Skönhet i det lilla, i det stora

Mina promenader i Årstaskogen har blivit en så gott som daglig livlina. Steg för steg villar jag bort trötthet och ångest. Går längre och längre bort från kvävande föreställningar om måsten och borden. Går till glädjen – inte minst därför att skogen är full av träd, som jag ju övat mig på att associera till glädje (något som fungerar, hur märkligt det än låter).

Promenaderna är dessutom en aldrig sinande källa till skönhetsupplevelser. Skönhet i det lilla – droppen efter regnet som inväntar fallet från bladet, grässtråets gracila bugning för vinden, mossans mjukgröna matta på rötter och stenar. Skönhet i det stora – i vyerna in mot Södermalm och det Stockholm jag älskar så innerligt. Spiran på Eclipse, som hälsar från Gröna Lund, och Kaknästornet vid horisonten tar med tanken på resa över resten av stan. Över citypulsen, folkminglet och betongen som ropat på mig så länge jag kan minnas. Över vattnet, båtlivet, grönskan som också för mig blivit en stor och livgivande del av det som är min stad, mitt Stockholm.

Återblick #32-34

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan eller veckorna som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. De senaste tre veckorna

...… har några anledningar till tacksamhet varit

  • utflykten till Linköping med kära vännen P för att fira vår gemensamma vän S från gymnasietiden. Njutning för gommen och härliga samtal vid bordet på Torn1, underhållningen av S:s familj och vänner senare på kvällen. Och lyckan över att ta mod till mig att fråga om jag fick vara med och sjunga när Olle Adolphsons Trubbel kom. En fantastisk text att gestalta!
  • förberedelserna inför P:s och mitt gemensamma tal till S. Så många roliga minnen som dök upp. Såna skratt när vi hittade det tal vi höll vid hennes bröllop för 23 år sedan – och insåg att vi kunde återanvända det.
  • K:s femtioårsfest extra allt – för vad ska en annars kalla ett kalas som inrymmer sång, skratt, samtal och inte minst en kvällsgudsjänst med jubilarens egna visa och djupt berörande ord om livet vackert ihopflätade med text och musik av Fredrik Swahn. Att få vara med och bakgrundsköra fulländade min lycka.
  • det spontana vardagsrumsdiscot som själasöstra H och jag släppte loss i när jag hade lyckan att få ha henne boende hos mig ett par nätter.
  • två sällsynt magiska bioupplevelser på Bio Capitol – Once upon a time in Hollywood och Amazing Grace. En för mig ny sorts bioupplevelse i liten intim salong, med möjlighet att ta med ett glas vin in. Var med och crowdfundade Capitol en gång i tiden. Därför extra kul ta del av upplevelsen, tillsammans med vänner som betyder mycket för mig.
  • peppen att komma tillbaka till jobbet, där mina sköna kollegor och roliga uppdrag väntade.
  • lyckopillret som danskompaniet Harlem Hot Shots och orkestern Stockholm Swing Allstars bjöd på i form av show i Vitabergsparken. Picknick med bubbel och sällskap av väninna H, min äldsta och hennes kompis fulländade upplevelsen.
Några smakprov av en sprudlande upplevelse
  • promenaderna. På egen hand, med nåt av barnen, med någon vän. Serotoninbalanserande.
  • första körövningen för terminen. Återigen – människorna. Men givetvis också musiken, bland annat nyskriven musik av vår dirigent. Och så Sven-Erik Johanssons Snabbt jagar stormen våra år.
  • läslyxen i Bulgakovs Mästaren och Margarita.
  • att få ha själasöstra H på besök från Malmö. Samtal och vardagsrumsdisco. Vilken glädje!
  • ljudet av barnens samtal, sjungande, skrattande. Att få vara närvarande mamma. Djupaste meningsfullhet.

