Kategori: Lärande

Ett myrsteg i taget

On By Sara ModigIn Lärande2 Comments

Helena ställde följande fråga i ett inlägg häromsistens:

Hur besvarar du frågan:
Tänk om det är de små sakerna vi gör varje dag, som skapar vår framtid? 

Jag svarade i en kommentar, som, vilket Helena fick mig att se, var ett inlägg i sig själv. Så här är mitt svar på hennes fråga.

Ja herregud vilken viktig påminnelse – eller om det till och med är ny insikt – detta med de små stegen i vardagen är. Som du ju vet har jag ju haft lätt till att börja med det stora audicious, big hairy, målet. Börja – och ofta inte komma vidare ifrån. Och sen har jag blivit frustrerad över att jag aldrig infriat mina drömmar/mål/intentioner…

Genom insikterna som jag får i min pågående coachträning blir det så himla tydligt varför det är så att det är just de små sakerna – myrstegen – vi gör och tar varje dag som skapar förändring alternativt förstärker/bibehåller ett önskat läge. Som i mittendelen av sinnesrobönen: ”mod att förändra det jag kan”. Helt enkelt den del av framtidsskapandet som vi kan påverka.

Jag tar myrsteg nu i att vända på mitt förhållningssätt till utveckling och inte minst lärande. För det är när myrsteg läggs till myrsteg, med mellanrum för reflektion och lärande däremellan, som vanor, beteenden, erfarenheter, övertygelser och livsberättelser kan utvecklas, växa, expandera och medvetet formas.

Bild skapad i canva.com


Leva experimenterande, leva lärande

On By Sara ModigIn Intentioner, Lärande, Tankar5 Comments

I en kommentar till inlägget om Tystnad och vanor skrev Helena

Och så tänker jag vidare att JA, se vad som funkar – inte funkar – saknas i de vanor du etablerat under året. Och använd kunskapen konstruktivt. Framför allt tror jag dock det i grund och botten är nyfikenheten som driver mig, dvs, ”vad vore möjligt om… jag började göra x, y eller z?” och att jag då faktiskt också VILL undersöka det!

Jag har funderat på vad hennes ord väcker hos mig. Och jag har insett att det ligger ett viktigt perspektiv i det hon skriver (så klart).

Jag har insett att när jag ger mig ut på vägen till  en ny vana så är det blodigt allvar. Vägen är en av alla de vägar som ska leda till min mer fullkomliga personlighet (jo, jag erkänner, såna fåfänga tankar har jag. Det har jag fått syn på när jag funderat på detta.)

Det här förhållningssättet gör att det blir ett misslyckande när jag inte lyckas upprätthålla eller etablera en ny vana. Inte ett lärande. Och jag som har som mitt livsmantra ”Att lära är att leva”!

Ler ömsint åt att jag inte sett den här delen av elefanten mitt framför mig. Jag har haft fokus på lärande utifrån andras kunskap – att lära av mina egna erfarenheter har jag inte funderat på i så stor utsträckning som del av mitt lärande och liv.

Så – jag bestämmer mig för att prova om ett mer experimenterande, ett mer lekande förhållningssätt till att pröva stigar mot nya vanor kan vara något för mig. ”Lekande” för att det är så djupt mänskligt, för att det är så vi lärt oss alla våra grundläggande förmågor och vanor som barn, och inte minst för att ta bort en del av det blodiga allvaret med vilket jag i hög utsträckning närmat mig utveckling och expansion.

En vana som jag länge längtat efter att etablera och som jag för tillfället känner mig ordentligt grundad i är daglig meditation. Idag firar jag 100 dagar i följd med minst 10 minuters meditation! Woopwoop!

IMG_3400

 

Kurs i blånande rymd

On By Sara ModigIn Lärande, Skapande, Upplevelser4 Comments

Igår gick jag för första gången uppför trapporna till denna pampiga entré.

IMG_3258

Det var äntligen dags för första kurstillfället i kulningskursen. Vi var ett femtontal hågade, en mansröst, resten kvinnoröster, som mötte upp vår lärare Susanne Rosenberg vid receptionen.

