För ett år sedan började två kvinnor ett samtal om livet. Om drömmar, sorger, smärtor, glädje, längtan, utveckling och välbefinnande. Vi, Helena Karlberg och Sara Modig, rörde oss mellan detaljerna och överblicken, mellan det jordnära och det som är bortom fattning, bortom orden. V hade, som Helena berättat om, mötts i yrkeslivet. I ett gemensamt intresse för innovation, design och utveckling med användaren, människan, i centrum. När vi nu möttes i samtal började det som en coachingprocess, övergick till ett mentorskap och landade i ett samskapande.
I våra yrken och till våra personligheter delar vi dragningen till systematik och struktur, modeller och verktyg. Men också till det personliga, konkreta, berättande och skapande. Kanske var det därför inte så konstigt att vi så småningom under året började se konturerna av en modell av en helhet med fem perspektiv för hur vi tänker, pratar om och utforskar vårt ledarskap av oss själva och andra. För hur vi rör oss mot vår livspotential . Och som vi tror, för många andras liv och ledarskap.
Fem perspektiv sammankopplade i en helhet. Som handen och de fem fingrarna. Modellen har därför fått namnet En hel hand. Och för att göra tydligt vad modellen syftar till har vi satt underrubriken ”modell och verktyg för ett helhetligt och helande handlande”
Det är en i grunden enkel modell, som också går igen i många livsfilosofier med många hundratals år på nacken. Men nu när vi satt namn på den, blir det för oss så mycket tydligare hur giltig och viktig den är som ledstjärna för hållbar, resilient utveckling av människa och grupp. I förlängningen också av samhälle och värld.
Vår modell handlar om medvetenhet om och balans mellan kroppen, känslan, tanken, relationerna och vårt existentiella sammanhang.
I vår adventskalender 2022 har vi tagit med dig på en resa med grund i dessa fem perspektiv. I varje lucka har det också funnits ett paket, med en inbjudan till reflektion, olika övningar eller recept att testa. Allt för att leva ett medvetet, helhetligt, helande och handlande liv i balans.
23 paket har det blivit hittills. Till er alla, från oss två:
Imorgon öppnar vi sista luckan i den här extra generösa kalendern. Nu önskar vi er en julafton i medvetenhet och balans, oavsett om du firar själv eller med andra. Eller inte firar alls för den delen.
Dagens luckpaket är att läsa något inlägg du missat, eller läsa om något som du kanske fastnade extra för. God helg!
Jag ligger i soffan hos särbon, mätt och belåten efter söndagsfrukosten, och funderar på dagens program. Tankarna går mellan blogginlägg som ska skrivas, kurser som ska kommas ikapp, glöggmingel och promenad som ska avnjutas, måltider som ska lagas och skåp att rensa och sortera.
Tanken på de där skåpen och de prylar som jag vet att jag har, men ofta glömmer bort eller inte hittar när jag behöver dem, blir plötsligt allt överskuggande och en längtan efter den där perfekta hotellrumsordningen där allt har och är på sin plats tar plats i kroppen.
Kommer på mig själv med vad jag håller på med, tar ett mentalt steg tillbaka och tänker på den om inte nyrensade så iallafall nystädade klädkammaren. På sovrummet, där den nya fondtapeten med kastanjeblad möter mina ögon varje morgon. På mitt kök, som nu har drygt ett år på nacken och som jag fortfarande blir alldeles varmlycklig av att komma ut i.
Ser att jag har gjort det igen: låtit bilden av den svarta pricken fylla hela synfältet, fast det finns ett helt vitt papper att ta in.
Det är skillnaden mellan att vara i ett bristperspektiv och ett tillräckligtperspektiv. Så ofta har jag hamnat, och hamnar fortfarande med jämna mellanrum, i bristperspektivet.
Inte tillräckligt smal, inte tillräckligt med pengar på kontot, inte tillräckligt organiserat hemma, inte tillräckligt bra förälder/dotter/syster/vän, inte tillräckligt med tid, inte tillräckligt med böcker lästa, inte tillräckligt kompetent…
Min kloka dotter sa häromdagen att hon insett hur mycket som handlar om hur man väljer att se på saker och ting. Jag är så tacksam att hon nått en insikten tidigt i livet. För den besparar oss mycket energidränerande frustration. Så att vi istället kan lägga den energin på det som är viktigt för oss, alldeles oavsett vad det handlar om.
