Backspegel i tacksamhet och förundran 48

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 48:e vecka tänker jag bland annat på…

… den ensamma stjärnan mellan trädens nakna grenar. Mot kylig morgonhimmel där gryningen varslade om att solitären snart skulle vara tystad av högröstat dagsljus.

… nya insikter om både mig själv och om coachandets praktik under de två dagarna i den andra modulen i coachkursen.

… solljusfångst på promenader. Walk ‘n talk på coachkurs. Lunchpromenad på jobbet. Skillnad på humör och energi.

… samtalet med min egen coach Alla. När vi kunde konstera att jag gjort en rejäl resa sedan september 2017, när vi möttes första gången. Att jag hittat nya förhållningssätt till mig själv, medmänniskor och livet, förhållningssätt som är varsamma, växande och stöttande istället för nedtryckande och destruktiva. Förhållningssätt som jag kommer att träna på en lång tid fortsatt. Kanske hela livet. Men med en kvalitativ skillnad från mina första snart femtio år att bygga vidare på.

… frågan från T om jag ville ha en träningsklient till i min coachträning. T, som själv är coach, som är så klok och erfaren. Som visat mig vägen många gånger. Den frågan kunde bara ha ett svar. Ett rungande, ödmjukt och jublande ja.

… kollegorna. Har sagt det förr. Säger det igen. Kompetenta. Omtänksamma. Bästa.

… samtalet där ord och tankar flätades samman och slog ut i nya sorters blommor. Rikt. Värdefullt.

… vänskapen som tog vid där förhållandet tog slut. Trygg, varm, ömsint värme. Att både ge och få.

… läxläsning med barnen.

… pölsa med saltkokt potatis och inlagda rödbetor.

… mysigt häng med syster, svåger och systerdotter. Inklusive julmarknadsbesök x 2.

… filmupplevelsen Bohemian Rhapsody. Nevermind att den förhåller sig fritt till historien på ett antal punkter. Kraften i Queens musik, inte minst i de scener som berättade om konserterna, drabbade mig med fullt pådrag.

… musik överhuvudtaget. Efter en tid där jag mest lyssnat på ljudböcker och poddar har jag har nu spårat tillbaka på min favoritmedicin för förstärkt upplevelse av verkligheten – musiken. Vem behöver digitala glasögon när en kan ha hörlurar och förvandla dagen till en musikal? Skrivbords- och pendeltågsgroova går alldeles utmärkt.

… musik igen, i synnerhet första adventsmässans körsång. Att se och höra mitt barn sjunga Otto Olssons Advent. Som jag drabbades av när jag var ungefär i hans ålder för första gången. Bland det absolut vackraste jag hört. Den täta klangen, som böljande palmblad i en varm sol, i ”Kom med famnen full av palmer…”. Den spröda tonen av himmel när sopranerna börjar berättelsen om ”Salighetens dag…” Det långsamma, ofrånkomliga crescendot i ”Gud sin son till jorden sänt… ”. Jublet när kören uppmanar församlingen ”Fröjda dig, det är advent!”. Jag trodde jag var i himmelriket när vi i barnkören fick göra kyrkokören sällskap på läktaren i Sandvikens kyrka. Huvudet exploderade av de vackraste färger. Hjärtat rymdes inte i bröstkorgen. Inget kunde förta min glädje, entusiasm och innerlighet när jag klämde i på slutackordets höga g. Inte ens de sura blickarna från koristerna på raden framför mig… ”Advent!”

… advents- och julstämningen hemmavid. Barnen klädde julgranen, jag fixade adventsstjärnorna. Valde ut, med hög grad av diskriminering, det fåtal tomtar och snögubbar som får komma fram i år. Julduken på. Clementinerna på plats i fruktskålen. Pepparkaksdeg redo i kylen när suget blir för stort. Snabbaste sättet (och ganska vuxetsnyggt: Änglamarks lite mer platta degar, en osthyvel och vips har en pepparkakskex att lägga sin ädelost på.