Jag gillar högskolemiljön. Att vara på en plats där människor är och möts för att lära nytt, utveckla en eller flera förmågor och förhoppningsvis som människor i så koncentrerad form som den miljön är, är inspirerande. ¨

Vid just den här högskolan (om än inte denna nybyggda fysiska miljö) hade jag ju för hundra år sedan (eller i alla fall närmare trettio) ambitionen att studera till kyrkomusiker. Så blev det inte.

Livets kringerlikrångliga vägar tog mig hit till slut. Till en helt annan typ av upplevelse och utbildning än den jag en gång såg framför mig.

Kurs i kulning – vad innebär det? Vi börjar med kulning. Det är den månghundraåriga sångtradition som utvecklats inom fäbodkulturen som bruksmusik för att locka på djuren och kommunicera med varandra på långa avstånd.

Jag kom i medveten kontakt med kulning, när jag med min kör Carmina firade midsommar på Sjövik i Dalarna några år runt millennieskiftet. I och för sig hade jag nog hört det tidigare vid några tillfällen. Men detta var första gången jag kan komma ihåg att jag tänkte: Wow! Så magiskt! Tänk om jag skulle kunna…

Som så ofta i livet, går åren utan att en gör något åt sådana tankar. För två år sedan dök dock en annons upp i FB-flödet, delad av Helena. ”Kulning på Österlen” – en helgkurs i Skåne. Jag bestämde mig på studs. Nu var det dags! Helena anslöt också, och vi fick en oförglömlig helg (som jag skrivit om här, här och här) med magiska Anna Elwing som lärare. Att låta så enormt starkt, som kulning kan göra, och att använda både psykisk och fysisk kraft på det sätt som det förutsätter – det var en starkt befriande upplevelse!

Sen då? Rädd för att vara till besvär och störa som jag är, har jag haft svårt att skapa mig tillfällen att prova och vidmakthålla det jag lärde mig. Jag har passat på när jag varit i lantlig miljö eller i skogen. Men avslappnad har jag aldrig varit. Så den där riktiga kraftboosten som jag upplevde på kursen har aldrig kommit tillbaka.

När jag i min nyfunna energi i höstas, scrollade igenom kurserna på antagning.se, snavade jag över denna kurs, sökte och kom in.

Vi ägnade gårdagskvällen åt att prata om kulningens bakgrund och åt att lära oss två vallåtar i vallåtsmodus – den uppsättning toner som ger valllåtarna och kulningen mycket av dess karaktär. Vi lyssnade också på lockrop från olika delar av världen. Först nästa vecka blir det prova på själva tekniken. Jag tog tillfället i akt att tacka Susanne för den inspelning av Vallmusik vid Stångtjärn som hon medverkar på. Den har åtskilliga gånger fått lugna ångest, skänka tröst, bära stillhet och skapa hopp hos mig under de senaste åren. Hon blev glad, ja, rörd, över att jag delade det med henne.

Kanske kan tonerna över Stångtjärn vara även dig till tröst någon gång när du behöver det. Lyssna här.

Vid gårdagens tillfälle fick vi välja ett ord som symboliserar kulning för oss. Mitt undermedvetna valde omedelbart ”Blå” åt mig. En medstudent valde ”Rymd”. Och jag tänkte att ”Blånande rymd”. Det är den känslan som kulning skapar hos mig. Blå som i lugn närvaro. Rymd som i öppenhet mot det som är bortom och inom.

Söndag i tacksamhet och förundran 7

On By Sara ModigIn Lärande, Tillsammans, Veckan som gickLeave a comment

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets sjunde vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… känslan av ett golv som dammsugningen befriat från grus och damm. (Jag dammsuger minst en gång i veckan. Men så här års verkar det som om kommunen har ett hemligt grusupplag hos mig, och Busan känner sig tydligen nödgad att tillverka dammråttor på löpande band eftersom hon inte har några andra råttor att jaga.)

… gomiddagen för att fira med min älskade E, min frölovade, på Alla hjärtans dag. Att sedan få somna nära, nära fullbordade lyckan.

IMG_2616

… diskussionerna om Descartes gudsbevis i kursen Filosofins historia (distans, halvfart). Himla spännande att reflektera över hur vi sekulariserade människor i 2000-talet tolkar hans närmast axiomatiska antagande om Guds existens – eftersom han upplever den klart och tydligt.

