Våren som blev som den skulle fast den inte blev som den skulle

Åh, vilken fantastisk vår som låg framför mig.

Kör, Lindy hop, politiskt engagemang och diskussioner, nya och gamla sociala sammanhang, grymma konserter skulle fylla fritidskalendern. Intressanta, lärorika uppdrag för kunder i kombination med att för första gången gå in i personalansvar skulle prägla jobbet.

Jag hade röjt ytterligare några meter vass in i den trygga hemmahamnen som en god, varsam relation med mig själv utgör.

Så kom viruset. Och livet stannade upp.

Bit för bit hittar jag fotfästet igen, efter den första uppgivenheten över det som inte blev.

Jobbet sköts från hemmakontoret, som jag promenerar till och från genom en kortare eller längre runda i de kvarter och omgivningar som jag är tacksam över att få kalla mina. Arbetsinsatserna är roliga och meningsfulla, kontakten med kollegorna/medarbetarna funkar bra, till och med bättre än annars på vissa sätt.

Konserterna tar jag del av genom livestreams från olika håll. Förra veckan njöt jag till exempel av Bo Sundströms röst varje kväll, genom Live från Orionteatern (ligger kvar att kolla på fram till 30 april, för en löjligt låg peng) (Tack U för tipset!).

Dansar gör jag, till livestreams från ”min” dansstudio Chicago på onsdagarna och till olika instruktionsfilmer i solo charleston och jazz på Lindy Hop Moves.

Det politiska engagemanget lever, genom distansmöten, debattartiklar och inläsning på diverse frågor som aktiverar min nyfikenhet och mitt behov av evidens för mina argument.

Distansmöten går också bra att genomföra som AW:s eller middagar på avstånd. På själssöstra Helenas initiativ blir det sannolikt en läsretreat på distans inom kort. Och varför inte en skrivretreat?

Och mitt svar på kollegans fråga i företagschatten om vad vi gör när vi har långtråkigt hemma: ”Långtråkigt? Aldrig i den här miljön!”

Inte nog med att böckerna ska läsas – vilket jag längtat efter, men som jag hade prioriterat ned i min kalender inför våren. Bokhyllorna ska skruvas fast i väggen också, och sen ska böckerna sorteras. I färg.

Så den här våren blir trots allt som den skulle bli för mig. Fast på andra sätt än vad jag tänkt.

Hur har din vardag förändrats jämfört med din planering, förhoppningar och drömmar för denna vår 2020?

Badar i glädje och tacksamhet

Femtioett varv runt solen har jag färdats. Och jag kastar loss för att segla ut i mitt femtioandra levnadsår från den hemmahamn i mig själv som jag under året hittat och börjat göra till min.

Ännu ett år visare, vackrare och vildare, som tidigare skrivits här på bloggen. Vildare i betydelsen än mer levande, mer orädd, mer nyfiken. Mer inlyssnande och varsam mot mig själv. Mer grundad i att leva efter och följa det som är viktigt för mig. Och därmed tryggare, lugnare, stadigare i mötet med andra.

Jag är fortsatt övertygad om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet, kreativitet, nyfikenhet och sensualitet.

Under det gångna året har jag har sannerligen fått uppleva den största gåvan i livet: att möta medmänniskor att älska och få uppleva kärlek tillbaka av. Jag har fått ge kärlek, engagemang, uppmärksamhet och stöd till vänner, familj och bekanta. Och jag har fått känna värme, uppskattning och kärlek tillbaka. Det ger viktiga sammanhang.

Även i år vill jag sluta mitt födelsedagsinlägg med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.

Så här stod det på paketet jag fick som present av mina barn. Jag är tacksam över att få leva ett underbart liv. Ett liv som sannerligen är fyllt av under. Ett liv som jag dagligen får känna förundran i och över.

Välja och välja bort

Rätt i maggropen tog det, själssöstra Helenas inlägg idag. Kort, koncist och mitt i prick. ”There’s always time...”.

Tid är det enda vi har. Och ändå upplever vi, jag, så ofta att den inte räcker till för allt det där jag, vi, vill göra.

Jag vill läsa. Men fastnar i mobilen. Jag vill skriva. Men fastnar i mobilen. Jag vill…

Ja, jag har massor av aktiviteter nu som jag inte haft i de perioder då jag läst och skrivit mer. Och jag ÄÄÄÄÄLSKAR alla de grejer som fyller min kalender: kör, Lindy hop, politik, konserter, träffar med vänner, tid med barnen (den tiden skriver jag i ärlighetens namn inte alltid in i kalendern)… De vill jag inte välja bort!

Så det jag kommer på som jag kan och vill minska är min mobilanvändning. Men jag har ju hittat så roliga, fängslande, avkopplande spel… Och hittar så mycket kul på FB, Twitter och Insta.

