Frostbitet

Vadar genom täcken av frostbitna brungula löv i novembermorgonkylan.

Bär på en frostnupen förälskelse som sakta singlar mot marken.

Som det höstgulnade lövet släpper taget om grenen, släpper förälskelsen i dig taget om mig.

Släpper taget; faller i tacksamhet för glädje och gemenskap. Frukter som våra möten burit och alltjämt bär i mig.

Skyddar lövet från räfsa och lövblås. Varsamt omvandlas det till näring för fortsatt vänskap. Ur mullen, som det långsamt bryts ner till, kommer också mitt hjärta få näring att älska igen. I en annan tid, i ett annat sammanhang.

Återblick #42

Så har ännu en vecka gått och jag summerar några snabba intryck och erfarenheter. Årets fyrtioandra vecka…

…har jag varit tacksam för…

…ännu ett kvartals avklarad sortering av redovisningsunderlag i mitt lilla sidobolag. Administration är inget som riktigt tar tag i mig, därför alltid lika skönt när jag gjort mitt pensum.

…kollegorna. Ett fantastiskt gäng som ger energi och inspirerar. Kompetenta som bara den.

…intressant och inspirerande nybörjarträff i Stadshuset med de två liberala borgarråden, roliga politiska diskussioner över ett glas rött med lokalföreningen och premiärerfarenhet av att knacka dörr hos potentiella väljare.

…lunch med goda vännen E. Glad över den fina vänskap som finns kvar efter tvåsamheten som tog slut för ett år sedan.

…gyllenljuset som exploderar in genom fönstren när eftermiddagssolen lyser på guldgula löv.

…en röd höstkappa som ger mental energi och fysisk värme.

…de eldröda rosorna som jag köpte till mig själv på Hötorget.

…en farhåga som kom på skam.

…har jag njutit av…

…spabesök med syster och systerdotter på Centralbadet. Bubbel utanpå och inuti kroppen, en god lunch med kyckling och sötpotatis, avslappningen i det perfekt tempererade vattnet. Härligt.

…15-åringens huvud mot min axel i soffan på fredagskvällen.

…pendlingssällskap av 16-åringen. Så mycket roligare att trängas då.

…att höra 12-åringens minst sagt engagerade samtal med kompisen under onlinespelet. Vem sa att nätet isolerar?

…fångades mitt öra av…

…Miss Lis grymma hitversion av Petters Lev nu dö sen i Så mycket bättre. Repeat på Spotify direkt.

…har jag mumsat…

hemlagad Gulaschsoppa efter ICAs recept. Det ska bli mer soppa i höst och vinter. Mer grytor. Spännande sopprecept att prova har jag för övrigt hittat hos min nya bloggkompis Yvonne – kolla in den här gröna ärtsoppan med fänkål till exempel!

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Föreställ dig det värsta

Läser och lyssnar lite om stoicismen, den 2 300-åriga livsfilosofi som ibland beskrivits som västerlandets svar på mindfulness. En av de vanligast beskrivna övningarna inom stoicismen är negativ visualisering, som helt enkelt innebär att jag föreställer mig att det värsta hänt alternativt att något bra inte hänt mig.

Jag inser poängen med övningen – att öva upp tacksamheten för det jag faktiskt har. Och att motverka det som kallas hedonistisk anpassning, det vill säga, att vi anpassar oss till höjda nivåer av tillfredsställelse och välbefinnande, så att vi börjar ta det nya, förbättrade läget för givet. Lottovinnarens initiala lycka mattas av över tiden, och välbefinnandet är så småningom i princip tillbaka på samma nivån som innan vinsten.

Men övningen skaver i mig, som länge brottades med ett katastroftänkande (och i slängar fortfarande ibland ser det komma krypandes).

Bestämmer mig för att jag inte måste anamma varje ny övning jag snubblar över för egen del. Som själssöstra Helena brukar fråga: gagnar det mig? I det här fallet är svaret på frågan ”Nja”. Eller kanske till och med ”Nej” faktiskt. Jag har övat upp förmågan att känna tacksamhet och förundran, att inte ta saker för givna, utan att gå via tankar på katastrofer och sånt som kunde inte ha varit.

Eller, det är inte hela sanningen. För när det är som vackrast, härligast, ljuvast… då kan jag ibland få Pär Lagerkvists ord i huvudet.

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra  —

ensam, utan spår.

Eftersom övningen överlevt i 2 300 år har den fyllt och fyller den uppenbarligen ett syfte. Hur tänker du kring att tänka på det värsta som kan hända?

Bättre när jag inte tar i

50-årspresenten till vännen A i form av en gemensam sånglektion materialiserades i fredags. Det blev en present även till mig, inte bara i form av sångglädje, utan också i form av en påminnelse om en viktig livsinsikt.

Min närmast liggande utmaning i sjungandet handlar om att jag sjunger med för hårt tryck. Det gör att jag spänner mig och tappar luften supersnabbt. Det fick sångcoachen Lotta mig att jobba ganska framgångsrikt för att komma tillrätta med. Till slut fällde hon kommentaren

Du ser, det går lättare när du inte jobbar så hårt.

Jag tittade på mina vänner och vi skrattade till. För visst har jag hört det förut – coach och terapeut Alla frågade mig rent ut vid ett tillfälle: ”Måste det vara en kamp för dig? Jag hör dig säga att du kämpar för… (relationer, hälsa, jobb, föräldraskap… – sätt in valfritt ord).”

Så nu släpper jag taget – igen. Och litar på att livet landar helt ok även utan min kamp. Att jag kanske till och med kan landa det bättre utan kämpandet. Om inte annat så blir det behagligare medan nuet är.

En blomma i hoppets blåa färg som symbol för tilliten till livet.

Glad tacksägelsedag!

I kyrkans kalender firas idag tacksägelsedagen. Utan att vara medlem i någon kyrka så tar jag tillfället i akt och listar för mig själv några orsaker till tacksamhet. Idag inte som en tillbakablick på den gångna veckan, utan i ett helikopterperspektiv på livet just nu. Mitt uppe i det.

Jag är tacksam för alla människor som står mig nära och som jag bär i mitt hjärta. Ni är många.

För livets skönhet och faktiskt också dess skörhet.

För musiken, kärleken, lusten, kåtheten.

För erfarenheter och insikter som jag samlat på mig under livet och för de år jag lagt bakom mig. För de alltfler gråa hårstrån och rynkor som bär vittne om dem.

För kroppen som bär sinnet dit det vill. Som dansar, berör och berörs, njuter och ger njutning, som vilar och talar.

För förmågan att älska, skratta, gråta, engageras och lära.

För förmågan att känna lycka och hopp såväl som sorg och frustration.

Tacksam för livet. Det förbannade, välsignade livet.