Vattendelare i livet

I en av apparna jag har på min telefon möttes jag idag av frågan om vem eller vad som har förändrat mitt liv.

Efter att ha scannat igenom persongalleriet i minnesbanken och alla stora och små händelser som sammantaget lett mig fram till där jag är idag skrev jag som svar:

När jag ser tillbaka, konstaterar jag att livet har varit i ständig förändring. Ibland långsam, ibland ögonblicklig. Nästan aldrig med det resultat som jag planerat för eller förväntat mig. Så, det som har förändrat mitt liv är väl typ bara det – att jag levt.

Så här raka linjer är det nästan aldrig i livet. Men på något märkligt sätt möts de kringelikrokiga stigarna i det som är nuet.

Tre år som Årstabo

Med åren har jag insett att symboler, riter och ritualer är viktiga för mig. Och märkesdagar – årsdagar – är symboler för erfarenheter jag gjort, för årsringar som lagts till livet. 

Igår var det tre år sedan jag flyttade in i min lägenhet i Årsta. En lägenhet på en ort som definitivt inte funnits med i livsdrömmarna. Jag hade hittat hem på Söder. Jag bodde i en lägenhet och i kvarter som, i en märklig twist i dimensionerna, också bodde i mitt hjärta. 

Livet ville annorlunda än jag. Som riktmärken i sökandet efter nytt boende hade jag tre önskningar: badkar, balkong i söderläge (norrläget på söder var lite väl kylslaget) och läge i Årsta eller Sickla när det nu inte gick att bo kvar inne på stans bästa ö. För att inte komma alltför långt bort från citypulsen, och för att barnens skolgång inte skulle innebära alltför lång pendling. 

Ett par hektiska söndagar i maj 2017 rusade jag runt på visningar med högt stresspåslag. Förlorade en budgivning. Och slog till fort som blixten när jag visade mig vara ensam budgivare på den jag nu bor i. Mycket mer sliten än den såg ut på bilderna (duh…), men med altan och utgång till trädgård i söderläge. Och badkar. I Årsta.

På söndagen efter att jag skrivit kontrakt tog jag med mig barnen till kvarteret och porten. ”Här ska vi bo.” De var artigt positiva. Så fick vi syn på en trappa, som gick nedåt in mot skogen. ”Undrar vart den leder?”. 

Den ledde oss ner på vägen som efter bara några minuter kommer fram till vattnet, Årstaviken, och den promenadväg som vi gått några gånger runt. En bonus av stora mått, eftersom jag verkligen inte hade någon koll på Årstas geografi när jag slog till. 

Tre år har gått. Tre år av att boa in mig. Av att läka sorgen över vad som inte längre var. Av att hitta hemmahamn, inte bara på mina 54 kvm, utan i mitt eget hjärta. Av att kasta loss mot andra halvseklet av mitt livsäventyr, min upptäcktsresa i varandet. 

Min vilsamt gröna lägenhet har gjort den processen lättare. Tillsammans med människorna som jag fått dela kvadratmetrarna med på olika sätt. Barnen förstås, som finner sig i vårt compact living. Gamla vänner som lärt sig hitta hit. Nya vänner som jag lärt mig vägen till och nya sammanhang som jag vuxit in i. Riktigt, riktigt goda grannar på andra sidan väggen eller med lite längre avstånd. Kören i Enskede. Politiken med bas i lokalföreningen. Och i sommar, yoga på Årstas gräsmattor under bar himmel. Lokala restos har blivit vattenhål som bidrar till sammanhang och lokalkänsla. Och jag hittar i sömnen bland hyllorna på mitt Coop och mitt Ica.

Trappen ner till Årstavikens vatten och Årstaskogens natur har jag gått oräkneligt antal gånger vid det här laget. För att söka tröst hos träden, mossan, klipporna, vågorna. För att dancewalka mig trött och lycklig. För att samtala i rörelse med sällskap eller mig själv.

Steg för steg fortsätter jag att boa in mig. Jag kommer inte att vara klar än på ett tag. Först i år har bokhyllorna börjat få sin önskade utformning med färgsorterade bokrader. Snart kommer mörkläggande, tunga sammetsgardiner på plats i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Yogamattan i grönt ligger uthälld på golvet istället för annan matta. Köksrenoveringen som jag pratat om sen jag flyttade in har fortfarande inte hänt. Men altanräcket är äntligen ommålat (tack Max för hjälpen), och saker och ting börjar hitta sina hemmahamnar i skåp och lådor. Och jag skördar egna tomater och örter. 

