Och ljuset lyser i mörket (repris)

Det glimmar till i det som nyss var ogenomträngligt. Vad var det?

Ännu en gång glimmar det till. Är det… Kan det vara…

Ja. Det är en glimt av ljus. Med bud om hopp. Om… liv? Med en aning av att något öppnas på glänt mot en annan tillvaro än den i det hopplösa, tomma, i frånvaron av liv. En annan tillvaro än den djupfrysta själadödens; den tillvaro som rädslans, ångestens, traumats och utmattningens beniga fingrars grepp runt halsen ledde till.

Orkar inte möta. Inte hoppas. Inte än. Har inte kraft att än en gång riskera fallet, det handlösa ner i det bottenlösa. Som, trots att ingen botten fanns, ändå krossade alla benen som höll tron, hoppet och kärleken uppe.

Där är det igen, ljuset! En flämtande låga tar form. Ett aldrig så bräckligt andetag nu skulle släcka den, så skör är den.

Mörkret är så stort, så allt omvälvande. Så fort blicken släpper taget om den lilla flämtande ljuspunkten är det nattsvarta, gravsvarta, dödssvarta där igen och fyller synfältet över alla bräddar.

Men lågan finns där. Kanske slocknade den ett litet tag, kanske brann den hela tiden. Håller blicken fäst vid den nu, håller den i fokus. Mörket finns runt omkring, bryter in i synfältet, men lågan finns där.

Den första morgonrodnadens låga vid horisonten växer sig allt starkare. Fåglarna börjar vakna. De ruskar på sig, sträcker på sina halsar, harklar sig. De testar om rösten håller idag med. Jo då. Så stämmer de upp i morgonpsalm.

Deras sång på lätta vingar gör morgonrodnadens fotoner sällskap in i graven.

Förlamningen är bruten. En andra förlossning är vunnen. Livet återvänder i myrsteg.

Varsamt blåser hoppet värmande andedräkt på ångestens kallsvettiga panna. 
Varsamt smeker kärleken traumats kind så att spända käkmuskler slappnar av. 
Varsamt, stilla, håller tilliten rädslan i sin famn. 

Salvorna på kroppen och de mjuka bindlarna berättar om vännernas omsorger. Vännerna som väntar där utanför, därute i det levandes livet.

Fötterna möter marken. Händerna skjuter ifrån så att kroppen reser sig. Blicken orienterar sig, riktningen tas ut. Ut mot ljuset och fågelsången.

Benen för ditåt, steg för steg närmare, även om de är ostadiga, lätt vingliga och skakiga. Armar, axlar och rygg kämpar för att rulla undan stenen som skiljer mörker från ljus.

Bländas. Känner instinkten att vända tillbaka blicken, att fly tillbaka in i mörkret, det visserligen förlamande men också skyddande och numera välbekanta.

Väljer att gå vidare ut mot ljuset. Ser att mörket finns där ute med, i trädens långa skuggor. Under de täta buskagen. I klippskrevor och vattendrag. Men det är inte dödsmörkret längre – det är inte förlamande och kvävande och rövar inte bort orienteringsförmågan och riktningen. Tvärtom – ljusspelet där ute gör det lättare att bedöma avståndet, att vara varsam på var groparna på stigen finns.

Där sitter en älskad vän, i bedrövelse och oro av axlarnas hopdragna kurva att döma. Hon höjer huvudet, möter blicken med misstro. Inte kan det väl…

Ett samtal med några få ord bekräftar att, jo, det är det. Samma vän som hon nyss grät i ordlös ångest tillsammans med och över. Som hon varsamt skötte i kärleksfull omsorg när livsandarna flugit all världens väg och mörket tagit deras plats. Delad ångest och smärta blir delad tacksamhet och förundran.

Det är samma vän hon möter, men ändå en annan. Med ett annat ljus i blicken, själaspegeln. Ett ljus, som bärs i hjärtat av den som mött nåden att uppleva hur det mörkaste mörkret inte var ogenomträngligt.