Vad är du tacksam för, förundrad över, när du ser tillbaka på den gångna veckan? Och du, glad advent! 

Backspegel i tacksamhet och förundran 47

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 47:e  tänker jag bland annat på…

… det andra mötet med min fokusperson i coachkursen. Utvecklande för oss båda.

… mötet med kursarkompisarna för erfarenhetsutbyte kring våra första stapplande coachingsteg.

… hög energi i och kraftfulla resultat från workshop. Och entusiastisk uppdragsgivare efteråt.

… insikten om att jag trivs så himla bra på jobbet eftersom jag får jobba i team med så grymt kompetenta och trevliga kollegor.

IMG_0282… positivt besked på en projektansökan. Tarvade fredagsskumpa.

… att få träffa kära väninnan K som jag inte mött på ett tag över en middag.

… mmmmmm.

… återupptäckten av massa bra musik som jag nästan glömt. Som Chaka Khans (och Bruce Hornsbys) magiska ballad Love me still. Tiden stannar upp och livet blir väldigt, väldigt nära.

Thereses magiska händer. Som gör underverk med både kropp, känslor och tankar.

… mitt duntäcke.

… att jag blir allt bättre på att lyssna och hörsamma det kroppen säger åt mig. I tid. Den behöver inte skrika längre.

… upptäckten av serien The Good Place. Som The Big Bang Theory, fast med moralfilosofi och etik som den röda tråden. Precis lagom underhållande!

… årets första snö.

… avloppet under badkaret. Alltså, jag tänker på att jag är tacksam över att det nu är rensat. Förundras gör jag över att min kropp inte avgav kraftigare reaktioner på det som fanns där.

… vänner. Som T, H, P och A. Digitala och analoga samtal som ger rymd, glädje, gemenskap och värme åt livet.

… den dyrbara gåvan att få lyssna till ord som jag skrivit, lästa med Helenas vackra skånska och varma röst.

Har du rensat något avlopp den här veckan, fysiska eller mentala? Eller – vad är du tacksam över? 

Backspegel i tacksamhet och förundran 46

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 46:e  tänker jag bland annat på…

… bra möte med kompetent vårdpersonal. Trygga, empatiska, pedagogiska.

… körövning med julsånger! Härligt, det var länge sedan nu. Och Otto x 2 står på repertoaren – både Advent och Guds son är född. Båda riktiga julfavoriter hos mig.

… bra balans mellan fokus på jobbet som anställd, egna företaget och fritid.

… mötet med en entusiastisk kund inför kommande workshop.

… presentationen av planerna för renoveringen av vårt kontor. Det blir läckert!

… mötena med såväl ny bekantskap som befintlig vän och fd kollega. Goda samtal är livsluft.

… fnissig och nära chat med väninnor kring lust i kilobyte.

… ännu ett möte i det dubbla mentorskapet med en kollega. Så bra och värdefullt att få lära av varandras kompetens och perspektiv.

… mysig höstpromenad med två av tre barn i solen, i skogen alldeles utanför knuten.

… filmkväll med ett av tre barn. ”The hills are alive with the sound of music…”

… doft och smak av pepparkakor när barnen begick pepparkaksbakspremiär 2018.

… samlad långfrukost, inspirerad av julstämningen som damp ner i och med baket. ”Så här ska vi ha det varje frukost när vi är hos dig, mamma”. Well, om vi börjar med att sikta på lördagar och söndagar så blir det nog bra.

… att vi monterade stereon. Nu är mitt 1800-talsbokskåp också stereomöbel och äntligen hör jag bastonerna i musiken jag lyssnar på här hemma. Inväntar grannarnas reaktion. Steg för steg närmar jag mig målbilden för något slags ”färdig” lägenhet.

… Busan. Ja, katten som jag ville bli av med är fortfarande kvar. Inte optimalt i vardagen. Men hon är gosigare än på länge, vilket kompenserar. Och jag mår trots allt bra av att vila handen på hennes varma päls, att klappa henne, lyssna på hennes spinnande.

Vad fyller dig med pepparkaksdoft, förlåt, tacksamhet när du tänker på veckan som gick?