För var och en av punkterna ovan kan jag välja att se det vita papperet där den svarta pricken målats dit. Jag har en kropp som andas, rör sig, berör och berörs, njuter. Jag har en ekonomi som gör det möjligt för mig att ha ett eget, vackert boende i en härlig del av Stockholm. Jag har något slags grundordning hemma, och förresten är det bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete. Jag har goda relationer med mina barn, mina föräldrar, min syster och mina vänner. Jag jobbar heltid med ett roligt jobb och gör dessutom sjukt mycket roliga saker på fritiden. Jag läser och lyssnar konstant på böcker och poddar, så ny kunskap, nya insikter och upplevelser den vägen får jag definitivt till mig. Jag kommer aldrig att bli fullärd, men har massa kompetens inom många olika områden som jag använder efter bästa förmåga. Fullt tillräcklig.
Dagens luckpaket till dig är frågan om vilken svart prick du låter fylla ditt synfält på bekostnad av det vita papperet. Är det en reell brist, eller är det i själva verket tillräckligt om du tittar på det från ett annat håll?
Det var på en föreläsning med en barnpsykolog om barns självkänsla för en sådär 15–16 år sedan som jag för första gången hörde talas om giraffspråket. Giraff, därför att giraffen lär ha det största hjärtat av landdjuren och med sin långa hals både är sårbar och har en förmåga att se långt, bortom det som är närmast. Ett språk som kännetecknas av reflektion, sårbarhet och medkänsla.
Motsatsen kallas vargspråket (eller efter det engelska originalet Schakalspråket). Lite förenklat kanske, men det står för ett aggressivt, svartvitt förhållningssätt till världen där attack och kritik – utåt mot omvärlden eller inåt mot personen själv – är modus operandi när man känner sig ifrågasatt. Inte sällan är personen omedveten om sitt beteende, men jag tänker att det finns gott om exempel på mer medvetna val av detta sätt att kommunicera. Om du vill se ett eller ett par miljoner exempel på varg-/schakalspråket är det till exempel bara att utforska diverse Twittertrådar… Kanske borde Twittersymbolen bytas ut från den lilla söta fågeln till något mer blodtörstigt.
Non Violent Communication (NVC), som det mer formella namnet är på giraffspråket, skapades av psykologen Marshall Rosenberg med start i hans arbete med rasintegrering i södra USA i början av 70-talet. Modellen utvecklades till det vi idag känner igen den som fram till början av 2000-talet och har använts i konfliktlösning i många sammanhang, inklusive olika fredsprocesser.
Den grundläggande principen handlar om att ett samtal där empati och medkänsla finns är mer sannolikt att leda fram till en konstruktiv lösning på konflikter. I NVC präglar empatin och medkänslan dels lyssnandet på mig själv, mina observationer, känslor, behov och önskemål, dels lyssnandet på den andre för att ta in de observationer, känslor, behov och önskemål som ligger i eller under vad hen säger. Ett sådant lyssnande sker med hjärtat mer än med intellektet, eller som Rosenberg formulerade det: ””emptying the mind and listening with our whole being (att tömma sinnet och lyssna med hela vårt varande)”.
De där komponenterna som jag nu nämnt två gånger är fyra hörnstenar i NVC. De beskrivs ofta som olika steg, men de behöver inte komma i någon särskild ordning. Vi kan benämna dem som fyra olika perspektiv, som vi behöver uttrycka så ärligt och tydligt som möjligt. För oss själva till att börja med.
Observation handlar om att beskriva de fakta som vi upplever med våra sinnen (hörsel, syn, känsel, smak, doft) vid ett specifikt tillfälle och i ett specifikt sammanhang. Det är alltså motsatsen till de där meningarna med Alltid och Aldrig som inte sällan kryper fram när humöret hettar till. Istället för att med anklagande röst skälla ut tonåringarna för att de ”aldrig ställer sina skor på skohyllan” har jag åtminstone vid några tillfällen försökt att lugnt konstatera att ”Dina skor står inte där vi kommit överens om att de ska stå”.
I perspektivet känslor handlar det om att identifiera och ge uttryck för känslorna som det här väcker. Inte sällan handlar det om känslor på flera plan. ”Jag blir trött och ledsen när jag ser det. Jag städade här i morse och det känns som att du inte ser mig och mina ansträngningar för att hålla ordning här hemma.” (Jag är väl medveten om att föräldrar och barn ofta har olika standard och förväntningar på vad som är ”ordning”… )
Under känslorna ligger våra behov. Ofta så svåra att få ordentligt grepp om, ofta så läskiga att ge uttryck för. För tänk om de avvisas, tänk om jag avvisas? Men eftersom människor i allmänhet inte är tankeläsare (och tur är väl det), så behöver vi artikulera och vara tydliga med dem i relation till andra. Och det i sin tur förutsätter att vi är tydliga och artikulerade mot oss själva. Jag vet av egen erfarenhet att det inte sällan är där en kommunikationssvårighet med andra börjar. Att ta mig tiden att reflektera vad det är jag behöver i en viss situation, att våga stå fullt ut för det, att känna att jag har rätt att ha och uttrycka mina behov kan vara något av det mest utmanande. ”Jag behöver känna mig som del av en gemenskap och inte bara som en hushållerska eller hotellvärdinna”.
