jag någon gång fått förmånen att ägna egen tid åt något av barnen som behövt mig lite extra på egen hand. Där jag utforskat glädjen och livskraften i sensualitet och sex. Dit jag kommit hem många kvällar efter besök på det smultronställe som jag upptäckte tidigt under perioden, Gaston Vinbar.

Jag har börjat ana och känna innebörden i orden som du, Maria Jimrell, skrev i din kommentar på inlägget Frånskild och skapar nytt:

Och livet är så där som jag inte drömde det men som jag aldrig hade velat gå miste om.

Snart öppnar jag dörren till nästa kapitel i mitt liv. Ett kapitel där mitt liv inte roterar runt en resväska modell större. Tills dess låter jag tanken dröja vid minnena – både de ljusa och de mörka – av tiden och livet som varannanveckasboende i Gamla Stan.

Detta bildspel kräver JavaScript.