Tre år som Årstabo har det blivit hittills. Och jag ser nyfiket fram mot fler. 

Stapla vanor

”Ett tips är att ställa tandtråden i duschen”. Så sa hon, den nya tandhygienisten som tog hand om mig för några veckor sedan. ”Då blir det lättare av.”

Och hon hade rätt. Jag som brukar komma ihåg tandtrådsbygeln typ tre dagar efter och tre dagar före besöket hos tandläkaren eller tandhygienisten med någon sporadisk, dåligt samvetesgnagande gång däremellan (framförallt efter att det har stått majs eller spare ribs på menyn), jag har nu flossat (med tandtråden, inte dansen) en gång om dagen mellan fem och sex gånger per vecka.

I boken Atomic Habits, som jag lyssnat mig tre tipskapitel in i, tar författaren James Clear upp metoden att stapla vanor på varandra. ”Habit stacking” heter det på engelska, och går ut på att koppla ihop en önskad vana med en väl etablerad.

Det är inte alltid de till synes logiska kopplingarna som funkar. Varför jag aldrig fått till flossandet när jag ändå borstar tänderna (vilket jag ju faktiskt gör två gånger om dagen, minst) kan jag fråga mig. Och jag anar att svaret handlar om att jag på kvällen oftast bara komma i säng när jag väl är så långt fram i dagsprogrammet som vid tandborstning. Och på morgonen är jag oftast på väg någonstans efter. Men i duschen… där sköljer allt som oftast både lugn och vatten över mig med välbehag och närvaro som följd.

Nu testar jag att koppla ihop dagligt skrivande med frukost. En varm kopp kaffe, den gröna smoothien med beskan som får mig att vakna till… kanske kan de vara ett bra ackompanjemang till ordlek och meningsdans? Just nu finns förutsättningar för att det ska funka. Hemmajobb på väg in i semesterledighet gör att morgnarna inte är stressiga.

Idén om att det dagliga skrivandet ska ske för hand lägger jag åt sidan. Det är visserligen något med att skriva för hand som kopplar ihop orden med kropp och själ på ett annat sätt än knapprandet på tangenter. Fast för mig, som jobbat så länge, så intensivt med att producera text medelst tangentbord, känns även det mediet rätt så integrerat med kroppen. Och jag tänker att det är bättre att det kommer ut ord ur fingrarna – mitt önskade läge – om än i digital form, än att det inte kommer några alls.

Har du någon stapel av vanor? Om du har någon ny vana som är lite trög att få att fästa, vilka möjliga – och omöjliga – vanor skulle du kunna koppla ihop den med?

Lördagsmorgonsbagatell

”Ingen stund är såsom denna…”

Köksklockans tickande sätter beatet över kylskåpskompressorns brummande bordun.

Kaffemuggen har fyllts på, en smörgås på gårdagens nybakta bröd med prästosttäcke har skänkt känsla av lördagslyx. Glaset med den gröna smoothien väntar på att tömmas klunk för klunk.

Två av barnen blixtrade förbi kylskåpet för att lika snabbt återvända till kokongerna under sina täcken och cyberrymdens oändliga världar. Vi delar tyst gemenskap om än vi är på varsitt håll. Stortonåringen vilar fortfarande i ungdomens långa lördagssovmorgonssömn.

Tankarna löper fritt mellan stationerna på intellektets och skapandets reflexbana: läsning, webbfora, webbsökning, fotoval och bildredigering, bloggutkast och inläggspostningar…

Dagen väntar utanför; jag konstaterar genom köksfönstret att den ser ut att bjuda sol och kylig vind som får trädens grenar att dansa.

Listan med Att Göra finns där. Men än så länge vilar den. Som jag.

Långsamma andetag. Hjärtat lugnt. Bröstkorgen rymlig.

Livet är. I just denna stund.

Inledningsfrasen kommer från Karin Boyes Aftonbön. Samma känsla av frid och helg som den förmedlar kan infinna sig även en alldeles vanlig lördagsmorgon.

Och ljuset lyser i mörket

Det glimmar till i det som nyss var ogenomträngligt. Vad var det?