IMG_5663

Backspegel i tacksamhet och förundran 45

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 45:e  tänker jag bland annat på…

… upplevelsen när frågetecken rätas ut till utropstecken genom samskapande med grymma kollegor.

… första mötet med mitt livs första fokusperson i rollen som coach.

… novembergrått. Dimma som sveper in staden i ett lätt melankoliskt lugn.

… doftljus. Med mina dofter – av brinnande ved, fuktig skog. Men också energigivande verbena.

… att få bli bjuden på middag två gånger samma vecka.

… att få bjuda fina grannen M på spontanlunch. Både Busan och jag gladdes.

… vänskap.

… samtal.

… kyssar. Mjuka. Långa. Lätta. Heta. Jorosåatt-ä. Få saker är bättre.

… att köra nybil. Sunfleet ger en såna glada överraskningar ibland (nej, inlägget är inte sponsrat).

… att känna urkraften bryta fram vid entrainment hos bästa Therese på e-bar.

… att dansa loss i köket med mig själv.

… att bli påmind om en gammal goding som jag glömt bort, men verkligen gillat och gillar fortfarande: Doobie brothers med Michael McDonald (väl) och What A Fool Believes. Riktigt, riktigt härligt slickt sound.

… mitt duntäcke. Bra livskvalitetshöjare i november.

… skumbad med skumpa (faktiskt också det alldeles själv). En annan bra livskvalitethöjare.

… den varma smaken av garam masala, kompletterad med en lätt brytning av apelsin i linsgryta.

… att baka eget matbröd igen.

Vad har väckt din tacksamhet, din förundran denna vecka?

Närvarande

Nymåne. Ny intention. Välbekant tema.

Jag har några konkreta behov av att vara när- och härvarande i livet just nu. I träningen och utbildningen till coach. I dejtandet. I oron över leveransen och kundens eventuella intresse för fortsatt samarbete i ett visst uppdrag.

Tack vare några års regelbunden meditation, inte minst med stöd av Headspaceappen, har jag flera verktyg att ta till. Jag bemästrar dem inte. Men för varje gång jag använder dem blir de – och närvarandet – lite mer rotat i mig tänker jag. Känner jag.

Framförallt andningsankaret – gärna ända ner i könet som Tess skrivit om. Dels har det en rent fysiologiskt lugnande effekt på kroppen, dels gör koncentrationen på att känna in andningen att jag måste avbryta tankelooparnas snabba snurr, yrsliga dans och surrande kör.

Sen kroppen. Kroppen, va. Vilken grej för att vara närvarande. Att verkligen känna in fotsulorna mot golvet, mot skosulorna… Att visualisera rötter som går ända in i den glödheta kärnan av jorden. Grundad. Trygg som del av något urgammalt och oändligt.

Och intuitionen. När andningen fått tankarna att lugna sig, glesa ut, så att nåt annat kan få en syl i vädret, då blir det plats för lyhördheten och intuitionen. Två sidor på samma mynt.

Att lyhört observera med alla sinnen, utan att omedelbart värdera och stämpla de intryck som landar i den inre inkorgen – bra/dåligt, rätt/fel. Att lyhört observera inåt, och lita på intuitionens vägvisare.

Att pröva vägen som denna vägvisare pekar på. Inte med ambitiösa sjumilakliv eller i 2:30-minuterstempo, utan med naturlig, intuitiv steglängd och fart. Tillräckligt kort, tillräckligt långsamt för att hinna vara lyhörd för den återkoppling som mina sinnen ger mig och det nästa steg som intuitionen visar på.

Helena berättar i en FB-live om den grundläggande regeln för coaching. För att vara hållbar, resilient människa kanske till och med.

Show up. And respond to what shows up.

Inte mer. Inte mindre. Den regeln prövar jag som ett svar på frågan om Hur jag ska leva den här måncykelns intention, Närvarande.

Lyssna på Helena själv här. Vad händer med dig när du ”show up?” När du ”respond to what shows up”?