Stapla vanor

”Ett tips är att ställa tandtråden i duschen”. Så sa hon, den nya tandhygienisten som tog hand om mig för några veckor sedan. ”Då blir det lättare av.”

Och hon hade rätt. Jag som brukar komma ihåg tandtrådsbygeln typ tre dagar efter och tre dagar före besöket hos tandläkaren eller tandhygienisten med någon sporadisk, dåligt samvetesgnagande gång däremellan (framförallt efter att det har stått majs eller spare ribs på menyn), jag har nu flossat (med tandtråden, inte dansen) en gång om dagen mellan fem och sex gånger per vecka.

I boken Atomic Habits, som jag lyssnat mig tre tipskapitel in i, tar författaren James Clear upp metoden att stapla vanor på varandra. ”Habit stacking” heter det på engelska, och går ut på att koppla ihop en önskad vana med en väl etablerad.

Det är inte alltid de till synes logiska kopplingarna som funkar. Varför jag aldrig fått till flossandet när jag ändå borstar tänderna (vilket jag ju faktiskt gör två gånger om dagen, minst) kan jag fråga mig. Och jag anar att svaret handlar om att jag på kvällen oftast bara komma i säng när jag väl är så långt fram i dagsprogrammet som vid tandborstning. Och på morgonen är jag oftast på väg någonstans efter. Men i duschen… där sköljer allt som oftast både lugn och vatten över mig med välbehag och närvaro som följd.

Nu testar jag att koppla ihop dagligt skrivande med frukost. En varm kopp kaffe, den gröna smoothien med beskan som får mig att vakna till… kanske kan de vara ett bra ackompanjemang till ordlek och meningsdans? Just nu finns förutsättningar för att det ska funka. Hemmajobb på väg in i semesterledighet gör att morgnarna inte är stressiga.

Idén om att det dagliga skrivandet ska ske för hand lägger jag åt sidan. Det är visserligen något med att skriva för hand som kopplar ihop orden med kropp och själ på ett annat sätt än knapprandet på tangenter. Fast för mig, som jobbat så länge, så intensivt med att producera text medelst tangentbord, känns även det mediet rätt så integrerat med kroppen. Och jag tänker att det är bättre att det kommer ut ord ur fingrarna – mitt önskade läge – om än i digital form, än att det inte kommer några alls.

Har du någon stapel av vanor? Om du har någon ny vana som är lite trög att få att fästa, vilka möjliga – och omöjliga – vanor skulle du kunna koppla ihop den med?

Lördagsmorgonsbagatell

”Ingen stund är såsom denna…”

Köksklockans tickande sätter beatet över kylskåpskompressorns brummande bordun.

Kaffemuggen har fyllts på, en smörgås på gårdagens nybakta bröd med prästosttäcke har skänkt känsla av lördagslyx. Glaset med den gröna smoothien väntar på att tömmas klunk för klunk.

Två av barnen blixtrade förbi kylskåpet för att lika snabbt återvända till kokongerna under sina täcken och cyberrymdens oändliga världar. Vi delar tyst gemenskap om än vi är på varsitt håll. Stortonåringen vilar fortfarande i ungdomens långa lördagssovmorgonssömn.

Tankarna löper fritt mellan stationerna på intellektets och skapandets reflexbana: läsning, webbfora, webbsökning, fotoval och bildredigering, bloggutkast och inläggspostningar…

Dagen väntar utanför; jag konstaterar genom köksfönstret att den ser ut att bjuda sol och kylig vind som får trädens grenar att dansa.

Listan med Att Göra finns där. Men än så länge vilar den. Som jag.

Långsamma andetag. Hjärtat lugnt. Bröstkorgen rymlig.

Livet är. I just denna stund.

Inledningsfrasen kommer från Karin Boyes Aftonbön. Samma känsla av frid och helg som den förmedlar kan infinna sig även en alldeles vanlig lördagsmorgon.

Och ljuset lyser i mörket

Det glimmar till i det som nyss var ogenomträngligt. Vad var det?

Ännu en gång glimmar det till. Är det… Kan det vara…

Ja. Det är en glimt av ljus. Med bud om hopp. Om… liv? Med en aning av att något öppnas på glänt mot en annan tillvaro än den i det hopplösa, tomma, i frånvaron av liv. En annan tillvaro än den djupfrysta själadödens; den tillvaro som rädslans, ångestens, traumats och utmattningens beniga fingrars grepp runt halsen ledde till.

Orkar inte möta. Inte hoppas. Inte än. Har inte kraft att än en gång riskera fallet, det handlösa ner i det bottenlösa. Som, trots att ingen botten fanns, ändå krossade alla benen som höll tron, hoppet och kärleken uppe.