… har några anledningar till förundran varit

  • rönnarnas fullständigt dignande grenar. Tror aldrig jag sett så mycket rönnbär. Såååå vackert, och om en ska tro Bondepraktikan, såååå kall vinter som väntar.
  • droppar av regn och dagg på spröda gräs
  • första höstdimman över fälten längs järnvägen mellan Linköping och Stockholm.
  • lyckokänslan när jag möter solens strålar på morgonpromenaden längs Årstaviken.
  • smaken av mina egenodlade körsbärstomater.
  • vänskaperna. Människorna. Ni som finns i mitt liv sedan olika lång tid. Men som alla berikar det så kolossalt. Var och en på alldeles unikt sätt.

har jag börjat ny terapi. För att bygga vidare på min hemmahamn, och i minskad utsträckning drabbas av panik när jag känner någon av demonerna otillräcklighet, bortvaldhet och övergivenhet närma sig. Emotionsfokuserad terapi jobbar min terapeut med. Ser med nyfikenhet och förhoppning fram mot vad som säkerligen kan bli en jobbigt, men framförallt befriande process.

har jag tittat på

  • filmerna jag nämnde ovan så klart.
  • första avsnitten av den tyska serien Babylon Berlin. Är nu fast i berättelsen om människorna, korruptionen och samhället i 1920-talets Berlin.

har jag bland annat lyssnat på

  • Aretha Franklins Amazing grace. Som prepp inför filmen så klart. Som påminnelse om en av musikhistoriens största sångerskor. Som påminnelse om mycket av mina ungdomsårs soundtrack.
  • Lars-Erik Larssons Förklädd Gud. Föranlett av tacksamheten över de människor jag har i mitt liv.
  • Swing. Benny Goodman, Glenn Miller, Count Basie… svallvågorna från glädjen i Vitabergsparken sitter fortfarande i.
  • 60-årsjubilerande legendariska och lysande Kind of Blue.

har jag jobbat på att bli av med ett ryggskott som ställde till det i rehabandet av min onda ländrygg, höft och ben. Hej min 50-åriga kropp, jag tar nu och framöver bättre hand om dig än jag gjort hittills.

har jag suckat och skrattat med orden i ovan nämnde Fredrik Swahns låt Another fucking opportunity for growth. Livet bjuder sannerligen på mängder av tillfällen till växt och expansion. Men ibland… orkar jag bara inte göra det jobbet. Då får väl livet bara passera en stund.

Vad tar du med dig från veckorna som gått?

Lyckan kommer, lyckan går…

Hur hittar man till lyckans land? Och – vad är lycka för mig? För dig?

En FB-vän skrev häromdagen ungefär att hen längtade till lyckan. Det är en längtan jag ofta känt igen mig i. Den där lyckan… Den där längtan efter lyckan… För mig är det samma längtan som den diffusa hemlängtan som följt mig genom åren, och som jag skrev om i februari 2017:

… det hem jag längtar till är en upplevelse. Det är upplevelsen av att vara grundad, att ha landat mjukt i här och nu. Att ha fokus på och trygghet nog att, med avspända och öppna sinnen, ta in vad livet i just detta ögonblick är, på den plats och i det sällskap jag just då befinner mig.

Snavade häromdagen över en annan formulering kring det som för mig är lite samma längtan. I förordet till Bulgakovs Mästaren och Margarita skriver författaren Amanda Svensson att:

Bulgakov levde och dog under en av de mörkaste och ofriaste perioderna i Rysslands historia, och kan inte säjas ha haft många glädjestunder i sitt skruttiga liv. Trots det lämnade han efter sig en roman som ger hopp det han själv så hett eftertraktade, men aldrig fick: frid och ro. För kärlek, för kreativitet, för skapande. Det är en roman som skänker en känsla av både frid och energi. En soluppgång efter solnedgången. ”Allt kommer att bli som det ska vara, så är världen skapad”, som Woland, denna på samma gång djälvul och hjäte, lovar Margarita och mästaren innan han förklarar dem fria att leva sina liv precis såsom de själva önskar.

Frid och ro. För kärlek, för kreativitet, för skapande. … frid och energi. För mig är det ord som i hög utsträckning beskriver lycka.