… att bli påmind om/introducerad till Spinozas idé om gud som den substans som allting består av (kommer inte ihåg om jag hört/läst om den tidigare). Spinoza ser inte gud som den personliga gud som jag är van vid från kyrkliga sammanhang, och som jag inte längre kan omfatta. Hans tankar beskriver gud snarare i linje med den hinduiska Brahman, världsjälen. Jag sällar mig till Albert Einstein, som lär ha sagt att ”Om jag tror på en gud, så är det Spinozas gud”.

… skrivandet av en riktigt bra offert (i mitt tycke). Om sen kunden gillar den återstår att se.

… känslan av att hjälpa människor att skapa sig en gemensam bild av möjligheter och framtid genom att facilitera en workshop med lyhördhet och flexibilitet och den upplevelse av trygghet i yrkesrollen som gör det möjligt att vara lyhörd och flexibel i stunden.

… samtalssalongen på tema åldrande. Möte med människor i öppenhet och sårbarhet.

… de dagliga kärleksbetygelserna från 10-åringen på sms och messenger.

… skönheten i snötäckt landskap och skulpturer av vatten som frusit till is, som i ögonblicket.

IMG_2644

 

Frånskild och skapar nytt

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Lärande, Svärta och smärta, Tillsammans9 Comments

Jag klickar på”Skapa nytt” i vänstermenyn i WordPress adminläge för att börja skriva på ett nytt blogginlägg. När jag gör det för att börja skriva på just detta inlägg, slås jag av symboliken. 

4/9 tog jag av ringarna.
Idag skapar handen nytt.

I onsdags 8 mars dömde Stockholms tingsrätt till äktenskapsskillnad. Jag är alltså numera frånskild. Med fokus på att ”Skapa nytt”.

Inte så att sorgen är färdigsörjd. Vänner som ligger före mig i processen, berättar om att sorgen gör sig påmind igen, även efter flera år. Kanske kommer den att finnas där hela livet, som en underton bland många andra. Inte heller så att jag slutat önska att vi åtminstone skulle gjort ett försök tillsammans, med den nya insikt och upplevelse som istället ledde till uppbrott.

Men jag kontrolleras inte längre av sorgen. Och ilskan, känslan av oförrätt, har jag – för tillfället i alla fall, vem vet vad som händer i framtiden – släppt taget om. Och jag har definitivt ingen önskan om eller avsikt att plocka upp och lägga i ryggsäcken igen.

En provocerande öppenhet?

Jag har valt att vara förhållandevis och, har jag förstått, ovanligt öppen med mina upplevelser av skilsmässoprocessen i realtid här på bloggen och i samtal med vänner. Några har blivit illa berörda av min öppenhet. Några har uttryckt förundran över mitt val. Långt fler har uttryckt sin uppskattning för att jag delar min resa. Några har till och med berättat om att de fått nya perspektiv på sig själva och sin situation.

Jag har inte bloggat för att smutskasta, eller för att tigga medömkan eller klappar på axeln. Jag har bloggat för att det har varit ett av de främsta sätten för mig att skapa mening i stunden åt det som varit smärtsamt, meningslöst och djupt prövande.

Genom att sätta så pass publika ord på delar av min resa, har jag själv kunnat ta mig upp på bryggan en stund och observera mig själv på lite distans. Innan jag tappat fotfästet igen och dragits ned i djupet, för att senare kravla mig upp igen. Stunderna där på bryggan har blivit längre och längre; stunderna av kamp för överlevnad i det mörka djupet har blivit kortare, grundare och glesare. Delvis tack vare att jag satt ord på och kunnat gå tillbaka till mina upplevelser och tankar, och dessutom fått mina ord speglade i era kommentarer.

Nådens och förlåtelsens väg är törnebeströdd

Jag sade redan första kvällen i samtalet med exmaken att jag ville ”gå nådens och förlåtelsens väg”. Under de senaste sex månaderna har jag ofta återkommit till Desmond och Mpho Tutus bok Förlåtelse, ja, i perioder till och med sovit med den under huvudkudden. Jag har bråkat med den. Jag har tagit min tillflykt till den. Jag har slängt den i väggen.

Ett par månader in i processen kunde jag omöjligt se nästa steg mot förlåtelse och acceptans. Då fick jag uppmaningen av min terapeut att släppa alla krav på att jaga efter det. Jag insåg att jag i första hand behövde acceptera att jag inte kunde acceptera att bli lämnad. Jag landade Tutus tankar om att förlåtelsen aldrig kan forceras fram eller fångas in – tvärtom, jag fick acceptera att den skulle söka upp och finna mig den dag jag var redo. Och med de insikterna kom en enorm befrielse.

