20 december – Tilltro

Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg.

Jag är inte religiös, men absolut inte ateist. I perioder har jag trott på småfolk, kanske mer i fantasin än i verkliga livet, men även på spöken och änglar. På energier som är mer än bara det som existerar på den här planeten, i den här dimensionen. Något som kommer med budskap om framtiden. Någon skulle säkert kalla detta för gud. För mig spelar det inte så stor roll var det är, men jag är öppen för att det finns högre makter, att det finns liv efter detta och att det finns energier som omsluter oss. Som vill oss väl.

Min mamma sa redan när jag var liten: ”var försiktig med vad du önskar dig, för förr eller senare får du det du önskar”. Vi skickar ut en signal, en önskan eller en fråga till universum och tillbaka kommer ett svar, eller en gåva. Jag tror på karma, om du av ger av dig själv, får du tusenfalt tillbaka. Det behöver inte vara så att du får något tillbaka från just den personen som du har gett något till, utan gåvan kommer från ett helt annat håll. 

Att dela med sig var grunden till nätverket Magma, som jag startade i Öresundsregionen 2002. Det var ett nätverk för kvinnor verksamma inom kulturella och kreativa näringar. Nätverket hade till syfte att vi skulle dela med oss av oss själva, kunskaper, idéer och kontakter för att stärka varandra. Tillsammans gjorde vi massor med spännande saker, mässor, konferenser, studiecirklar, nätverksträffar, antologier. Medlemmar startade företag tillsammans, gjorde olika projekt ihop. Vi växte i hela Skandinavien och under en tid var Magma Sveriges ledande genusdrivna sociala innovation. Jag var och är fortfarande oerhört stolt över Magma och även om nätverket inte finns kvar idag, har det skapat värdefulla relationer för väldigt många människor, inklusive mig själv.

Genom Magma kom jag bland annat i kontakt med healing, yoga, klärvoajans och meditation. Jag började uppmärksamma tecken i naturen, olika budskap, från andra sidan, från universum. Ofta kommer budskapen i form av ett djur. Jag har inte alltid förstått vad de har att säga, men så upptäckte jag Carina Solöga Högman, författare till boken, Djurens språk. Solöga och boken har skänkt mig så mycket glädje. Här kan jag slå upp vad universum vill säga mig. Några av er tycker säkert att detta bara är flummigt, men för mig är det inte så. Jag bär med mig boken överallt, för tecken, det finns där, det handlar bara om att se dem. När min pappa låg vid dödsbädden, så pratade vi just om Djurens språk, och jag bad honom att hålla kontakten från andra sidan. Det gör han, inte dagligdags, men då och då, när jag behöver det. 

Första gången kom han som en fjäril, en svart sorgmantel med ett vitt band. Den satte sig på en snöhög utanför ytterdörren och jag minns att jag tyckte det var konstigt, med en fjäril mitt i vintern. Men när jag förstod, att det var ett meddelande från pappa, brast jag i gråt. Enligt Solöga kommer sorgmanteln med följande budskap:

Ta dig an livet med entusiasm och optimism. Min gåva till dig är att ha en lätt väg att vandra på. Här handlar det om att svåra vägar kan göras lätta. Rena dig själv från smärta och lidande genom att ge uttryck för det. Kalla sedan tillbaka kraften och välj att känna t ex optimism, entusiasm eller kärlek. Du kan skapa dig en lätt väg, fri från sorg, smärta, bördor, genom att helt enkelt välja det!

Det var precis vad jag behövde höra då. Jag fick kraft att välja en väg fri från smärta.

För några veckor sedan, på fars dag, körde jag från Luleå till Skellefteå för att träffa en av mina bästa vänner som jag faktiskt har lärt känna genom Magma. När jag hade parkerat bilen kom en kråka och satte sig på takboxen. Den satt där länge och iakttog mig. Den var inte rädd alls. Just kråkan är speciell för mig och pappa. Vi skrev en saga ihop när jag var barn, Kråkan Kraak. Pappa viskade den i örat för mig. Från början var det pappa som hittade på alla hyss Kråkan Kraak hade för sig, men efter hand var jag med och skapade och tillsammans låg vi där vid läggdags och viskade och hittade på historier. Jag älskade de stunderna. Det kändes mysigt, tryggt och spännande. Jag visste ju inte var vi skulle hamna, pappa, jag och Kråkan Kraak. Nu satt han där på bilen, utanför Sara kulturhus, i Skellefteå, på självaste fars dag. Pappa kändes så närvarande och det kändes tryggt.

Nyligen, när jag var i Egypten, kom en fågel flygande igen och slog ser ner alldeles intill mig. Jag tänkte åter igen, att det är pappa som hälsar på. Denna gång i form av en falk som enligt Solöga kommer med följande budskap:

Var segerviss, du är på väg mot ditt livs mål. Positiva budskap är på ingång. Min gåva till dig är att känna tilltro till framtiden.

