Backspegel i tacksamhet och förundran 39, 40, 41

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på de tre senaste veckorna tänker jag bland annat på…

… tillfredsställelsen över att ha fullföljt en träningsutmaning i form av ICA-klassikern.

… sånglektion i par med 15-åringen för fantastiska Rebecka Andreasson. Himla kul mor-och-barnaktivitetet till stor glädje och nytta för oss båda. Och upplevelsen av vad som som frisätts i kroppen i form av både klang och känsla när små, små spänningar släpper. Wow!

… stunder av mysande och kelande med Busan. Jag har visserligen bestämt mig för att hon måste få ett annat hem på kortare eller längre sikt, eftersom jag starkt känner att lägenheten är för liten för mig, tre barn och en katt. Men i väntan på att omplaceringen löser sig njuter jag tillsammans med henne.

… egenbryggd, drickbar äppelcider.

… hembakta kanelbullar! Både av 14-åringen och av älsklingen. Det är lyx det!

… långa lässtunder. Älskar det.

… flera riktiga hallelujah moments på jobbet, när jag känner att jag kan bidra till teamets, företagets och kundens framsteg, och samtidigt lär mig massor. Yay!

… framsteg på hemmafixarfronten. Med älsklingens hjälp har barnen som delar rum nu fått lite mer privacy i form av rullgardiner vid sina loftsängar. Fler tavlor har kommit upp och en ny skohylla som är i mer lagom format pryder nu sin plats i hallen. Och så har ett av mina allra första köp till lägenheten från förra året kommit på plats, en taklampa i vardagsrummet.

… höstmarknad på Skansen med sista ringleksbarnsuppvisningen för 15-åringen. I sällskap av hela fina Big Pack (dvs alla fyra barnen).

… att fylla en påse med härliga rotfrukter på sagda höstmarknad och sedan laga till dem i ugn. Med bara smör, salt och svartpeppar på.

… skivinspelningen med Ars Longa. Medveten närvaro i toner. Och gott om tillfällen att träna nyförvärvade insikterna från sånglektionen.

… inhoppet som körledare för Vox Nova i Norrmalmskyrkan. Åh, så roligt att få skapa musik som körledare igen! Den rollen kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Och skoj att träffa gamla vänner och bekanta.

… ett par AWn med kära väninnor. Samtal om smått och stort i självklar gemenskap.

… återbesök på bästa extended vardagsrummet Gaston. Oslagbart mysigt och gott!

… otroligt intressant föreläsning av professorn i idrottens ledarskap och fd tennistränaren och Davis Cup-kaptenen Carl-Axel Hageskog om Värdebaserat ledarskap vid CELEDs ledarskapsdag i Jönköping. Underhållande, koncist och tänkvärt.

… tv-upplevelsen Världens sämsta indier med David Batra – underhållande, bildande och berörande. Och starstruck av svt-korrespondenten Malin Mendel! Upplevelsen förhöjdes över att jag och älsklingen avverkade alla programmen tillsammans. Mysigt.

… för att vara en som tittar väldigt lite på tv, inklusive streamat, förundras jag över hur jag under dessa tre veckor både klämt Batra med Mendel OCH brittiska The Split. Jag blev bergtagen av den sistnämnda serien, med sitt självlysande skådespeleri och för mig relevanta tema, och väntar nu ivrigt på att nästa säsong ska komma. Tack för tips, Sofia!

… den själsliga reningen i, eller kanske främst efter, ett besök på återvinningscentralen.

… hösten. Den gyllene. Den som ger incitament till att tända ljus, svepa in sig i ett täcke, dricka fylligt rött vin eller kryddigt te, göra långkok, frossa i rotfrukter och ta låååånga varma skumbad. Tagga ner och bädda in liksom. Tränar inför november, Höstmånaden med stort H.

Hur har du tagit emot hösten? 

Backspegel i tacksamhet och förundran 38

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 38:e vecka tänker jag bland annat på…

… vardagslivet med barnen. Långt ifrån alltid rosenrött skimmer. Men oftast nära, levande, och ytterst meningsfullt.

… citylördag med 14-åringen.

… 11-åringens hejdlösa, kvillrande, forsande skratt. Magiskt livselexir.

… 15-åringens stolthet och glädje över att representera sin scoutkår på ting, dvs årstämma för den regionala organisationen. Och över att ha uthärdat stormnatt i tält.

… filmkväll i hemmasoffan med 14-åringen. Fransk komedi i åttiotalstappning om familjens skräck, den utstuderat elaka Tatie Danielle. Ljuvligt skådespeleri.

… tillfredsställelsen över att få bidra till att skapa klarhet, insikt och önskad förändring hos kunder och potentiella kunder. Såväl som del av grymt bra team, som genom min alldeles egna kompetens och erfarenhet.

… klanger. Harmonier. En ständigt föränderlig upplevelse av evighet. Körsång.

… den djupa smaken av vinbärstomat. Plantorna har vårdats ömt i sommar och dominerat altanen. Så bäst att njuta intensivt av den minimala skörden. Jag fick en liten rackare, älsklingen en annan.

… snabbvisit av syster. Mysigt höstfika i stearinljusens sken, med fin höstdukspresent på bordet.

… läsfröjd i form av psykologiprofessorn Jordan B Petersons 12 rules for life. Ja, han är kontroversiell på flera sätt. Nej, jag köper inte allt han skriver. Men som han skriver! Hans resonemang öppnar nya höjder, bredder och djup för tanken. Resonemang om gott och ont, lidandet, meningen och att leva väl, grundade på djupa insikter i människans stora berättelser.