Mina påsktankar i detta och långfredagens inlägg är inspirerade av den kristna påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse. Den berättelsen tjänar i mina inlägg som en allegori över mina, och mångas med mig, erfarenheter av att gå igenom och gå vidare efter livskriser.

Depression, ångest, trauma och andra psykiska påfrestningar är vardag för många. Psykisk ohälsa är en av vårt samhälles stora utmaningar i dag och inför framtiden. Den mening som jag utvunnit ur mina erfarenheter av vandringar i dödskuggans dalar handlar bland annat om att använda mina ord för att berätta om min resa, liksom om att berätta om det levande liv, den tillit, det hopp och den kärlek som finns bortom de mörka bergen.

Publicerades första gången påsken 2020

Långfredagsevangelium enligt mig (repris)

I tredje timmen tar mörkret över i livet. Fotfästet förloras; fallet är handlöst, bottenlöst. Trots spikarna som oförsonligt håller fast vid bördan som burits den långa, tunga vägen. Smärtans och lidandets väg, som ledde ända hit.

Där livsglädje, gemenskap, tillhörighet, mening förut fanns, har övergivenheten nu istället parkerat för att kasta sin kvävande filt av skärande smärta, ekande tomhet, förlamande förlust, dränerande utmattning, förintande hopplöshet över människan.

Ensam i världen. Ensam i detta. Ensammast i hela universum. Ensam – förutom sällskapet från den nattsvarta ångestens fångväktare. ”Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?”

Men där – där anas några andra människor. Människor som gått bredvid under de ljusa dagarna. Som nu står bredvid. Förtvivlat kämpandes med sin egen smärta över det lidande de inte kan ta bort. De fäster ögonen på sin vän, ser bortom sin smärta för att ändå finnas där, finnas för den korsfäste, den ångestridne och av livet självt övergivne. De säger inte mycket. Inget finns att säga. Orden, samtalen, undervisningen är slut. De står där, med ordlös, skärande kärlek och samhörighet framsträckt i sina händer och hjärtan.

Insikten kommer som en blixt från de blytunga åskskyarna. Det finns inget mer att göra nu. Och ett märkligt lugn infinner sig. I själatjärnens spegelblanka vattenyta speglar sig stormen därovanför. Men rädslans och ångestens stormvågor har lagt sig.

”Det är fullbordat”. Det som är gjort är gjort och inget mer kan läggas till. Vägs ände var här: kullen av skam utanför stadsmuren, utanför den civiliserade gemenskapen. Utan anständighetens skylande plagg. Naken, med sår och blåmärken blottade för alla att se.

Jo, en sak till finns att göra. Släppa taget.

”Universums och livets ursprung, till dig överlämnar jag det av mig som världen inte kan förgöra”.

Och sen ter sig mörkrets seger fullständig. Livets väv rämnar, syresättningen upphör när hjärtat stannar.

Vännerna går nästan under av sorg och ångest, de med. Med uppbådande av all sin energi trotsar de det påstridiga mörkret som är mättat av molekyler av rädsla och ångest. Som trycker på för att tränga ut kärleken och omsorgen hos dem.

De samlas runt den sargade kroppen. Befriad är den nu, från tvångsäktenskapet med den tunga bördan som spikarna sörjde för. De tvättar rent, smörjer och lindar in.

Och de lägger till ro. Tids nog ska ljuset bryta in. Tills dess – vila i ro, vår vän. Din vandring längst in i ångesten påminner mig om att lidandet är en ofrånkomlig del av att vara människa. Om att jag inte är ensam om att gå vilse i mörker och ångest. Om vikten av att som vän stå bredvid när mörkret är som djupast, även om det känns svårt. Om att släppa taget om kampen och istället överlämna min tillit till livet. Och om att vila i denna tillit. Vila i ro, som sagt.

Publicerat första gången påsken 2020

Årsbokslut 2021

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också reflekterar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2022. Som jag gjort under tidigare år samlar jag här min återblick på det gångna året i en Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2021.