Högarna med böcker kallar dock på mig. De lockar med nya insikter, perspektiv och världar. Så det är dags att, än en gång, revidera valet av vad jag lägger min tid på. Mindre mobil, odla orden istället.

Bokrearesultat + pågående läsning på toppen. Längtar efter att dyka ner i orden…

Med nybörjarens sinne

Tänk dig att möta livet som vore det för första gången. Utan förutfattade meningar, föreställningar om hur saker ska vara eller om hur människor borde bete sig eller hur de alltid beter sig. Med nyfikenhet, öppenhet, ja, kanske till och med förundran inför upplevelsen av det nya eller insikten du just fått.

Tänk dig att möta dagen, livet, världen som många små barn möter sin omgivning. Oförställt, utforskande, icke-dömande.

Min upplevelse av att välja nybörjarens sinne är att tillvaron blir så mycket rikare i de stunderna. Jag upplever färgerna, ljuden, dofterna, smakerna, material och textur tydligare. Jag möter medmänniskor och mig själv med varmare ögon, mer lyssnande öron och öppnare hjärta. Jag tar lättare itu med saker som annars känns svåra eller obekväma. Upplevelsen av att vara en integrerad del av den större helhet som världen – människor, samhälle, djur och natur – utgör blir så mycket mer påtaglig.

Att stänga av de automatiska rösterna som jag tränat upp genom åren, de som bedömer och dömer. Eller att lägga bort distraktionen inte minst i form av mobilskärmen, för att istället fokusera på upplevelsen här och nu. Det kräver energi. Så jag fattar ju att jag och många med mig fastnar i vuxenhjärnans tröttare, tröttande och inte så konstruktiva sidor. ”Ja, ja. Det där är ju en kul idé. Men det kommer inte att gå/vara svårt för att…”

Fast i de stunder när jag fullt ut uppslukas av upplevelsen. När jag tar in samma gamla träd som jag alltid betraktar på vägen till pendeltåget som vore det första gången jag ser det och låter ögonen följa grenarnas former. När jag fullt ut möter en annan människa och fokuserar på att ta in vad hen säger i ord och utan ord. Då kan jag fyllas av förundran, tacksamhet och bubblande glädje över att världen, i all sin vånda, också är så vacker. Så rik på skönhet och spänning.

Ikväll har jag blivit invald i styrelsen i min lokalförening i Liberalerna. Ett partipolitiskt engagemang var länge något otänkbart för mig. Sedan ett par år har dock en nyfikenhet på att vara med och bidra konkret och kontinuerligt till den demokrati jag tror på, trots alla dess brister och utmaningar, växt fram.

Tänker att nybörjarens sinne är en viktig del i vad jag tar med mig framåt. Att balansera med min erfarenhet och kunskap av att jobba med samhällsfrågor och politik i rollen som opolitisk tjänsteman.

Med nybörjarens sinne drabbas jag förhoppningsvis inte av den begränsande och dränerande prestations- eller veta allt-ångest som många gånger varit min följeslagare. Med nybörjarens sinne kommer jag förhoppningsvis att vara öppen för och i att utveckla, ompröva och fördjupa mina ståndpunkter och argument i samtalet med medpartister och andra med intresse för och synpunkter på samhällsutvecklingen. Med nybörjarens sinne vill jag se och svara mot de öppningar att vara med och bidra där jag kan och där jag behövs som visar sig. Med nybörjarens sinne hoppas jag kunna få vara med och identifiera många möjligheter framåt för de utmaningar som vi gemensamt i samhället möter idag.

Nybörjarens sinne – vad betyder det för dig?

Det här inlägget är det andra i raden om de nio attityderna i mindfulness, medveten närvaro. Det första handlade om acceptans.

Ett motigt steg

En månad sprang förbi utan att det blev några ord fästa på cyberpränt här i bloggen. Fokus har varit på annat skrivande och på läsning i lyssningsformat.

Men jag vill ju att bloggen ska leva. Så det blir ett sånt här motigt upp-i-sadeln-inlägg.

Ofta när jag plockar upp en tråd som jag önskar var en vana så är det med ett visst motstånd. Naturligt kanske, för jag har ju tappat en del av konditionen, oavsett om det handlar om fysisk kondition eller kondition i att bestämma ämne och låta orden forma meningar och tankar.

Jag försöker, men lyckas långt ifrån alltid, att inte banna mig för att jag inte upprätthållit den önskade vanan. Det finns ju alltid någon anledning till att jag valt bort den (för någonstans är det ju alltid ett val).

Har du några knep för att göra det där upp-i-sadeln-momentet igen mindre motigt?

Något som blivit en hållbar vana är att fånga det där trädet i Storsjöparken på vägen till pendeltåget. Här en lysande eftermiddag i slutet av januari.