… fortsatt äppelglädje. Mera äppelmos, 14-åringens knäckiga äppelkaka och torkade kaneläppleringar. Och så äppelcidern som bubblar fint på altanen.

IMG_5158

Backspegel i tacksamhet och förundran 37

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 37:e vecka tänker jag bland annat på…

… doft av fuktig mossa och svamp i vildmarken.

… äppelplockning och nässelskörd.

… ljuvlig tu man hand-tid.

… vänner som lyssnar när det gör ont.

… samtal som förklarar och för samman.

… löneförhöjning.

… mina härliga kollegor. Vilket team vi är!

… intressanta delresultat i olika uppdrag.

… varmt skumbad efter cykling i regn och motvind.

… älsklingens perfekt stekta schnitzel. Med kryddig klyftpotatis, portvinssås, smörstekta trattkantareller och min improviserade äppel- och lökchutney. Och en inbjudande Pinot Noir till det. Mums.

… att få suga åt sig energi, grundning och lugn i omfamningen med den gamla glesa granen.

Vad är du tacksam för när du ser tillbaka på veckan som gått?

IMG_5127

Backspegel i tacksamhet och förundran 34, 35, 36

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på de tre senaste veckorna tänker jag bland annat på…

… rätten att fritt få välja de människor och idéer som jag vill ska forma Sverige och Stockholm under kommande fyra år. Den förvaltade jag väl.

… älsklingens insats som vallokalsarbetare. Ett föredöme och inspiration.

… samtal om politik med 15-åringen.

… ord från en klok man som gav ett befriande perspektivbyte på mina snurrande tankar. Och därmed hjälper mig att ta mig upp ur malströmmen när den drar igång.

… kroppens förmåga att minnas och påminna.

… känslan när en kommer ut från naprapaten utan den eviga följeslagaren ländryggssmärtan. Lätt som en fjäder!

… tryggheten i hjärna och kropp när jag använder kunskaper och perspektiv som jag byggt upp under de dryga 20 år jag jobbat med att formulera tankar och text kring innovationsfrågor.

… att få välja perfekta presenter till och fira bonusdotter med hela Big Pack.

… upplevelsen av att höra alltmer av vad min kropp och själ säger till mig. Och att agera på det.

… att få skapa klingande magi med kören. I synnerhet i Ivar Widéens ljuvligt melankoliska Elegi.

… friheten i att cyklande ta mig fram till jobb och fritidsaktiviteter.

… samtal och promenader med kära vänner. Om liv och lust.

… att avsluta simningsmomentet i ICA-klassikern. Med 43 vändor i bassängen. 1 timme. Waaaay beyond vad jag tidigare trott om min kapacitet. Men när det gäller – då har jag ett pannben av stål (eller emalj eller nåt annat stenhårt)!

… de fyra vinbärstomaterna. En liten men dock egen skörd.

… doften av äpple som rätt som det är fyller luften.

Vad tänker du på när du räknar dina blessings den senaste veckan? 

730 dagar

I musikalen Rent finns en sång som jag (och mina musikaltokiga barn) tycker mycket om. Texten ställer frågan om hur man mäter ett år i ett liv. Ett år, eller femhundratjugofemtusensexhundra minuter. 365 dagar.

Idag är det 730 dagar sedan jag ställdes inför att omvärdera och omforma mitt liv och mitt sammanhang på det mest genomgripande sätt jag upplevt hittills. Hur mäter jag de två åren som gått?

I ett antal tappade och återfunna fotfästen?

I en kropp som lärt knoppen som sitter längst upp på den att börja förstå det språk den talar, med fonem som smärta såväl som lust?

I ett antal vänner som hållit mig uppe när fotfästet var borta? Som delat sina smärtor och glädjor, som jag fått komma nära, näras av och ge näring i delad sårbarhet?

I 55 egna kvadrat i Årsta?

I ett antal släppta tag om det som varit?

I nästan lika många (på ett ungefär) svallvågor av sorg och ilska över det som inte blev och det som blivit?

I minst 2190 anledningar i vardagen till tacksamhet?

Sången från Rent heter Seasons of Love. Jag provar att mäta åren i kärlekens olika årstider:

Den brustna.

Den obesvarade.

Den avslutade, döda.

Den förtvivlade, förundrade, förankrade, förtjusta, för eviga till barnen.

Den till vänner och familj.

Den till livet, trots allt.

Den sensuella, till min egen hud och njutning.

Den härligt erotiska med en annan människa.

Den ljuvligt romantiska.

Den nya.

Den pirriga.

Den besvarade.

Den om en framtid tillsammans avsiktliga.

Den sakta återvändande och växande till mig själv.

Den till livet. Tack vare det.

Ja. Det är som de föreslår i sången. Kärlekens många skiftningar, toner och former är det som främst mätt upp och präglat dessa två år. Jag tror bestämt jag ska fortsätta att använda kärleken som mätglas när jag blandar drinken som är mitt liv.

Jag har inga förväntningar på att det ska vara smärt- eller sorgefritt. Men för att få kunna mäta upp kärlekens ljusa toner är det nödvändigt att ta risken att mäta upp även de mörka sägs det. Den risken får det vara värt. För som det sjungs i en annan musikal, som jag häromdagen fick min 15-åring frälst på:

The greatest thing you’ll ever learn, is just to love and be loved in return.

I min fria översättning: Den största sak du någonsin kommer att lära dig, är helt enkelt att ge kärlek och få kärlek tillbaka.