Ännu en gång glimmar det till. Är det… Kan det vara…

Ja. Det är en glimt av ljus. Med bud om hopp. Om… liv? Med en aning av att något öppnas på glänt mot en annan tillvaro än den i det hopplösa, tomma, i frånvaron av liv. En annan tillvaro än den djupfrysta själadödens; den tillvaro som rädslans, ångestens, traumats och utmattningens beniga fingrars grepp runt halsen ledde till.

Orkar inte möta. Inte hoppas. Inte än. Har inte kraft att än en gång riskera fallet, det handlösa ner i det bottenlösa. Som, trots att ingen botten fanns, ändå krossade alla benen som höll tron, hoppet och kärleken uppe.

Där är det igen, ljuset! En flämtande låga tar form. Ett aldrig så bräckligt andetag nu skulle släcka den, så skör är den.

Mörkret är så stort, så allt omvälvande. Så fort blicken släpper taget om den lilla flämtande ljuspunkten är det nattsvarta, gravsvarta, dödssvarta där igen och fyller synfältet över alla bräddar.

Men lågan finns där. Kanske slocknade den ett litet tag, kanske brann den hela tiden. Håller blicken fäst vid den nu, håller den i fokus. Mörket finns runt omkring, bryter in i synfältet, men lågan finns där.

Den första morgonrodnadens låga vid horisonten växer sig allt starkare. Fåglarna börjar vakna. De ruskar på sig, sträcker på sina halsar, harklar sig. De testar om rösten håller idag med. Jo då. Så stämmer de upp i morgonpsalm.

Deras sång på lätta vingar gör morgonrodnadens fotoner sällskap in i graven.

Förlamningen är bruten. En andra förlossning är vunnen. Livet återvänder i myrsteg.

Varsamt blåser hoppet värmande andedräkt på ångestens kallsvettiga panna. 
Varsamt smeker kärleken traumats kind så att spända käkmuskler slappnar av. 
Varsamt, stilla, håller tilliten rädslan i sin famn. 

Salvorna på kroppen och de mjuka bindlarna berättar om vännernas omsorger. Vännerna som väntar där utanför, därute i det levandes livet.

Fötterna möter marken. Händerna skjuter ifrån så att kroppen reser sig. Blicken orienterar sig, riktningen tas ut. Ut mot ljuset och fågelsången.

Benen för ditåt, steg för steg närmare, även om de är ostadiga, lätt vingliga och skakiga. Armar, axlar och rygg kämpar för att rulla undan stenen som skiljer mörker från ljus.

Bländas. Känner instinkten att vända tillbaka blicken, att fly tillbaka in i mörkret, det visserligen förlamande men också skyddande och numera välbekanta.

Väljer att gå vidare ut mot ljuset. Ser att mörket finns där ute med, i trädens långa skuggor. Under de täta buskagen. I klippskrevor och vattendrag. Men det är inte dödsmörkret längre – det är inte förlamande och kvävande och rövar inte bort orienteringsförmågan och riktningen. Tvärtom – ljusspelet där ute gör det lättare att bedöma avståndet, att vara varsam på var groparna på stigen finns.

Där sitter en älskad vän, i bedrövelse och oro av axlarnas hopdragna kurva att döma. Hon höjer huvudet, möter blicken med misstro. Inte kan det väl…

Ett samtal med några få ord bekräftar att, jo, det är det. Samma vän som hon nyss grät i ordlös ångest tillsammans med och över. Som hon varsamt skötte i kärleksfull omsorg när livsandarna flugit all världens väg och mörket tagit deras plats. Delad ångest och smärta blir delad tacksamhet och förundran.

Det är samma vän hon möter, men ändå en annan. Med ett annat ljus i blicken, själaspegeln. Ett ljus, som bärs i hjärtat av den som mött nåden att uppleva hur det mörkaste mörkret inte var ogenomträngligt.

Mina påsktankar i detta och långfredagens inlägg är inspirerade av den kristna påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse. Den berättelsen tjänar i mina inlägg som en allegori över mina, och mångas med mig, erfarenheter av att gå igenom och gå vidare efter livskriser.

Depression, ångest, trauma och andra psykiska påfrestningar är vardag för många. Psykisk ohälsa är en av vårt samhälles stora utmaningar i dag och inför framtiden. Den mening som jag utvunnit ur mina erfarenheter av vandringar i dödskuggans dalar handlar bland annat om att använda mina ord för att berätta om min resa, liksom om att berätta om det levande liv, den tillit, det hopp och den kärlek som finns bortom de mörka bergen.