Där är det igen, ljuset! En flämtande låga tar form. Ett aldrig så bräckligt andetag nu skulle släcka den, så skör är den.

Mörkret är så stort, så allt omvälvande. Så fort blicken släpper taget om den lilla flämtande ljuspunkten är det nattsvarta, gravsvarta, dödssvarta där igen och fyller synfältet över alla bräddar.

Men lågan finns där. Kanske slocknade den ett litet tag, kanske brann den hela tiden. Håller blicken fäst vid den nu, håller den i fokus. Mörket finns runt omkring, bryter in i synfältet, men lågan finns där.

Den första morgonrodnadens låga vid horisonten växer sig allt starkare. Fåglarna börjar vakna. De ruskar på sig, sträcker på sina halsar, harklar sig. De testar om rösten håller idag med. Jo då. Så stämmer de upp i morgonpsalm.

Deras sång på lätta vingar gör morgonrodnadens fotoner sällskap in i graven.

Förlamningen är bruten. En andra förlossning är vunnen. Livet återvänder i myrsteg.

Varsamt blåser hoppet värmande andedräkt på ångestens kallsvettiga panna. 
Varsamt smeker kärleken traumats kind så att spända käkmuskler slappnar av. 
Varsamt, stilla, håller tilliten rädslan i sin famn. 

Salvorna på kroppen och de mjuka bindlarna berättar om vännernas omsorger. Vännerna som väntar där utanför, därute i det levandes livet.

Fötterna möter marken. Händerna skjuter ifrån så att kroppen reser sig. Blicken orienterar sig, riktningen tas ut. Ut mot ljuset och fågelsången.

Benen för ditåt, steg för steg närmare, även om de är ostadiga, lätt vingliga och skakiga. Armar, axlar och rygg kämpar för att rulla undan stenen som skiljer mörker från ljus.

Bländas. Känner instinkten att vända tillbaka blicken, att fly tillbaka in i mörkret, det visserligen förlamande men också skyddande och numera välbekanta.

Väljer att gå vidare ut mot ljuset. Ser att mörket finns där ute med, i trädens långa skuggor. Under de täta buskagen. I klippskrevor och vattendrag. Men det är inte dödsmörkret längre – det är inte förlamande och kvävande och rövar inte bort orienteringsförmågan och riktningen. Tvärtom – ljusspelet där ute gör det lättare att bedöma avståndet, att vara varsam på var groparna på stigen finns.

Där sitter en älskad vän, i bedrövelse och oro av axlarnas hopdragna kurva att döma. Hon höjer huvudet, möter blicken med misstro. Inte kan det väl…

Ett samtal med några få ord bekräftar att, jo, det är det. Samma vän som hon nyss grät i ordlös ångest tillsammans med och över. Som hon varsamt skötte i kärleksfull omsorg när livsandarna flugit all världens väg och mörket tagit deras plats. Delad ångest och smärta blir delad tacksamhet och förundran.

Det är samma vän hon möter, men ändå en annan. Med ett annat ljus i blicken, själaspegeln. Ett ljus, som bärs i hjärtat av den som mött nåden att uppleva hur det mörkaste mörkret inte var ogenomträngligt.

Mina påsktankar i detta och långfredagens inlägg är inspirerade av den kristna påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse. Den berättelsen tjänar i mina inlägg som en allegori över mina, och mångas med mig, erfarenheter av att gå igenom och gå vidare efter livskriser.

Depression, ångest, trauma och andra psykiska påfrestningar är vardag för många. Psykisk ohälsa är en av vårt samhälles stora utmaningar i dag och inför framtiden. Den mening som jag utvunnit ur mina erfarenheter av vandringar i dödskuggans dalar handlar bland annat om att använda mina ord för att berätta om min resa, liksom om att berätta om det levande liv, den tillit, det hopp och den kärlek som finns bortom de mörka bergen.

Långfredagsevangelium enligt mig

I tredje timmen tar mörkret över i livet. Fotfästet förloras; fallet är handlöst, bottenlöst. Trots spikarna som oförsonligt håller fast vid bördan som burits den långa, tunga vägen. Smärtans och lidandets väg, som ledde ända hit.

Där livsglädje, gemenskap, tillhörighet, mening förut fanns, har övergivenheten nu istället parkerat för att kasta sin kvävande filt av skärande smärta, ekande tomhet, förlamande förlust, dränerande utmattning, förintande hopplöshet över människan.

Ensam i världen. Ensam i detta. Ensammast i hela universum. Ensam – förutom sällskapet från den nattsvarta ångestens fångväktare. ”Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?”

