I söndags sjöng jag konsert tillsammans med min kör Stockholm City Voices och den makalösa manskören Zero8. Så här magiskt började konserten. Det som inte syns i videon är Zero8, som omvälvde publiken i sina klanger runt om i den fylliga akustiken i Eric Ericssonhallen, som utöver välljud också ger sina besökare en arkitektonisk skönhetsupplevelse.
Kategori: Musik
Sjung i grupp – för din och världens skull!
Veckan har i stor utsträckning gått i sångens tecken (även om jag själv inte sjungit). Jag har varit co-projektledare för de dubbla luciakonserterna med min kör Stockholm City Voices och publik på 13-åringens adventskonsert med Pueri Cantantes Cathedralis. Hemma sjunger barnen till eget ackompanjemang eller till Spotify/Youtube medan de pysslar med annat.
Därför landade jag rätt när jag började avrundningen av veckan med att lyssna på On Being-avsnittet med amerikanska körlegenden Alice Parker. Oj, så många saker hon sa som väckte genklang hos mig!
Vad sägs om:
Song is a right and need.
Ja, sången är något djupt, djupt existentiellt. Innan vi hade det talade språket gjorde vi ljud för att kommunicera med varandra. Och den gemensamma upplevelsen av rytm, och kanske också sång, var en av våra förfäders viktigaste försäkringar för överlevnad genom att det svetsade samman gruppen i en delad emotionell upplevelse, ofta med transcendent innebörd.
It’s as if singing is the language of the emotions. And it’s our intuitive life as opposed to our rational life. And we live in a society that has glorified rationality.
…
[T]he intuitive mind comes much closer to thinking in wholes than the rational mind because the rational mind erects walls. It defines. And the minute you define, you exclude something as well as include it.
If we’re intuitively in music, the kind of thing that can happen at a concert where there’s a person singing a spiritual from their soul — and they may have just been doing gorgeous art song and symphonic Arias, operatic Arias and things like that, but nothing goes straight to the heart of the audience like that one voice with that one song.
…
What we need is a balance. We need to be whole and relate intuition to rationality. But I believe so strongly that intuition has to come first, and the rational is the ordering of the intuitive thing. Because if the rational comes first, it’s incomplete and leads in the wrong direction.
Jag valde bort ett yrkesliv som musiker när rationaliteten tog överhanden i musicerandet. Jag valde bort det för att jag upplevde hur jag ströps när bedömningen, tekniken och (den rätta) analysen blev viktigare än känslan, än beröringen som kunde förmedlas.
Mitt hobbymusicerande har därefter huvudsakligen tagit sig formen av att stå framför eller bland en grupp sångare. Jag, vi, har jobbat för att skapa en helhet som är större än de ingående delarna, och för att förmedla hopp, lycka, tröst, glädje, energi, vila, evighet – you name it – till åhörarna. För att beröra.
Efter tio års uppehåll från sången har jag hittat tillbaka. Jag har hittat en gemenskap där visserligen teknik och analys har stort utrymme – men där huvudfokus ändå är på att skapa kontakt, beröra, förmedla något. På att väcka djupa känslor. Som vår förra dirigent Mo Fields uttryckte det: det handlar om att ta med publiken till en plats dit de aldrig vågat gå själva.
Of all the arts, singing is the most companionable.
…
Wherever they [a group of people] are, if you get them on a song, you can establish a kind of group feeling that is really — well, it’s exemplified at its most marvelous after a perfectly wonderful concert when the last note is sound, and you get that silence in the room, which is a silence of completion, which is opposite from an anticipatory silence. But it just means that everyone — it’s as if all of our inner ions have been scheduled to be moving in the same direction at the same time.
Åh ja, den där känslan av fullbordan efter sista tonen, före applåderna. Stunden av andlöshet när tiden står stilla och vi – musiker, sångare, åhörare – tillsammans bara är. För min del får den stunden gärna vara längre ibland än vad den ofta är – framför allt efter mer innerliga, stilla, kontemplativa framföranden. Våga vänta ett tag med applåden, och magi uppstår.