Så nu gör jag det, känner tilltro.

Dagens luckpaket innehåller en uppmaning att även du försöker se universums tecken och tolka djurens språk. Jag förstår om du inte har boken hemma, men googla på solöga och djuret du ser, så kommer du att kunna läsa vad den kommer med för budskap till just dig.

Glad nobeldag – adventskalender 2019 #10

Den 10e december 1896 dör Alfred Nobel. Hans uppfinningar, hans innovationer, förändrade världen. På gott och ont.

Hans sprängämnesteknik är ett exempel på att ”Technology is neither good, nor bad. Nor is it neutral.” som Melvin Kranzbergs första teknologiska lag lyder. Det är för övrigt ett av mina favoritcitat.

2014 fick jag möjligheten att reflektera kring vad innovation är för ett UR-program om Alfred Nobel. Det var ett av åtta avsnitt i den fantastiska serien Människor för ändring. Sedan dess har det varje år efter den 10 december varit någon bekant som berättat att ”idag kom mitt barn hem och sa att hen sett dig på tv”.

I intervjun filosoferade jag bland annat om vikten av att utforska och kombinera tekniska och estetiska förmågor för kreativitet. Och om att våra samhällsutmaningar kräver att vi vågar drömma och tänka större tankar än vi tänkt förut. Ord som bara blivit mer aktuella med tiden.

Du hittar programmet här. Se gärna hela serien. För inspiration och uppmaning till att vara den förändring du vill se i världen. För det är människor som gör ändring. Och den kan börja med dig och mig.

Oh, Pinterest!

Summan av alla laster är konstant sägs det. Och när jag nyligen tagit bort både FB och Twitter från min iPhone, ja, då går jag och snöar in på Pinterest istället…

Pinterest handlar om bilder. Och visuell kommunikation kan säga sååå mycket och sååå effektivt. Vår förmåga att ta in information via bilder är större än vår förmåga att ta in information i text eller ljud. Och Pinterest är en magisk och enorm samling av bilder, infographics, tutorials och annat smått och gott för en neurotiskt nyfiken person som jag.

Jag skapar ”boards” för de områden som jag är intresserad av. Och som jag blir intresserad av, i takt med att jag snavar över intressanta bilder hos dem som jag följer eller som algoritmerna slänger in i mitt flöde (filterbubbla javisst). Så växer t.ex. mina boards för Design thinking/things och Systems thinking fram.

Jag kan också fritextsöka på något ord eller tema som jag vill ha mer information om. Så började jag t.ex. min samling/board för Bonsai och för Medeltiden (inför Medeltidsveckan i sommar).

Men – med ytterligare ett socialt medium bland mina laster vill det till att jag övar mig i att välja vad jag lägger min tid på. Det kan lätt slinka iväg en och två timmar utan reflektion annars. Som med många saker gäller att lagom är fantastiskt bra, men också att det lätt blir för mycket om en inte är vaksam.

Använder du Pinterest? Om så, på vilket sätt? Och om du vill dela med dig av dina bästa sätt att använda Pinterest så blir jag glad! 

På temat tacksamhet

Har lyssnat på ännu ett avsnitt av On Being. Lyssnat på, tagit in, mediterat mig genom, varit i universums varande med ännu ett avsnitt. Det är ofta den känslan som den ger mig, den podden.

I det här avsnittet intervjuar Krista Tippett benedektinermunken David Steind-Rast. Han är en människa som rör sig i mellanrummen – mellan religioner, liksom mellan religion och vetenskap. Jag fascineras och inspireras av sådana personer, fanatikernas motpoler, sökare som inte väjer för vare sig mysticism eller rationell analys. Ja, jag inte bara inspireras av dem, jag vill också identifiera mig med dem.

Hur som helst, avsnittets huvudperson har också ägnat en stor del av sitt liv åt att lyfta betydelsen av tacksamhet. Jag har själv upplevt den läkande och stärkande kraften i tacksamheten. Och jag har ju bestämt mig för att ge den utrymme i mina söndagsreflektioner under det här året, bland annat för att jag vet att det bidrar till mitt välbefinnande, och därmed den hälsoglädje som är mitt årstema.

På tips av väninnan Therese använder jag sedan ett par veckor appen Grateful, som hjälper mig att få syn på olika nyanser och perspektiv av tacksamhet i vardagen. Ett tips som härmed vidarebefordras!

Som David Steindl-Rast konstaterar i citatet nedan, vi kan inte, ska inte, vara tacksamma för allt som händer oss. Men i varje ögonblick finns det något att vara tacksam för. Den tacksamheten kan ge kraft att ta itu med sånt som vi behöver ta itu med. Den kan också ge oss kraft att acceptera det vi inte kan göra något åt, men som gör ont ändå.

Först det engelska originalcitatet från samtalet i podden, längre ner ett försök till egen översättning.