2021 har delvis präglats av en känsla av väntan. Väntan på att pandemin skulle sluta sätta sin prägel på samhället. Väntan på att reparation och renovering av det kök som i mångt och mycket är hjärtat i mitt boende skulle avslutas. Samtidigt och delvis, men bara delvis, som en överlevnadsmekanism har det också varit ett år av intensiv här- och nuvaro.

Liksom 2020 var mitt årsord för 2021 Hållbar. Hållbar i en mångfald av aspekter: ekonomi, kropp, själ och lust, skapande, relationer och omvärld… Som min intention var har jag också levt i och efter årsordet i myrsteg. Med ökad resiliens som resultat.

Verksamhetens ekonomiska resiliens har varit prövats under året, inte minst i samband med köksrenoveringen som följde i spåren av en vattenskada i början av året. Att självständigt sätta en budget, fatta beslutet att utöka bostadslånet, samla på mig underlag för köpbeslut (med gott stöd av M – mer om M längre fram) och göra valet av både kök och hantverkare har varit en välgörande boost för insikten av autonomi och handlingsförmåga.

I övrigt har den finansiella resiliensen i den verksamhet som är jag fortsatt att utvecklas i gynnsam riktning efter förra årets uppstyrning med bokföring och privatekonomisk inspiration från både Rika tillsammans och M. Det ger ett skönt grundlugn i tillvaron.

Ekonomin hänger tätt ihop med verksamhetsgrenen arbete, som under året kanaliserat en hel del av min kreativitet. Roliga uppdrag, som ett om utveckligen av den nationella övningsverksamheten inom krisberedskap som vi gjorde för MSB och ett nätverk av myndigheter, har kombinerats med den fortsatta utvecklingen av rollen som chef i första linjen. Jag har bland annat fått genomföra min första lönerevision och mina första rekryteringar som chef. Det gav många lärdomar och goda resultat.

Att vara en god chef är i stor utsträckning att vara en god ledare, och mot slutet av året hade jag förmånen att gå kursen Ny som chef och få till mig många bra verktyg för mitt fortsatta chefs- och ledarskap. Inte minst befäste kursen min övertygelse om att det främsta verktyget för en bra chef (och ledare) är ett gott självledarskap inklusive reflektionsförmåga och -tid.

De två uppdrag jag har i mitt eget sidobolag har rullat på och bidragit med upplevelsen av att bidra till människors och verksamheters utveckling. Jag bet också under året huvudet av skräcken för att marknadsföra mig själv och lade ut en blänkare på Facebook om att jag sökte coachingklienter, för att omsätta och upprätthålla mina kompetenser och för coachrollen är något jag får både glädje och energi av. Det resulterade i två nya klienter, som jag nu har glädjen att gå bredvid i fantastiska utvecklingsresor. (Under våren kommer jag att ha plats för en eller två nya klienter till… kanske är du en av dem?)

Efter ett låååångt år av nedstängda evenemang var det fantastiskt att under hösten få återuppta verksamhetsgrenen kulturtant (om nu kulturtanter går på konserter med Judith Hill, Ida Jensen, Eric Gadd och Pete Tong. De går i alla fall på Choral even song i Westminister abbey, på musikalen Hamilton, på tre luciatåg med Stockholms musikgymnasium och Tomterock i Norrmalmskyrkan. I båda de senare fallen för att lyssna på barnens musicerande). Upplevelsen av livemusik har, sedan jag gav mig själv beslutet att gå oftare på konsert i 50-årspresent, gett mig så mycket glädje och livsenergi. Att få återuppta de upplevelserna var som att dra undan en dimridå från tillvaron och ge utrymme för intensiv lycka.

Skansens luciatåg på Sollidenscenen, med C som trea från vänster

Verksamhetsgrenen Kroppens hållbarhet och resiliens har utvecklats väl under året. Inte minst gäller det mitt förhållande till min kropp. Efter att under en stor del av livet ha känt främlingsskap och avståndstagande från den, har jag under de senaste åren alltmer kommit att omfamna den som den är. Med alla synliga och kännbara spår av dess historia och med all dess potential för att uppleva livet som det kan vara när det är som bäst – i skapande, i njutning, i rörelse, i lust. Min utvecklade relation till min kropp manifesterades under året genom medverkan i två avklädda artiklar på tema att gilla sin kropp: en om bröst och en om kroppen efter 40 (båda bakom betalvägg).