Och det är i det här steget som det geniala i NVC ligger när det gäller att skapa medkänsla och bryta dödlägen i konflikter. Rosenberg utgick från tanken att vi människor har gemensamma behov, som tillhörighet, ömhet, bekräftelse, trygghet, värde och autonomi. När vi möts i, känner igen oss själva i den andres behov öppnar vi vägen för att hitta gemensamma sätt att möta dem.
Det leder oss till perspektivet önskemål eller förfrågan (request på engelska). Det kan vara jag som uttrycker ett önskemål (”Jag vill be dig att ställa skorna på hyllan nu och i fortsättningen”) eller så bjuder jag in den andre att uttrycka sitt önskemål. (”Vad behöver du för att kunna ställa skorna på skohyllan”). Det är ett önskemål det handlar om, inte ett krav. Om den andre svarar nej på mitt önskemål, behöver dialogen fortsätta med att utforska hens behov och önskemål i situationen.
NVC är inte en magisk trollstav. Det funkar sämre eller inte alls i sammanhang där det finns genuint dysfunktionella mönster eller djup ovilja från den andre parten att relatera. Det är inte heller en trollformel för att få folk att göra som man vill. Det är en del av den komplexa dans, ibland sörjig, taggig och läskig, ibland kristallklar, livgivande och vacker, som det är att vara i relation till andra människor.
Marshall Rosenberg menade att NVC var en andlig praktik, i det att den tränar oss i ett förhållningssätt av närvaro, empati och medkänsla till oss själva och andra. Och tvärtemot vad många handlingar i religioners namn ger uttryck för, så är det omistliga delar av vad sund andlighet handlar om.
Dagens luckpaket till dig är att, med inspiration från giraffspråket och främst för dig själv, träna på att formulera observationen, känslan, behovet/behoven och önskemålet i en situation när du känner frustrationens rastlösa energi börja röra sig i dig. När du sedan känner dig redo kan du testa i ett samtal med någon annan. Det kan vara en bra uppvärmning inför att hitta nya sätt att skapa julfrid.
Dagens inlägg är skrivet av min medskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg
Lika stark som min längtan till Röda havet har varit, har rädslan för att faktiskt dyka ner i det varit. När jag var två år höll jag på att drunkna, i en sjö i min mammas hemby i Härjedalen. Jag minns att jag stod vid ytan och tittade ner och det var alldeles svart. Plötsligt befann jag mig under ytan och kunde inte ta mig upp. Snabb som blixten, var mamma framme och kunde rädda mig, men efteråt var hon otroligt skärrad. Kanske var det hennes starka reaktion som gjorde att jag blev fullständigt livrädd för vatten under en lång tid framåt.
Några år efter olyckan, var det dags för mig att gå på sommarsimskola. Mamma ville ju att jag skulle lära mig att simma för att inte samma sak, som när jag var två, skulle hända igen. Jag ville lära mig, jag drömde ju om Röda havet, men jag vågade inte ens doppa huvudet under vattnet och därför klarade jag inte simmärket Baddaren som alla andra barn. I lågstadiet på simlektionerna vågade jag inte simma på den djupa delen av bassängen, så längderna kapades på mitten och jag simmade fram och tillbaka på det grunda. Rädslan för vatten satt i under hela min uppväxt, trots att jag spenderade många sommardagar vid stranden.
När jag var 19 hände något, som faktiskt har förändrat mitt liv. Jag var ute och snorklade vid ett rev utanför Montego Bay på Jamaica. Plötsligt uppenbarade sig en stor örnrocka framför mig. Den var nog närmare två meter bred. Jag låg alldeles stilla och följde varje rörelse. Den tittade nyfiket på mig som att den ville något. Men jag förstod inte då vad det var. Den simmade runt mig och kom sedan under ganska nära så den nästan nuddade vid mig. Jag följde den långa svansen som jag visste kunde vara farlig. Sedan simmade rockan fram till mig igen, och placerade sig mittemot lika nyfiken som första gången. Men när den inte fick någon respons från mig, vände den sig om och svävade iväg. Ja, den svävade med sina stora vingar. Det var så otroligt vackert och jag fick känslan av att vara ett med universum. Efteråt, var det som att jag vaknade upp från en dröm och jag simmade exalterad tillbaka till båten där resten av gänget var. Där fick jag veta att jamaicanerna brukar lägga sig på rockorna och surfa med dem. Så, det var det detta magiska djur ville.