Ms. Tippett: There are a few qualities — say, aspects or qualities of the experience of gratefulness and thanksgiving that you’ve noted that I’d love to just draw out. And one of them is beholding — that surprise can be a beginning of being grateful, and beholding, and also, listening. I guess what we’re talking about here is attending.

Br. Steindl-Rast: Well, for me, this idea of listening and really looking and beholding — that comes in when people ask, “Well, how shall we practice this gratefulness?” And there is a very simple kind of methodology to it: Stop, look, go. Most of us — caught up in schedules and deadlines and rushing around, and so the first thing is that we have to stop, because otherwise we are not really coming into this present moment at all, and we can’t even appreciate the opportunity that is given to us, because we rush by, and it rushes by. So stopping is the first thing.

But that doesn’t have to be long. When you are in practice, a split second is enough — “stop.” And then you look: What is, now, the opportunity of this given moment, only this moment, and the unique opportunity this moment gives? And that is where this beholding comes in. And if we really see what the opportunity is, we must, of course, not stop there, but we must do something with it: Go. Avail yourself of that opportunity. And if you do that, if you try practicing that at this moment, tonight, we will already be happier people, because it has an immediate feedback of joy.

I always say, not — I don’t speak of the gift, because not for everything that’s given to you can you really be grateful. You can’t be grateful for war in a given situation, or violence or domestic violence or sickness, things like that. There are many things for which you cannot be grateful. But in every moment, you can be grateful.

For instance, the opportunity to learn something from a very difficult experience — what to grow by it, or even to protest, to stand up and take a stand — that is a wonderful gift in a situation in which things are not the way they ought to be. So opportunity is really the key when people ask, “Can you be grateful for everything?” — no, not for everything, but in every moment.

(Krista: Det finns några kvaliteter – aspekter av eller kvaliteter i upplevelsen av tacksamhet och tacksägelse som du noterat som jag bara skulle lyfta fram. Och en av dem är betraktande – att överraskning kan vara början på att vara tacksam, och betraktande, och dessutom lyssnande. Jag antar att vad vi talar om här är att vara uppmärksam. 

Broder David:  Tja, för mig kommer den här tanken på att lyssna och verkligen se och betrakta in när folk frågar ”Men hur ska vi praktisera den här tacksamheten?” Och det finns en väldigt enkel sorts metod för det: stanna upp, se, börja. De flesta av oss – fångade i scheman och deadlines och springer omkring, så därför är det första vi behöver göra att stanna upp, för annars så kommer vi inte in i det nuvarande ögonblicket överhuvudtaget, och vi kan inte ens uppskatta möjligheten som vi får, efter som vi rusar förbi den, och den rusar förbi. Så att stanna upp är det första.

Men det behöver inte vara utdraget. När du behärskar praktiken, räcker en del av en sekund – ”stopp”. Och sedan betraktar du: vad är, nu, möjligheten i detta givna ögonblick, enbart just i detta ögonblick, och den unika möjlighet som detta ögonblick ger? Och det är där som betraktandet kommer in. Och om vi verkligen ser vad möjligheten är så får vi, självklart, inte stanna där, utan vi behöver göra något med den: Börja. Ta tillvara den möjligheten. Och om du gör det, om du försöker praktisera det i det här ögonblicket, ikväll, som kommer vi redan att vara lyckligare människor, för det ger en omedelbar återkoppling i glädje. 

Jag säger alltid inte – jag talar inte om gåvan, för inte för allt som ges till dig kan du vara verkligt tacksam. Du kan inte vara tacksam för krig i en viss situation, eller våld eller våld i hemmet eller sjukdom, sådana saker. Det finns många saker som du inte kan vara tacksam för. Men i varje ögonblick kan du vara tacksam. 

Till exempel, möjligheten att lära något från en mycket svår erfarenhet, vad som kan utvecklas i den, eller till och med att protestera eller ta ställning – det är en underbar gåva i en situation i vilken förhållanden inte är som de borde vara. Så möjligheten är i själva verket nyckeln när folk frågar: ”Kan du vara tacksam för allt?” – nej, inte för allt, men i varje ögonblick. )

Bilden till detta inlägg är gjord hos Canva.com.

Jesusbarn minus 14 – fortsatt tacksamhet

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

När jag var på skriv- och meditationskurs i våras mötte jag många nya alldeles unika och fantastiska personer. Tack vare sociala medier har flera av dem fortsatt att glädja mig med klokheter, funderingar och sin blotta existens. En av dessa personer är M, med en magisk berättartalang och ett stort, varmt hjärta. Hon har introducerat mig till författaren, poeten och skrivcoachen Victoria Erickson, som kan fånga livsfrågornas essenser i ett rasande vackert poetiskt språk som väcker djup genklang hos mig.

För att fortsätta på gårdagens tema om tacksamhet, liksom på temat från förra måndagen om livets inneboende dikotomier, väljer jag att som dagens inlägg dela Ericksons tankar för Thanksgiving.