Nya lekande utmaningar för kroppen föll på plats under året, på golfbanan, på dansgolvet, på kurs och mellan stationerna för SL:s spårbundna trafik. Välgörande mindfulness med boll och klubba för kontorsstel kropp – så skulle jag definiera mina erfarenheter som golfare så här långt. En grundkurs och ett antal niohålsrundor utan särskilt många poäng och med en bra bit kvar till grönt kort blev det. Det räckte för att jag ska erkänna mig biten.

Under hösten blev längtan efter att dansa så stark att jag tog ett par privatlektioner för Ann-Charlotte Vacker. Tillsammans med M blev det också en dagskurs i Dance Awareness, en teknikdag med fokus på föra/följa-teknik. Sedan… vågade jag mig ut på socialdansgolvet för första gången. Lika härligt som det var att dansa med mina tre uppmuntrande och pedagogiska förare var det att titta på de dansande, som med olika stilar, men alla med oerhörd elegans, fyllde dansgolvet med sensualism, musikalitet och lekfullhet i modern fox. Dans är verkligen livet, eller i alla fall en väldigt viktig del av det!

Kroppen och med den den oskiljaktiga själen stod i centrum för sommarens premiärbesök på kursgården Humlebäck och dess tantravecka med Johan Ekenberg som guide. Det var dagar av no bullshit, av dans, av kylslagna men härliga bad, av frigörande andning och av njutningsfull närhet till mig själv och andra. Och det var dagar i inre resa till stärkt autonomi, fördjupade insikter, kontakt med min vrede och nyfunnen vänskap. Det var dagar av fördjupning av det vi med M som fyllt året med glädje, lek, trygghet och kärlek. Det blev också dagar med kulning, eftersom den värmländska naturen oemotståndligt bjöd in till att återta den delen av min röst på egen hand. Kraftfullt ljudande, i en lång tradition, uppenbarligen skänkandes upplevelser av rymd och skönhet åt dem som råkar höra. Och det var också dagar då en kraftfull polett föll på plats i mig: jag kom i kontakt med begreppet andningspedagog för första gången. Och några googlingar senare var jag anmäld till andningspedagogsutbildningen 2022/23.

På regelbundna långpromenader med M har jag upptäckt nya delar av Stockholm under året. Som en utmaning för att samla steg har vi vandrat mellan stationerna i Stockholms spårnät: pendeltåg, tunnelbana, spårvagnar. Även om ambitionen att täcka in alla stationer inte nåddes fullt ut, har det varit otroligt givande: att upptäcka rikedomen i det storstockholmska landskapet och stadens årsringar, att bekanta mig med stadsdelar och orter som bara varit namn på kartor tidigare, att känna glädjen och friheten i att promenera och att gå bredvid, i samtal varvat med bekväm tystnad med M.

Verksamhetens hållbara relationer har frodats på flera plan under året, bland annat genom möten med nya och gamla vänner, ingen nämnd och ingen glömd, alla däremot varmt hållna i hjärtat.

Dotter- och sönerverksamheterna var mer lokaliserade hos sin far än hos mig under en stor del av året på grund av det kaos som köksreparation och -renovering innebar, och kontakten var inte alltid den tätaste. Men den är grundmurad och tilliten och kärleken är ömsesidig. I takt med att de blir äldre, tar den sig också nya former och blir mer och mer av av en relation mellan (relativt sett) vuxna individer (det är inte alltid den äldsta – jag – som är den mest vuxna för övrigt…). Min förstfödda fyllde 18 under året, och hennes entré in i vuxenlivet, tillsammans med att få välkomna hennes pojkvän in i familjen och se deras relation utvecklas, har varit ett glädjefyllt och stort steg under året. Att hjälpa sjuttonåringen att förbereda sig inför flytt till egen lägenhet efter årsskiftet och konstatera att han inte kommer att bo hos mig varannan vecka längre inrymmer både vemod, tacksamhet och glädje – för det är precis så livet ska vara. Och att höra fjortonåringens utveckling som blivande death metalgitarrist har fyllt mig med fascination och stolthet.