Kärlek, kreativitet och skapande- ord som handlar om att göra något slags avtryck i omvärlden. Ser i efterhand att det är ett perspektiv som saknas i min beskrivning av hemlängtan från 2017 – att inte bara vara uppfylld av en passiv lyckokänsla, utan faktiskt också ge praktiskt utlopp för lyckan. I linje med det gammelgrekiska ord, eudaimonia, som ofta översatts med lycka, men i själva verket handlar om det väl levda livet, att göra rätt saker, till gagn för sig själv men kanske framförallt det övriga samhället

…..

Jag skrev några ord på min FB-väns inlägg kring vad jag tror hjälper oss på resan mot lyckans land, mot det där hemmet, hemmahamnen, bortom det fysiska rummet.

Jag skrev om tacksamhet – för det som varit. Jag skrev om mening och meningsfullhet – i det jag gör och för det jag kommer att göra, i de sammanhang jag är en del av och i dem jag kommer att vara det i framtiden.

Jag insåg i efterhand att jag också skulle ha velat skriva om acceptans, mod och vishet – i linje med Sinnesrobönens ord:

… sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och vishet att inse skillnaden

Vad tror du om min karta och kompass? Och vad är lycka för dig?

Återblick #29-31

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan eller veckorna som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. De senaste tre veckorna

...… har några anledningar till tacksamhet varit

  • vänskaper. Gamla och nya. Som växer och fördjupas. I många olika dimensioner.
  • den ljuvligaste av sommarkvällar på Oaxen Slip och Ekens utebar i bästa tänkbara sällskap i form av grannen och vännen M.
  • utflykten till sommaridyllen Strängnäs med grannarna M och M, inklusive det gästfria mottagande av ena Ms mor.
  • en utslagen ros på min rosenbuske. De glupska rådjuren måste ha missat en knopp!
  • solvarma tomater direkt från plantan.
  • dagar i lugn koncentration och produktivitet på jobbet.
  • en vedeldad bastu i sommarnatten.
  • att få fira födelsedag för M, min numera femtonåring i dagarna tre.
  • besöket av mor, med tid på tumanhand inklusive promenad i omgivningen, och av syster och svåger.
  • leendena från mötande promenanter längs Årstaviken när jag mött deras blickar, hälsat dem med en nick och ett leende.
  • läsupplevelsen som slungade iväg mig sådär 2500 år bakåt i tiden till Nepal, i mötet med Herman Hesses Siddharta.

… har jag promenerat och promenerat. Sällan under 10 000 steg om dagen, ofta över 13 000. Åtminstone fem raska få upp flåset-promenad per vecka. Självmedicinering pågår. Med goda effekter på sinne och kropp.

… har jag lyssnat på fängslande filosofihistoria i poddformat: Awakening from the meaning crisis med John Vervaeke, lektor i Kognitionsvetenskap vid University of Toronto. Podden har beskrivits som ”Weaving together historical narrative and contemporary science to paint a compelling picture of foundation of the meta-crisis of our times”. Och det är en bra beskrivning.

… har jag firat Pride. Firat framstegen för kampen för hbtq-personers rättigheter, inte minst rättigheten att bli sedd och tolererad för den en är. Jag har firat genom att, tillsammans med min 16-åring, lyssna på en inspirerande och bildande föreläsning av Barbro Westerholm om bakgrunden till varför 2019 är ett jubileumsår i denna kamp. Genom att träffa en livs levande, nyvald partiledare och då dessutom bita huvudet av blygheten för att passa på att kort introducera mig och mitt engagemang för dessa frågor. Genom att gå i paraden med nätverket Stolta föräldrar till hbtq-barn. Samma parad som två av mina barn själva gick i. Jag har firat, men också blivit stärkt och beslutsam inför fortsatt och förstärkt engagemang i kampen.

