Multitriss i tacksamhet #12 och #13

Grådagar av pandemimonotoni
Själens hårda svepning av färglös, råfuktig vadmal
Bryts upp och ljus tränger i sprickorna, strilar ner genom molntäckesrevorna
När jag påminner mig om att se livet med barnets förundrade ögon
Om att öppna för tacksamheten över det som är, det jag har och det som sker. 

På och över

Ord som öppnar och fördjupar samhörighet 
Värden och gränser som värnas på nya sätt
Möten och samtal som ger djup och nya anknytningar

Att få lära om ny kultur av passionerat intresserad son
Lördagslyx med citylunch och fika 
Att få finnas för kollegor för hjälp och stöd

Träningsvärken efter långpromenaderna
Knopparna som snart, snart brister så naturen kläds i brudklänningsgrönt
Stormen som dånar utanför fönstret, innanför vilket ro, värme, vila råder.

Triss i tacksamhet #11

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets elfte vecka fylldes hjärta och sinnen av bland annat…

… utefikapremiären med barnen. Visserligen var det hutterkallt, men det gick ändå att sitta ute och känna in föraningen av vår- och sommardagarnas lätthet. Enskedeparkens bageris utsökta kardemummabullar gav lön för mödan. Koloniträdgårdens vårprimörer gav fotopromenadsanledning att röra på mig så att jag höll värmen uppe i väntan på att få handla.

… modet att våga fråga om det som är viktigt. Även när det är läskigt.

… skuggspelet på husfasaden som skapas av solstrålarnas mjuka fingrar som smeker trädens hår av grenverk. Jag vill aldrig sluta vila ögonen på det.

Triss i tacksamhet #10

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets tionde vecka fylldes hjärta och sinnen av bland annat…

… sinnesstimulans på promenad i Solna/Sundbyberg. Doften av kafferostning fyllde näsan. Det är en doft som skapar välbefinnande. En mysig doft på något sätt. En doft som påminner om barndomens utflykter till grannstaden, där kaffedoften också låg tung över stan. Och som bilderna nedan antyder, fick även blicken stimulans på promenaden. Betongbrobågar är bland det vackraste jag vet. Roliga fasadmålningar och arkitektur med doft av modernismens Paris är inte heller så tokigt.

… den hemlagade tiramisùn. Med marsalavin. Vi kunde inte riktigt enas om njutningen den gav var bättre än eller lika bra som sex. Det vi var rörande överens om var att det blir åtskilliga repriser av den.

… en första workshop med beställarna i det nya roliga uppdraget. Att utmana människor att använda händer och fysiskt material för att skapa metaforer för något komplext och abstrakt, och uppleva hur de (om än skeptiska i starten) ger sig i kast med uppgiften och samtalar sig fram till nya insikter och frågor är häftigt och inspirerande.

Triss i tacksamhet #9

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets nionde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… värmen som strömmade mot mig i samband med min födelsedag både i köttvärld och den digitala.

… coachsamtalet med Helena, där tårarna och tillåtandet stod som spön i backen. Vattnandes det lilla, nära, långsamma nuvarandet som jag vill just nu.

… läslyssningsupplevelserna i öronen i form av Katrine Marcals Att uppfinna världen och Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel. Tankespjärn och vidgade perspektiv på många sätt. Som kanske möts i slutändan – någonstans i häradet av den vishet och varsevarande som ligger i ett ekologiskt perspektiv. Där vi är en liten del av en helhet som vi inte ska eller kan vare sig behärska eller försaka, utan söka samvaro med. Medvarande.

52 år

När jag var yngre, långt innan millenniebuggen blev ett begrepp, brukade jag fundera på hur jag skulle vara där vid sekelskiftet. 31 år skulle jag vara och av någon outgrundlig anledning tänkte jag mig att jag skulle se ut som Cindy Crawford.

Det slår mig nu att jag aldrig funderade längre än så. Jag som 52-åring till exempel. Det föreställde jag mig aldrig. Så här är jag idag, fyllandes 52 solvarv, på sätt och vis ett blankt blad för mitt yngre jag.

Det blad som jag såg fulltecknat framför mig i glada färger vid den här tiden 2020 revs ut, knycklades ihop och blåste bort i den virusstorm som drog in över oss. För ett år sedan skrev jag om ”…massor av aktiviteter nu som jag inte haft i de perioder då jag läst och skrivit mer. Och jag ÄÄÄÄÄLSKAR alla de grejer som fyller min kalender: kör, Lindy hop, politik, konserter, träffar med vänner, tid med barnen…”.

Pandemin blev istället ett blankt blad att fylla med andra färger. Mer dämpade och med glesare linjer. Ett annat slags år i mitt och allas våra liv. Ett år av tillfälligt avbrott av okänd längd. Ett år med en ny sorts oro och osäkerhet på samhällsnivå, av sorg och sjukdom för många på det personliga planet, men också av det lilla, nära och långsamma livet i vardagen.

På födelsedagen 2019 skrev jag om att jag ville låta ”den lite rastlösa nyfikenheten” som varit och är ett karaktäristiskt drag i mitt liv allt oftare ”få sällskap av det långsammare varandet”.

Så lätt ger sig dock inte de många och stora planerna, drömmarna, ambitionerna. Det långsammare varandet har ifrågasatts av en rastlös, inte bara nyfikenhet utan uppfordran att fortsätta arbetet och kampen med att deras förverkligande. Samtidigt som mitt hjärta och mage (bildligt talat) blivit allt tydligare under det gångna året med att det är det lugna, lilla, långsamma som jag mår bra av just här och nu.

Mitt 52-åriga jag kommer därför att fortsätta göra tid för att njuta nuet.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den och där jag är.

Tid att helhjärtat säga nej.

Tid att helhjärtat säga ja.

Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.

Tid att lyssna och vara i tystnad.

Tid att lyssna inåt och på djupet.

Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.

Tid att andas.

Tid att hela och helas.

Och tid att kela, förstås.

Ett år visare, vackrare, vildare. Så har jag vissa år sammanfattat mitt senaste solår. I år är det snarare visare – för nya insikter som jag lever och handlar utifrån, vackrare – för fler grå hårstrån, rynkor och mer kärlek i blicken på min kropp och själ, och varsammare – för de nej jag sagt, för den vila jag gett mig, för årets långsamma lunk.

Och jag slutar än en gång mitt födelsedagsinlägg med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.