Och så var det ju relationen med M. En relation som är så mycket av vad jag önskat och önskar av en relation. Nyfikenhet, ömsinthet, kärlek. Tydlighet i att var och en tar ansvar för att identifiera, artikulera och möta sina egna behov och gränser, samtidigt med önskan om att stötta den andre i att göra detsamma. En relation med tydlig toppnot av här och nu, med smaken av tillsvidare i bakgrunden. En relation som bjuder in till, ger utrymme för och utmanar till lek och allvar, till njutning och närvaro. Långpromenaderna och M:s gästfrihet under köksrenoveringen var den godaste av jordmåner. Nu utforskar vi inre och yttre äventyr vidare tillsammans.

Den skapande verksamheten med uttryck som skrivande, fotografering, matlagning och musik har gått på sparlåga under året. Skrivandet har känts präglat av upprepningar och klumpiga, effektsökande formuleringar. Fotograferandet av platthet och banalitet. Matlagningen har utmanats av den energi som fått läggas på köksrenoveringen och musiken – ja, under våren var det coronarestriktioner som höll tillbaka körsjungandet.

Jag kan samtidigt se att kreativiteten tagit sig andra vägar: i jobbet och utvecklingen av mitt ledarskap, i min nya relation och utvecklingen av den. Den har också sökt sig inåt, till ett kreativt, omskapande och omskakande arbete i processbaserad terapi med magiske Dominic Venter som guide.

Under hösten har kören iallafall återupptagit sina fysiska repetitioner – och ja, det är en fantastisk glädje att låta min röst smälta samman med andras i klanger och väva vackra stycken av stämmornas olika melodislingor. Och med köket på plats återvänder lusten att laga mat som ger näring till både kropp och smaklökar. Viss i vetskapen om att allt har – och behöver få – sin tid vilar jag i att flowet i ord och bilder också är på väg tillbaka till mig.

Som tidigare år stänger jag böckerna för 2021 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa. Omgiven av människor och i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu.

Multitriss i tacksamhet #12 och #13

Grådagar av pandemimonotoni
Själens hårda svepning av färglös, råfuktig vadmal
Bryts upp och ljus tränger i sprickorna, strilar ner genom molntäckesrevorna
När jag påminner mig om att se livet med barnets förundrade ögon
Om att öppna för tacksamheten över det som är, det jag har och det som sker. 

På och över

Ord som öppnar och fördjupar samhörighet 
Värden och gränser som värnas på nya sätt
Möten och samtal som ger djup och nya anknytningar

Att få lära om ny kultur av passionerat intresserad son
Lördagslyx med citylunch och fika 
Att få finnas för kollegor för hjälp och stöd

Träningsvärken efter långpromenaderna
Knopparna som snart, snart brister så naturen kläds i brudklänningsgrönt
Stormen som dånar utanför fönstret, innanför vilket ro, värme, vila råder.

Triss i tacksamhet #11

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets elfte vecka fylldes hjärta och sinnen av bland annat…

… utefikapremiären med barnen. Visserligen var det hutterkallt, men det gick ändå att sitta ute och känna in föraningen av vår- och sommardagarnas lätthet. Enskedeparkens bageris utsökta kardemummabullar gav lön för mödan. Koloniträdgårdens vårprimörer gav fotopromenadsanledning att röra på mig så att jag höll värmen uppe i väntan på att få handla.

… modet att våga fråga om det som är viktigt. Även när det är läskigt.

… skuggspelet på husfasaden som skapas av solstrålarnas mjuka fingrar som smeker trädens hår av grenverk. Jag vill aldrig sluta vila ögonen på det.