… har jag tränat på att hitta lugnet i egentiden igen. Det lugn som var så självklart för mig som barn. Det lugn som är en viktig del i upplevelsen att den hemlängtan till en plats av lugn och ro som inte har geografiska, utan själsliga, koordinater i allt högre utsträckning finner sig uppfylld. Jag har hittat en hemmahamn i mig själv, en hamn jag nu är på väg in till.

En parad, en stolt förälder, en veteran och 13 000 steg

För femtio år sedan brakade det loss i New York. När poliserna stormade in i en razzia mot homosexuella och transpersoner på baren Stonewall Inn, blev det början till en flera dagar lång och våldsam demonstration. Och det blev en vändpunkt i kampen för homosexuellas frigörelse. Året efter hölls den första Pride, i New York.

För andra året i rad har jag idag gått i Prideparaden i Stockholm Pride. Båda åren har jag gått med nätverket Stolta föräldrar till hbtq-barn. Jag har valt att gå med nätverket för att jag är oändligt stolt över mina barns mod och integritet – den väg jag försökt visa och vänja dem vid att vandra – att vara sig själva, även om det ibland innebär att utmana både sig själv och andra. Och jag har valt att gå med nätverket för att säga till föräldrar, syskon och släkt till alla barn och unga som blir avvisade, bortstötta, förträngda av dem som borde – ja, faktiskt borde – stå dem allra närmast, stötta och älska sitt barn, bror, syster, syskon fullt ut som hen är, att det finns ett annat sätt att förhålla sig. Naivt, kanske du säger. Men det är genom våra handlingar och våra exempel som vi förändrar världen. Om jag bara kan bidra till att en närstående väljer en annan väg än avvisandets och bortstötandets väg – ja, då är det tillräckligt.

I år fick jag gå i fint sällskap av en vän som gick sitt första tåg för fyrtio år sedan, när Prideveckan hette Frigörelseveckan. Det kändes stort att gå med honom under broarna över Kungsgatan, som idag var fyllda med jublande, applåderande åskådare, och höra berättelsen om hur de då betydligt färre demonstranterna än dagens ca 45 000 fick ruttna grönsaker kastade på sig från samma broar.

Under de här fyrtio åren har mycket hänt. Min sextonåring och jag lyssnade tidigare i veckan på Barbro Westerholm, bland annat mångårig riksdagsledamot för Liberalerna och fd generaldirektör för Socialstyrelsen. Hon berättade om den politiska historien bakom avkriminaliseringen av homosexualitet (1944), borttagandet av sjukdomsstämpeln (1979), partnerskapslagen (1995) och könsneutralt äktenskap (2009). ”Man får inte vara ömhudad om man ska jobba för det man tror på” som hon sa. En sann legend, förebild och inspiration.

Utöver frigörelsen på sexualitetens område, har dessutom mycket skett vad gäller könsidentitetsfrågor under dessa år. Kravet på sterilisering vid könskorrigering togs exempelvis bort 2013, och i några andra länder har ett tredje juridiskt kön införts.

Det är lätt att tro att de gjorda vinningarna nu är skrivna i sten. Men kampen för att

Varje vuxen människa bör kunna fatta så många faktiska beslut utan fruktan eller favörer angående så många aspekter av sitt liv som är förenliga med alla andra vuxna människors lika frihet

Judith N Shklar, Rädslans liberalism

kommer aldrig att vara slutgiltigt vunnen. Historien tar aldrig slut.

Därför kommer jag att fortsätta gå i Prideparaden. Därför kommer jag att fortsätta stötta mina barn i deras livsval av sexualitet och könsidentitet oavsett vad de väljer. Därför engagerar jag mig nu politiskt med fokus på bland annat hbtq-frågor.

Utöver att gjorda landvinningar ständigt behöver försvaras, återstår många viktiga steg att ta. I dagens paradpromenerande fick jag iallafall ihop 13 000 fysiska steg, vilket gör att jag nu ikväll kan lägga upp fötterna i en paus från vardagsmotionsmålsättningen om 12 000 steg varje dag.