För att inte riskera en fullständigt havererad kommunikation – från min sida – började vi gå i parterapi. Och kunskapen om hur viktig kommunikationen är i en relation omvandlades till insikt – och sorg från åtminstone min sida över att vi inte förmått se och göra för att utveckla detta tidigare. Den insikten är numera en hörnsten i mina relationer av olika slag.

Riktning framåt

Det nya året började i något slags trött tillförsikt. Sakta började acceptansen få fotfäste hos mig. Ilskan och känslan av oförrätt gjorde sig påmind med jämna mellanrum, liksom sorgen, som hela tiden också samspelat och samspelar med var våra barn befinner sig i sina sorgeprocesser.

En ny känsla började också pocka på uppmärksamhet. Jag insåg att jag led av hudhunger och hunger på att vara intressant och åtrådd i en annan människas ögon.

Det ledde till mig till att omsätta den tanke om att våga mig ut i internetdejtandets djungel som föddes mot slutet av hösten, i handling. Det ledde till en februari som på många sätt var den galnaste, mest omtumlande och på många sätt härligaste månad  jag upplevt på mycket, mycket länge. (Nä, några dirty details får ni inte i den här kanalen. Var lugna för det!)

Nya livgivande erfarenheter blandades med smärtsamma insikter om tanke- och beteendemönster som präglat mitt liv hittills, och som jag nu i blixtbelysning blev varse om och kunde börja försöka att förhålla mig till på nya sätt. Nya bekantskaper gjordes. En ny kärlek väcktes till liv. Först motvilligt hos mig, det ska ska erkännas. Nu bubblande härligt, värmande tryggt och starkt livsbejakande.

Och plötsligt var de där. Förlåtelsen. Acceptansen. Inte den passiva, dörrmattevarianten. Utan kraften att lägga av oförrätt och kränkthet, och agera för den framtid jag vill för mig. Nåden, mot oss alla, som är inblandade i den här processen. De hittade mig när jag minst anade det.

Det ledde fram till att en  nygammal vän blev tillagd på FB: exmaken, som jag tog bort i höstas när det blev alltför smärtsamt att se honom där. Likaså en ny bekantskap, och på sikt gärna vän: exmakens kärlek. Vänskapligt, försiktigt utforskande umgänge tillsammans över matbordet här hemma vid ett par tillfällen hittills.  Och förhoppningsvis fler framöver.

Varje mörker är unikt, men den delade sårbarhetens läkande kraft är gemensam

Det här är min resa genom separation och skilsmässa så här långt. Den har underlättats av ett antal fantastiska vänner, som jag är djupt tacksam över att ha i mitt liv. Den har också underlättats av att min exmake varit modig och stark nog att hålla min ilska och sorg, och möta mina behov i processens olika steg på ett lyhört och respektfullt sätt. För det är jag honom tacksam, liksom jag är tacksam mot hans nya kärlek, som jag vet stöttat och utmanat honom i detta.

Min resa går just nu hand i hand med en människa som ger mig den största gåvan livet har att ge: att få älska, och bli älskad tillbaka. Den blir också alltmer grundad i mig själv: den kärlek och medkänsla jag blir allt bättre på att visa mig, de insikter om mina behov och värderingar som jag gjort och återkommande gör, liksom mitt val att leva mitt enda liv fullt ut, i öppenhet, sårbarhet och lärande.

Jag vill betona att jag inte ser min resa som något slags mönsterresa eller förebild. I själva verket har jag lärt mig att ingen sorg, ingen vrede, ingen ångest, inget mörker –  och ingen resa genom dessa – är den andra lik. Varje människas resval görs på goda grunder utifrån tidigare erfarenheter, värderingar och aktuella livssituation. Vem är jag att fördöma eller ge förnumstiga råd?

Däremot har jag har lärt mig att genom att dela våra mörker, våra vandringar genom dödsskuggans dalar, vår sorg, rädsla och ilska, vår sårbarhet och mänsklighet med varandra, så håller vi oss lättare flytande. Och håller vi oss flytande så kan vi också fångas upp av vågorna lättare och sakta föras in mot land, där fast mark väntar.