Efter några månaders resande i Västindien och USA fick jag jobb på American Airlines i Stockholm. En av mina kollegor råkade ha en dykskola och jag anmälde mig direkt. Nu, skulle jag äntligen bli av med min rädsla, tänkte jag. Men att dyka i Sverige är något helt annat än att dyka i Västindien eller i Röda havet. Vattnet är kallt och mörkt och i Sverige måste man ha ficklampa och parlina eftersom sikten är så dålig. Men jag kämpade på och efter ett år med teori och flera dyk i Stockholms skärgård hade jag äntligen mitt dykcertifikat. Under mina dryga fem år på American Airlines hade jag möjligheten att dyka i många fantastiska vatten och jag har flera spännande dykäventyr i minnesbanken, som när jag till exempel blev attackerad av barracudor eftersom jag hade en klocka som blänkte på armen. De trodde såklart att det var småfisk.
Tiden gick och livets förändrades. Jag gjorde några försök att plocka upp dykningen igen, men det tog liksom aldrig fart. Så när jag träffade min nya kärlek och han berättade att han höll på att ta dykcertifikat blev jag så ofantligt lycklig. Jag hängde med på poolträningar och gjorde all teori på nytt och gjorde även uppdyken tillsammans med honom. Men åter igen var jag rädd, för det mörka, kalla vattnet. Jag vet att det sitter i huvudet och jag har verkligen fått anstränga mig att övervinna min rädsla. Ofta är jag rädd före, men väl i vattnet släpper det. Då ser jag ju vad som finns därunder och jag känner att jag kan andas. Efteråt är jag ofta nästan euforisk av lycka. Det är samma känsla som när jag ska föreläsa, vilket jag gör ganska ofta. Jag gruvar mig inför, ibland har jag sådan ångest så att jag måste kräkas, men väl på scen släpper allt och jag njuter av varje minut. Det har blivit bättre med åren, men fortfarande har jag både scenskräck och en stor respekt för vatten.
Ägnar jag mig åt självplågeri? Ja, till viss del kanske, men jag genomlider det för att jag vet att jag får en belöning när jag väl klarar att genomföra det där otroligt läskiga. Belöningen är känslan av att lyckas och att det dessutom är roligt. Kanske känner ni igen er i det? Bonus denna gång, efter allt tragglande med att åter igen ta dykcertifikat, var Röda havet. Detta hav som jag har längtat så efter ända sedan jag var barn. Att jag har fascinerats av Röda havet, Egypten och Nilen tror jag har att göra med religionslektionerna i lågstadiet. Min lärarinna fullständigt trollband mig med sitt fantastiska berättande. Och nu, många år senare, stod jag där mitt i berättelsen och fick dyka ner.
Första dyket blev lite traumatiskt eftersom min luft tog slut, förmodligen för att jag andades lite för häftigt, och jag fick andas genom dykledarens reserv. Vid andra dyket åkte vi ut med en båt och skulle falla bakåt från båtkanten och sedan dyka ner. Jag var såklart rädd för själva fallet och jag var tvungen att mer eller mindre ledas in till land mellan dykledaren och min kärlek. Där och då bestämde jag mig, nu får det vara nog. Jag orkar inte vara rädd för allt längre!
Vi anmälde oss till en fortsättningskurs och efter en vecka i Röda havet med flera dyk, där jag förmodligen gjorde alla fel man kan göra, har rädslan äntligen släppt. Vi fick dyka ner till 30 meters djup, lära oss att navigera med kompass, identifiera olika sorters fiskar och följa med undervattensströmmarna. Nu har jag äntligen fått uppleva allt det fantastiska under ytan, samtidigt som jag har njutit av att äntligen få känna mig trygg.
Dagens luckpaket innehåller en fråga. Vad gör dig rädd och vad gör du för att komma över dina demoner?
Dagens inlägg är skrivet av min medskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg
Mellan rum. Där befinner jag mig nu. I ett rum mellan arbete och vila. Jag har semester. En hel veckas paus från alla sysslor hemma, för återhämtning och reflektion, men också nya utmaningar och äventyr. Ända sedan jag var liten har jag drömt om att få uppleva Röda havet. Att få dyka bland exotiska fiskar och sköldpaddor. Det gör jag nu, varje dag och precis som i fantasin, är det helt magiskt.