[Singing] is the only one of the arts that is immediately available to human beings. You don’t have to have paints. You don’t have to have a brush. You don’t have to have a pencil. You don’t have to have anything else.
Jag har funderat under hösten på vad som särskiljer olika konstformers påverkan på mig. Teater kan skapa och träna empati, liksom litteratur. Konst tränar mitt analytiska och normbetraktande tänkande. Musiken – inte bara sången – är min medicin och min drog. Den kan vara ett lyckopiller de dagar jag vill gå under, den kan ge vila och meditation när adrenalinflödet slagit över. Och störst av allt – den försätter mig i ett större sammanhang än här och nu – samtidigt som det är en intensivt medveten närvaro i stunden och platsen. När upplevelsen är som starkast är det som om Vintergatan tagit plats i mig och som om hjärtat slår i ljusårstempo. ”I am one with the Force, the Force is with me” som Chirrut Îmwe i Rogue One: A Star Wars Story har som sitt mantra.
I feel the most complete when I’m singing. And it has nothing to do with the sound of what’s coming out of my mouth. But I am using every bit of any ability that resides anywhere in me, the limits of my imagination. It’s founded on my breath, and breath is spirit in the writings. It’s founded on my breath, and my lungs keep it going. And I certainly want to use my rational mind in what I’m doing to make choices and to criticize and to mold it. But the language is right there.
And I’m using spiritual, physical, mental, sensual, whatever the other senses are that we have no idea of and don’t acknowledge. They’re all I’m using, every one of them. When I’m spinning out a melody just all by myself, it doesn’t take anybody else, and particularly when I can enlarge that into other people joining me in that melody, that it’s the most — it sounds ridiculous, but I really believe it’s the most complete human experience that there is. Everything else is partial.
Ja, sången, musiken, gör mig hel. Och jag tror att den har kraft att göra världen hel(are). Så sjung, för din och världens skull!
Samklang i nuet
Tiden går fort när man har kul… Två dagar vid foten av Stenshuvud är till ända.
I avslutningen av kulningskursen sammanfattade alla deltagarna sina upplevelser med varsitt ord. Helenas ord var Samklang, Saras Nu.
Vår fantastiska lärare Anna Elwing uppmanade oss att dela med oss av kulandet när vi känner att det börjar landa i oss. Och eftersom vi, Sara och Helena, känner att en början har landat i oss efter dagens övningar, inklusive en stund med sång och kulning att bli hög på, uppe på Stenshuvuds östra topp med milsvid utsikt över land och hav, delar vi här med oss av våra första stapplande kulningssteg. Spring ut nu på bete, lilla kossan Lise!
Vi vill säga ett stort tack till Maria Heijbel, Lena Alebo, Österlen berättar och Österlens museum för två dagars musikaliskt grönbete!
Det här inlägget har Helena och Sara samskapat och vi postar det på bådas bloggar.
In i magin
Jag säger som Helena: Vilken dag!
Strax efter nio i morse rullade vi in på parkeringen vid Stenshuvuds Naturskola. I det ljusa rummet i huset av obehandlat (lärk?)trä var nästan alla samlade. En skön blandning av människor med alltför många namn att komma ihåg på en gång.
Efter dagens tredje kopp kaffe för min del begav vi oss ut till på gräset, där yogamattor var utrullade och klangen av tibetanska böneskålar mötte oss. Anna Elwing, vår sånglärare på kursen, är också yogainstruktör och vi började dagens övningar med att förankra oss i vår andning.
Stegen in i kulningens magiska värld har sedan gått via rop och inlärning av vallvisor – hittar som Lise Ko, Blågeta (i vilken vi också fick lära oss om trallande – det gav mersmak!), Ôpp ôpp sôm e vippa och Jag lalar dig… Melodierna i vallvisorna använde vi sedan som som lade grunden för kulandet. Inlärningen gick på gehör – mycket bra träning för notfokuserade mig. Jag har också fått jobba med att flytta fram klangen i munnen, bredda den och lägga den mer åt talhållet – bra för mig, som i mitt tycke har en klang som ligger långt bak och åt det mörka hållet (mörk som i svenskans långa a-ljud jämfört med italienskans mycket ljusare a:n).
