Att se skönhet genom kameralinsen

Med en kamera i handen ser jag bättre. Framförallt ser jag skönhet och karaktär. I naturen, i miljöer, byggnader och infrastruktur. Men främst i ansikten och blickar.

Vad är skönhet egentligen? Inte minst som kvinna har jag ofta ställt mig frågan. Kan jag se ut så här? Är jag snygg? Vacker? Söt? Vad ska jag göra för att bli snygg? Vacker? Söt? Är det överhuvudtaget någon idé att försöka? 

En gång tidigt i livet, innan huden tjocknat och ryggradskotorna sträckt ut sig till de dimensioner de har idag, fick jag omdömet ”ingen toppsnäcka direkt”. Orden naglade sig fast; de träffade ju ett hjärta som redan tvivlade. 

Tvivlet på mitt eget utseende gjorde mig sorgligt nog mer granskande av och (för-)dömande även om andras. Jag mätte andra med samma otillräcklighetens måttstock som jag ställde mig själv mot. Det är inget jag är stolt över, tvärtom.

Så befriande då att betrakta människor genom kameralinsen. Den öppnar för ett annat seende, ett aktivt seende av det intressanta, personliga, karakteristiska. Ett seende av livet och berättelsen i människan. Jag berörs. Förundras. Och förundran är för mig en alkemisk process som skapar skönhet. 

Det här seendet lever kvar i mig även när jag tar ner kameran. I de perioder när jag fotar mycket är ”den fotograferande blicken” nästan kontinuerligt påslagen; jag tar in min omgivning mer aktivt. Fascineras och förundras över detaljer och sammanhang. Och dansen mellan självbild och bilden av andra visar sig fungera även i motsatt riktning: när jag ser och uppmärksammar skönheten i mina medmänniskor, ser jag även mer av mitt vackra och bejakar det.  

Samma seende uppstår för övrigt, har jag lärt mig med åren, när jag möter människor i öppna samtal om livet eller när jag leker älskogsleken. Den person som jag har framför mig är så förunderligt vacker. Men det är ett annat inlägg. 

Genom sökaren

Jag har hamnat i en fas där de skrivna orden inte kommer lika lätt som de brukar. ”This too shall pass” tänker jag, och stressar inte över det. Läser med både ögon och öron istället, och, apropå faser, så är jag inne i en fotograferande fas igen.

De senaste veckorna har jag plockat upp min kamera (systemkameran, inte iPhonens – den använder jag lika frekvent som vanligt) betydligt oftare än på länge. Inspiration har kommit från skickliga fotografer bland vänner och bekanta, genom en kort grundkurs i fotografering för någon vecka sedan och inte minst av av den formidabla fotoglädje som midsommarfirandet på Skansen erbjöd.

När jag är i fotoinspirationsfas märker jag att jag kopplar på detaljseendet på ett annat sätt och blir mer uppmärksam på färgkombinationer, texturer och strukturer. Himla kul. Och med en stor potential att utvecklas i om jag säger så – det är ju inte den dyraste tekniken som gör fotografen. Det är blicken för bilden, för ögonblicket, formen, kompositionen. Att fånga en berättelse, ett budskap i en avbildning av ett ögonblick. En fascinerande utmaning utan begränsningar!

Några ögonblicksberättelser från de senaste veckorna bjuder jag på här. Titta gärna in på mitt Flickr för fler bilder. Och om du är fotointresserad och vill lämna kommentar på någon särskild bild med tips på vad jag ska kan tänka på i fortsättningen i fotografering eller efterbehandling,  eller kring någon detalj som du kanske ser och gillar, så blir jag glad!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

På långpromenadsupptäcksfärd till Årsta med kamera och nioåring

Igår tog nioåringen och jag en långpromenad till Årsta från Söder. Färden gick längs Årstavikens glittrande vatten, till stor förtret för det sparkcyklande barnet som bara inte kunde förstå varför man inte asfalterar de väääärdelösa grusvägarna. Cityslacker vid unga år minsann. Den ömma modern förklarade detta med argumentet om tjäle i marken. Vilket väl snart inte längre är giltigt här i Stockholmstrakten…

Utöver irritationen över det sparkcykelovänliga underlaget muttrande barnet också över moderns ständiga pauser för att fotografera. Till dels kunde frustrationen lindras genom att även barnet fick skjuta några bilder. Men det krävdes ett äpple och en lekpark – Storsjöparken, som var ett av moderns mål för promenaden – för att humöret helt skulle återställas. Då blev det desto bättre!

Det här blev dagens skörd av bilder på blommor, broar och barn:

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Barnet har gett sitt medgivande till att jag publicerar bilderna.)