Ovan vatten är det svårt att förstå vad som döljer sig där under. Havet är vackert blått och vågorna som slår mot reven krullar upp sig i vita lockar. I övrigt är det inte mycket färg. På ovansidan är det sand överallt och alla byggnader, lyktstolpar och kraftstolpar, som går kors och tvärs över öknen, har samma ljusa gula sandton. Till och med kamelerna, som jag ser lite här och var, går i samma färgskala. Andra mer färgstarka nyanser består av vävda mattor, vattenpipor och kulörta lampor. Det finns inte mycket växter. Jag har knappt sett något grönt alls, inte heller mycket blommor, som jag verkligen älskar. Men under ytan, öppnar sig paradiset. Havet fullständigt exploderar av färger och det är vackrare än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Det är fyllt av vackra koraller och fiskar i alla regnbågens färger. Jag har fått uppleva gula och orangea fjärilsfiskar, med svarta och vita ränder, stora purpurfärgade Napoleonfiskar, blåprickiga stingrockor och silvriga makrillar med stora gapande munnar. Jag har verkligen njutit varje dag av det vackra under ytan, men också av stilla, tidiga soluppgångar och en gungande kamelridning i solnedgång.
Tänk att Röda havet skulle bli mitt mellanrum, nu när det är som mörkast hemma. Jag inser att det är få förunnat att kunna åka hit och jag känner mig oerhört tacksam för denna gåva till mig själv och till min nya kärleksrelation. Vi har jobbiga månader bakom oss, med en långdragen och energikrävande bodelning. Därtill hårt arbete med krävande leveranser och stulna nätter som följd. Men vi har varandra och vi har kämpat tillsammans. Två kantstötta själar som nu har förenats och vuxit ihop. Vi har varit noga med mellanrummen. Att ge tid för våra barn, träning och vardagliga sysslor. Att stanna upp, andas, vila och bara vara. Som att till exempel ta tre djupa andetag tillsammans innan middagen ska intas eller att göra en så kallad ”in-checkning” vid olika möten, där alla får chans att hinna landa och ställa om.
Mellanrummen finns i så många olika situationer – det kan vara tiden mellan möten, mellan jobb, mellan studier och arbete, mellan resan till och från jobbet, mellan hämtning och lämning på barnens skola, mellan träning och resan hem, mellan olika övningar på gymmet, mellan aktivitet, vila och sömn. Mellanrum är så viktiga, men ack så lätt att glömma bort. När allt går i 180 är det lätt att bara köra på, att lägga i den där extra växeln, att fokusera på deadlines och leverans. Man kastar sig från det ena åtagandet till det andra, med andan i halsen och stegrande puls. Så missar man att ge tid för det som ska hända efter, eller bör hända efter. Då behövs tid för återhämtning och reflektion. Det är minst lika viktigt som planeringen inför ett projekt, uppdrag eller äventyr.
För mig var planeringen inför Röda havet väldigt lång, så nu tänker jag att tiden efter, att packa upp, tvätta, skriva ner minnen, gå igenom bilder och ta kontakt med våra nya vänner, ska få ta lika mycket tid. För mig är det fortfarande en stor utmaning. Under flera år har jag varit programmerad för leverans och gått på som ett ånglok, men efter ett kraschat äktenskap, en förlorad far och en djup depression har jag kommit på bättre tankar. För att orka, måste man vila. Hela jag måste vila. Kroppen, hjärnan, hjärtat, själen. Och det måste finnas utrymme för tiden mellan. Helt enkelt, mellanrum mellan rum eller åtaganden.
Dagens luckpaket innehåller ett tips för att skapa mellanrum i ditt liv. In-checkning. När du ska börja ett möte är det bra att ge tid för alla att checka in. Gör en runda där alla får berätta vad som har hänt sedan senast ni träffades eller kanske under helgen, om ni ses en måndag, och hur de känner sig nu. Detta är ett sätt för mötets deltagare att lämna det som har varit och kunna fokusera på nuet och det som komma ska. In-checkningen fungerar lika bra hemma med familjen vid till exempel middagsbordet då alla får berätta om något som har hänt under dagen. Detta för att alla ska kunna släppa sådant som kanske har varit jobbigt, men också för att kunna landa och vara närvarande. Familjen träffas ju inte så mycket på en dag. Alla har sina åtaganden, jobb, skola, fritidsaktiviteter etc. Se till att hitta en stund då alla samlas och får njuta av varandras närvaro. Det stärker banden och tilliten till varandra.