Nu blir det sångtekniksnörderi: Själva kulningsklangen är en blandklang där både huvudklang och bröstklang ska vara med. Struphuvudet ska vara högt och mjuka gommen sänkt – till skillnad från ”vanlig sång” handlar det om att göra ansatsröret (dvs. svalget ovanför struphuvudet, mun- och näshålorna) så kort och komprimerat som möjligt. När det börjar skallra i tänderna och vibrera i bröstkorgen samtidigt som i bihålorna – då ligger en ungefär rätt! Och det är inte i styrkan det sitter – vilket jag lätt hamnade i – utan det är klangplaceringen som ska till liksom.
Eftersom vädret hade uppenbara syndaflodsambitioner blev vi kvar inomhus fram till sista passet, vilket gjorde att det var svårt att släppa rösten så fri som vi ville. När vi väl kom ut och provade på kunde vi ana skillnaden i att kula med himlen som tak och skogen som väggar…
Stenshuvud är en magisk plats, med många sägner och berättelser om knytt, troll och jättar. Idag har jag fått uppleva magin i folkton och lärande – att sedan få avsluta dagen med kreativa framtidsspån med Helena gör att jag skymtar ytterligare magiska rum att utforska.
Men nu – godnatt! Här ska drömmas om älvor, knytt, jätten Sten, blågetter och Lise ko.
Söderut på sångens vingar
Tänk att jag gjorde det. Tänk att jag anmälde mig till en kurs i kulning. På Österlen av alla ställen.
Två dagar bara för min egen skull. Två dagar i vad som verkar vara ögonbedövande vacker natur, i musiken och den folkliga traditionen, i utforskandet av min röst i min kropp och i gott sällskap av Helena och två gitarrer för kvällarna.
Nyfiken på vad dagarna kommer att föra med sig. Hur mycket hinner man lära sig av en helt ny sångteknik på två dagar?
Kärt barn har många namn… Kulning är dalarnas ord för företeelsen, men det finns en mängd olika dialektala varianter så som kölning, kökning, hujning, kujning, käukning, kaukning, lullning, lallning osv. Dessa namn syftar dock till samma sak – den gamla musiktraditionen från vallgångens fäbodar.
Kulningen är kanske den mest särpräglade och äldsta kvinnliga musiken i Europa. Den kan beskrivas som en falsettartad ropsång i tidvis extremt höga register, med en kraftigt tonande, rak, vibrationsfri ton. Den är parlandoartad, melodiös och vid vissa tillfällen rikt ornamenterad. När man kular pressas luften fram stötvis genom en hårt spänd strupmuskulatur. Struphuvudet höjs och ansatsrörets lägre del blir trängre. Detta ger höga och starkt ljudande toner.
Har fascinerats av kulning under många år, ända sedan jag hörde Lena Willemark första gången. Nu har jag även hittat andra inspiratörer, som Helle Thun och Susanne Rosenberg. Dessutom Jonna Jinton som skapar magi i både bild och ton…
Jag har överhuvudtaget ”a sweet spot” för folkmusikinfluenser. Rytmer och tonalitet som ger musik som suggererar, smeker, lockar till dans, ger liv och stillhet om vartannat. Lyssna på exempelvis Väsen, Frifot (med Lena Willemark för övrigt), Ale Möller Band (med influenser från folkmusik från flera delar av världen), Frode Fjellheims krock mellan samisk och tysk i Eatnemen Vuelie eller Olov Johansson och Catriona McKay i mötet mellan svensk och irländsk folkmusik. Och just ja, min nya kärlek Kraja (lite sen på bollen kanske, men bättre sent än aldrig)!
Tjoho, det här blir kul!