Men där – där anas några andra människor. Människor som gått bredvid under de ljusa dagarna. Som nu står bredvid. Förtvivlat kämpandes med sin egen smärta över det lidande de inte kan ta bort. De fäster ögonen på sin vän, ser bortom sin smärta för att ändå finnas där, finnas för den korsfäste, den ångestridne och av livet självt övergivne. De säger inte mycket. Inget finns att säga. Orden, samtalen, undervisningen är slut. De står där, med ordlös, skärande kärlek och samhörighet framsträckt i sina händer och hjärtan.

Insikten kommer som en blixt från de blytunga åskskyarna. Det finns inget mer att göra nu. Och ett märkligt lugn infinner sig. I själatjärnens spegelblanka vattenyta speglar sig stormen därovanför. Men rädslans och ångestens stormvågor har lagt sig.

”Det är fullbordat”. Det som är gjort är gjort och inget mer kan läggas till. Vägs ände var här: kullen av skam utanför stadsmuren, utanför den civiliserade gemenskapen. Utan anständighetens skylande plagg. Naken, med sår och blåmärken blottade för alla att se.

Jo, en sak till finns att göra. Släppa taget.

”Universums och livets ursprung, till dig överlämnar jag det av mig som världen inte kan förgöra”.

Och sen ter sig mörkrets seger fullständig. Livets väv rämnar, syresättningen upphör när hjärtat stannar.

Vännerna går nästan under av sorg och ångest, de med. Med uppbådande av all sin energi trotsar de det påstridiga mörkret som är mättat av molekyler av rädsla och ångest. Som trycker på för att tränga ut kärleken och omsorgen hos dem.

De samlas runt den sargade kroppen. Befriad är den nu, från tvångsäktenskapet med den tunga bördan som spikarna sörjde för. De tvättar rent, smörjer och lindar in.

Och de lägger till ro. Tids nog ska ljuset bryta in. Tills dess – vila i ro, vår vän. Din vandring längst in i ångesten påminner mig om att lidandet är en ofrånkomlig del av att vara människa. Om att jag inte är ensam om att gå vilse i mörker och ångest. Om vikten av att som vän stå bredvid när mörkret är som djupast, även om det känns svårt. Om att släppa taget om kampen och istället överlämna min tillit till livet. Och om att vila i denna tillit. Vila i ro, som sagt.

Våren som blev som den skulle fast den inte blev som den skulle

Åh, vilken fantastisk vår som låg framför mig.

Kör, Lindy hop, politiskt engagemang och diskussioner, nya och gamla sociala sammanhang, grymma konserter skulle fylla fritidskalendern. Intressanta, lärorika uppdrag för kunder i kombination med att för första gången gå in i personalansvar skulle prägla jobbet.

Jag hade röjt ytterligare några meter vass in i den trygga hemmahamnen som en god, varsam relation med mig själv utgör.

Så kom viruset. Och livet stannade upp.

Bit för bit hittar jag fotfästet igen, efter den första uppgivenheten över det som inte blev.

Jobbet sköts från hemmakontoret, som jag promenerar till och från genom en kortare eller längre runda i de kvarter och omgivningar som jag är tacksam över att få kalla mina. Arbetsinsatserna är roliga och meningsfulla, kontakten med kollegorna/medarbetarna funkar bra, till och med bättre än annars på vissa sätt.

Konserterna tar jag del av genom livestreams från olika håll. Förra veckan njöt jag till exempel av Bo Sundströms röst varje kväll, genom Live från Orionteatern (ligger kvar att kolla på fram till 30 april, för en löjligt låg peng) (Tack U för tipset!).

Dansar gör jag, till livestreams från ”min” dansstudio Chicago på onsdagarna och till olika instruktionsfilmer i solo charleston och jazz på Lindy Hop Moves.

Det politiska engagemanget lever, genom distansmöten, debattartiklar och inläsning på diverse frågor som aktiverar min nyfikenhet och mitt behov av evidens för mina argument.

Distansmöten går också bra att genomföra som AW:s eller middagar på avstånd. På själssöstra Helenas initiativ blir det sannolikt en läsretreat på distans inom kort. Och varför inte en skrivretreat?

Och mitt svar på kollegans fråga i företagschatten om vad vi gör när vi har långtråkigt hemma: ”Långtråkigt? Aldrig i den här miljön!”

Inte nog med att böckerna ska läsas – vilket jag längtat efter, men som jag hade prioriterat ned i min kalender inför våren. Bokhyllorna ska skruvas fast i väggen också, och sen ska böckerna sorteras. I färg.

Så den här våren blir trots allt som den skulle bli för mig. Fast på andra sätt än vad jag tänkt.

Hur har din vardag förändrats jämfört med din planering, förhoppningar och drömmar för denna vår 2020?